In die Stimmung

In dieser Zeit, kurz vor dem Anfang des Silvesterfeiers, habe ich eine besonderes Gefühl: Ich vermisse Deutschland, die Deutschen und einfach Deutsch zu sprechen (ja, oder mindesten, zu versuchen zu reden). Und ich denke, wieder einmal werde ich, für eine längere Zeit, dort leben.

Das wäre schön :)

Det som ligger varmt om hjärtat

Julen är här. Med en annorlunda känsla. Jag hade inte riktigt den där julaftons-morgon-känslan i magen som jag brukar ha. Jag tror jag saknade basic-friden som måste infinna sig dagen eller dagarna innan. Typ den som säger att skolan är slut och jag har lov nu i två, tre veckor och behöver inte göra någonting förrän skolan börjar. Men ack nej, den friden fanns inte. Och oh-nej-nu-är-det-slut-på-julafton-ångesten som brukar infinna sig vid midnattsgudstjänsten var inte heller där. Nästan vemodigt att den inte var där. Men, men, har man inte höga förväntningar så kan man heller inte ha så stor ångest. Fast vemodigt är det.

Fast kan man inte skingra tankarna är det svårt att tänka klart, då är det svårt att se i andra perspektiv än sitt egna gamla dammiga. För jag vill, innan efteråt kommer, kunna skratta åt att Felicia larvar sig och beter sig som Emil i Lönneberga och göra sina hyss, att mamma har en krasslig relation till städning, att vi alla tänker olika och tjurar ihop för minsta lilla. Inget enda av det vill jag vara utan. Jag vill slå mig själv när jag för en sekund önskar jag vore på en annan plats.

Snart börjar ett nytt år och jag hoppas, jag ber innerligt att det får bli ett år där jag kan lära mig att ge mer än jag tar. Och att uppskatta det som betyder och ignorera det som behöver ignoreras. Att vänta tills nästa år låter långt. Varför inte börja redan idag???

On request from Annachen

Snow flakes have been falling down the sky since yesterday evening and so this morning I thought a great mist was approching me while I was opening the door to walk to the bus station. How wrong I was. no mist at all, rather a winter wonder land I was entering :)

The latest two weeks has been jolly good fun mixed up with some work as well. Last weekend, that means 18th - 20th of November, was the weekend of experience. It all started on the Friday afternoon. After a 30 minutes car trip to Hauganas (I think thats the spelling) we climed a fishing boat said "Hei" to the a man, whos name got lost in my memory, and headed for the wales. Yes, thats true, the humpback wales! After half an hours ride we saw the first sign of wale breathing. And in about one hour we had seen like eight, nine, ten humpbackies going up to the surfice to get some air. I got some pictures, but since the internet is rather slow, I can't show you my evidence.

Well, a good start of the weekend. In the not so early Saturday morning we rented a car, surprisingly with summer tiers, to get ourselfs away from the town of Akureyri. Direction was Mývatn. We saw, more or less, dead vulcanos and ate a sandwish nearby Dimmurborgi. The scenery from the roads were amazing. We stopped by the fall Godafoss and other weird bubbling things. It was an incredible day and before we hit the road back to Akureyri we had some time in the hot well nearby Reykjalhid, the town next to lake Mývatn.

As far as I remember the Sunday contained wale again, tough in another form.

This last week has been filled with a cinema visit (it happend every tuesday), some tours to the outdoor-swiming pool (it's a must if you live on Iceland), Jólahús (a house with a candy-covered roof) with all kind of christmas decoration from all over the world (the deco of the year was a potatoe to hang in the christmas tree), first of advent celebration a la Salvation Army, heart beat from the other side of the fjord, NORTHERN LIGHTS (two times!!) which doesn't seem to be a big deal for the Icelanders, a cosy dinner by the house of our tutor and not least.... a lots of hanging around in the school trying to look like a teacher ;)

Well, today I guess the most critical week of this Iceland trip just began. Lessons and visit from our teacher from Sweden is on the sceduale and hopefully I will pass this course as well as them before. It is such a luck tough, the week will end in happiness, I'm sure. How else can I describe the presens of Johanna Renling :D

Om jag vågar.

Bortanför vägen finns en stig.
Jag tar den aldrig .
Jag har hört om de fantastiska äventyr den leder till.
Jag har verkligen hört. Inte sett, men hört.
Ibland börjar jag försiktigt gå men vandringen avbryts av det sviktande modet.
Modet? När kommer jag att få mod?
Det finns ett annat mod, någon annans mod.
Till mitt förfogande. Om jag vågar.

Det kanske är dags att gå den där stigen snart.

Ég heiti Anna-Karin.

Skumma saker händer på ön. Trappor förvandlas till busshållsplatser och så vidare.

I skolan träffar vi barn i olika klasser och åldrar. En del är först lite rädda och tillbakadragna, men det brukar brytas efter ett tag. Särskilt när det blir "friminut" och "fristund". Det är härligt. Bara rädslan för att göra misstag försvinner kommer denna praktikperiod bli great.

I förrgår var jag och besökte utebadhuset för första gången. Det var härligt. Det fanns olika bassänger med olika temperaturer. Det var härligt att kliva i det 43-gradiga vattnet med den mörka himlen över sig. Det var en skön promenad hem.
Senare gick vi på bio och såg "In time". Mitt i filmen kom det något oväