Hmm

Jag ska snart plågas av det kvinnliga röda, därför går humöret uppochner och jag har ingen aning om varför jag gråter.

Suck.

Du, var är vår butler?

Erica was here. En vecka. Den var fylld och lite till. Bland annat av glädje.

Det blev slottsbesök,
fotoshootings,
det italienska köket,
fotbollsfeber,
riktig glass,
museumssprint,
vispgrädde som inte går att vispa,
ett abrupt fall
och mycket, mycket meeeeeer.

Erica stod för det huvudsakliga fotandet och filmandet men några klick blev det även från min kamera. Jag har valt att lägga fokus på matupplevelser under denna intensiva vecka:

Fika utanför eventuell tjänstebostad till Neue Palais.
Här kanske någon fått sin första kyss nån gång.

Pizza i park längs Spree och utsikt mot Berliner Dom.

Sista kvällen, eller snarare natten, på mitt rum.
Jordgubbar, maränger och vispgrädde som inte lät sig vispas.

Den oemotståndliga glassen bredvid Viktoriapark i Kreuzberg har jag dessvärre inget foto ifrån. Bara goda minnen och det är inte fy skam.

Vilken vecka kära vän!

Idag är det bröllop i Falkensee. Och inte nog med det, jag får besök!!!

Hakuna matata

För en vecka sedan bar det iväg med EC mot Budapest. På den 12 timmar långa tågfärden gavs det tillfälle att tala modersmålet mer än en gång. Väl framme i Budapest byttes det till buss med chaufför som endast talade ungerska. Medan solen var på nedgång och ytterligare passagerare inväntades svettades kroppen i den 36-gradiga kvällsluften. Några timmar senare mötte Nikola mig med en kram på en gata i Oradea. I onsdags, veckan efter stod jag i ösregn utanför en taxi. Väska i ena handen och paraply i den andra, inväntandes Nikola som snabbt var och köpte en pannkaka till mig. Vilken lycka, vilken kvinna. Vi kramades hårt och jag for. Vad som hände under dessa dagar emellan är ett enda virrvarr. Dag och natt byttes ut och försvårade min tidsuppfattning. Här följer fragment:

Så såg en del av oss ut :)

Vad vore sommaren utan en jordgubbe?

En vacker trädgård i väntan på någon.

Det här är Nikola. I bakgrunden en irriterad och irriterande italienare.

Marknadens skörd blir: Sallad på trappen!

Lugnet före stormen. Ser förövrigt ut som ett klassfoto :)
Översta raden från vänster: Anna-Karin, Daniella, Nikola, Maria.
Nedre raden från vänster: Steffi, Till.

Sjuka Tyskar och en Svensk leker datten i åskregn.

I väntan på torka.

The one and only: Kökstrion.

Myggbett :/

Såhär ska en marknad se ut!

Vi äter ungersk specialitet.

Ankrace. Det gick runt ordningsmänniskor och varnade för staketet däruppe,
att man inte skulle luta sig för då kunde det rasa samman. Ingen lyssnade.

Baltazar, "vår" hund ;)

Volontärskost: Pasta med tomatsås

Lite gung i den ljumma natten.

Oradeas stolthet och de fyra musketörerna.

Här fick jag uppskattningsvis 150 myggbett under en och samma natt.
Nu en fin påminnelse om en finare resa.

Ja, so war's!

Och nu bär det av till Rumänien.....

...gode Gud bevare mig och låt inget ont hända mig!

Berlin, Berlin, wir fahren nach Berlin!

Måndag morgon kom far och syster till den Tyska huvudstaden. Det var varmt och klippigt men inget läge att klaga eftersom det en vecka tidigare hade varit 12 plus och regn. Hursomhaver gick vi mot Ruppinerstraße och de åt sig en frukost medan jag bakade en födelsedagskaka till Tollhausteamet. Louise och jag gick sedan till dagiset och barnen samlades som en levande kjol runt om mig. Vilken moment. De sjöng "Happy Birthday" och sedan var det dags för "Hoch soll sie leben". Min "typiskt svenska" syster och jag var med på eftermiddagsaktiviteterna och sedan gick vi tillbaka.

Sedan började vår resa började mot Berlin City och dess sevärdheter som jag snart kan innan och utan (det betyder inte att jag kan allt). Louise var framme med kameran, men snäppet värre i dokumentation-mästerskapen var ändå pappa som tog fram filmkameran efter varje ny förflyttning och nöjde sig inte att fånga situationen ifrån en vinkel utan minst tre skulle det vara.

Här är han. Med en virvelvind i håret utav blåsten
och med blicken på jakt efter nya dokumentationsoffer.

Med i sällskapet var som sagt kära syster Louise och hon är brun. Eller hon kände sig i alla fall brun i Tyskland. För att kunna solla ut de bästa bilderna knäppte hon kort i var och varannan sekund för att kunna ha något att välja emellan.

Men här fick jag henne. Längs Spreekanten.
Med ett oskyldigt leende. Visst är hon fin :)

Emellanåt så kommenterade vi, med svenska ögon, folk som gick förbi. Vi la ned det tillslut och konstaterade att det irrelevant.

Här här jag. I en knipa. Överraskad från två håll. I försök att skydda mig mot de
två "foto-freaken",tar jag fram två burgare från matstället som jag vanligtvis,
principiellt försöker att undvika.

Till slut for de hemåt. Tog mycket packning med sig. Jag är tacksam. Tack, tack!

Reingefeiert

Jaha, då var man 22 :)

Psalm 37:5

Glimt i ögat.

Igår var jag så trött när jag skulle åka till tyskakursen att jag steg på fel tåg och åkte åt helt fel riktning. Istället för 45 min färd tog resan två timmar. Det var inte det enda som gick lite skevt denna dagen. Jag bestämde mig efter middagen att ta en liten cykeltur. Kom iväg en bit, jag cyklade kanske en halvtimme, då hoppar kedjan. Utan framgång försökte jag sätta tillbaka den. Det blev till att traska hem i solgasset med alldeles för varma byxor på bena. Jag gick förbi ett vitt hus med lila gavlar, lila fönsterluckor, lila dörr och tänkte på Erica. Väl hemma i trädgården så kunde jag äntligen, trots brist i verktygsutbudet i boden, göra cykeln åkduglig. Anna blev överraskad över mina kunskaper. Jag log.

För övrigt har jag varit här precis ett år idag ;)

You've got mail.

Vad kan göra en mer glad än ett kort från älskade mormor som säger att hon blir glad när hon tänker på mig. Då måste jag helt enkelt le så pass mycket att ögonen kisar.


Jag älskar att få post och jag försöker även att skicka tillbaka så gott jag kan. Ibland finns inspirationen där men ej tiden, ibland är det tvärtom. Men att svaren från mig dröjer beror inte på att jag inte tycker om personen i fråga och att jag inte vill svara. Nej, så är det inte alls. Det handlar snarare om en skev prioritering.

Tack alla nära och kära för alla kort och brev!!! Det kommer svar förr eller senare :D

Alter Schwede

Als ich in die Bahn einsteigen wollte, begegnete mir ein unreifer Junge. Er guckte mich irgendwie verblüffend an und sagt mit einem Lächeln: "Wie siehst du denn aus?". Ich war ehrlich erstaunt und traurig von dieser Oberflächlichkeit und wusste nicht was zu sagen, wenn ich überhaupt etwas sagen wollte. Aber bevor ich auf irgendwas gekommen bin, sprach er weiter und sagte:"... alter Schwede"! Dann konnte ich nur einfach lachen und ich dachte; wenn er nur gewusst hätte, was ich für eine bin....

Det doftar vemod.

Efter ett års arbete lämnade jag idag in skåpnyckeln. Det var min sista arbetsdag på Tollhaus am Wald och himlen var grå. Avskedssamling hade vi redan haft veckan innan så uppståndelsen var inte så stor. På förmiddagen traskade jag ut och planterade, under ledning av Fabian, min gåva till dagiset, nämligen ett äppelträd. Jag har hjälpt pappa att plantera träd någon gång men de kunskaperna hade vissnat sedan dess. Else dokumenterade det hela med min kamera och det var allmänt trevligt med en skock nyfikna barn runt omkring. Jag pratade högt med kollegorna på tyska och det tyckte nog barnen var lite märkligt, det hade jag ju inte gjort innan. Planterat blev det tillslut och vi gick in och åt. På morgonen hade jag varit i Elviras grupp och vi hade haft en normal måndagssamling; kaos. Jerome försökte ständigt sätta sig i mitt knä men jag avfärdade det hela. Tillslut la han sitt huvud där istället och jag kliade honom på ryggen. Vilken moment. Just då och just nu när det går i repris börjar jag mer och mer förstå att det faktiskt är slut. Att jag inte varje morgon kommer mötas av ungar som ropar Anna! Att jag inte kommer kivas med Pascal, Nico eller någon annan bråkstake, under Story Time. Att jag inte kommer stå bredvid Felix och coucha honom att byta om till pyjamas. Att jag inte kommer försöka ta mig fram med två tyngder på benen iform av Jannik och Jerome. Att jag inte titt som tätt kommer få en kram av Elena utav någon särskild anledning. Att Pascal inte kommer säga "Na, meine Süße?". Att det helt enkelt inte kommer vara där. Att inga kära arbetskamrater kommer möta mig med ett leende när vi säger gomorron till varandra. Att Bea inte kommer släcka lyset medan jag sitter på toaletten. Att jag inte kommer att kunna gå in i köket och värma mig av ugnen och de fantastiska två; Beate och Melitta. Att jag inte kommer luncha med Ute och en skock pratglada kids. Att jag inte kommer pyssla med Meileen och spela spel med Pia och anstränga mig för att inte vinna. Jag kommer komma på besök, javisst, men att bara gå dit och veta att man tillhör, det kommer inte mer.

Jag bakade rabarberkaka till avslutning. Det var uppskattat och det gjorde mig så glad. Förra veckan hade jag även bjudit alla barnen på chokladbollar. Ni anar inte vilken reklam jag har gjort för denna boll under mitt år här och den har blivit väldigt uppskattad. Idag blev det därför en hög med recept till mina kollegor till att kopiera.

På måndag kommer min far och min syster. Det ska bli kalas, men tills dess får jag börja vänja mig vid känslan och acceptera läget. Det går nog.

So long, Farewell, Auf Wiedersehen, Adieu!

Wenn das endlich egal wird.

Das ist mir einfach egal, was die andere können oder nicht. Was für eine Befriedigung es ist endlich den Vergleich mit anderen zu ignorieren. Also, wenn ich es endlich irgendwann vermeiden und ignorieren werde. Mein Freund Samuel hat wahrscheinlich Facebook verlassen (d.h ich finde ihn nicht mehr da) und das ist bestimmt keine schlechte Idee, vielleicht sollte ich dass nachmachen. Ich meine, die Zeit nach meiner Arbeit besteht ganz viel von Internetherumsitzen und meine ernsteste Meinung nach, ist dass ganz trocken und arm. So will ich nicht mein Leben verbringen. So entwickle ich micht nicht, dass bringt keine Freude hervor. Dass hält mir nur in der Destruktivitätsblase fest, die Tränen und Bitterkeit herstellt. Heute morgen, gerade als ich wach gewesen bin, habe ich spontan zum Gott gebetet. Dann habe ich mich entschieden, dass heute kein Minderwertigkeitsgefühl mich greifen darf. Grade geht es mir gut, so wie der ganze Tag. Meine Hoffnung ist dass es nicht nur heute gilt, sondern auch für morgen.

Übrigens war München sehr schön :)

By the way..

Jag har bestigit kullen!

Vägen upp

Toppen

Utsikten

Floran

Bestigaren som blundande tittar in i solljuset

Nach teureren Breitengradern!

Morgen bin ich nach München unterwegs :) Ich freue mich jetzt, aber anderes war es vorgestern. Dann hatte ich kein Bock darauf, wahrscheinlich wegen meines Heimwehs. Nun ist es aber besser geworden und ich will jetzt sofort Bayern entdecken und schauen was da los ist. Bier und eine helle Wurst habe ich gehört. Jedenfalls soll es ja so wahnsinnig teuer dort sein so ich nehme extra großes Taschengeld mit. Vielleicht werde ich mich verirren und nicht meinen Schlafplatz finden, wer weiß? Ich meine, mein Orientierungssinn ist ja nicht der Beste. Aber es wirt schon. Hoffentlich. Naja, wenn ich mich dann eventuell verlaufe, dann brauche ich wirklich das extra große Taschengeld. Ansonst darf ich sogar für frei in einer Schule, auf Annas Luft-Isomatte, schlafen, dass ist ja was von Großzügigkeit!

Bis dann!

Du är unik, underbar och framförallt älskad!

Jag vill begrava mina rädslor och aldrig besöka kyrkogården mer. De bara tynger och tynger utan att ge något tillbaka. Titt som tätt bestämmer jag mig för att strunta i dem, att för en gångs skull börja leva, att sluta frukta det som inte är värt att frukta. Att helt enkelt låta mig ledas av den Helige.

Men...det dröjer inte länge förrän känslan av mindervärdighet åter traskar tillbaka. Vandrar jag inte tillräckligt nära? frågar jag mig och trycks ännu längre ned i destruktivitetens gyttja. Där försöker jag kravla och kämpa på egen hand.

Jag väntar på skogsmästaren. Då drar han upp mig med sin starka hand.

Bara situationen ställs i rätt perspektiv kan ett oumbärligt hopp födas.

Guds ljus sveper genom livet.

Smått osynligt, med endast bitar av glimmer som sätts samman i livets pussel.
Med ett ödmjukhetens hjärta söker den mitt eget hjärta,
min blindhet vill den förtära.
Med sitt sken vill den mörkret i mitt inre blända.
Då äntligen, till min stora lättnad, kan även jag säga:
han är med mig alla dagar.

Tillit

Det ser så bra ut på utsidan men här inne rullar en sten av bävan runt. Gud, hjälp mig att få ordning, prioritera rätt och falla fritt.

Inte mer än så här.

Louise och jag är systrar. Det ser man inte. Mer än så här likt blir det inte.

Into the wild.

Igår tänkte jag att jag skulle ge den tyska naturen ännu en chans. Såg en underbart fin och grön kulle. Solen var på nedgång och jag förställde mig själv ståendes på kullens topp och inblickandes i det röda klotet vars sista strålar skulle lysa i mitt ansikte. Men...kullen var inhängnad. Är människorna idet här landet så aggressiva mot kullar så att de måste omringas av stängsel? Nej, I guess not, aber det är nog en nisse som äger marken och som inte unnar någon att sätta sig på toppen av hans kulle och njuta av en fin solnedgång. Till råga på allt så kom jag knappt ifrån området, vägarna hindrades nämligen av, just precis, stängsel. Överallt detta tråkiga ting. Varför har man ett två meter högt viltstängsel mot grannen? Vänta nu, det beror förstås på djuren. Hmm.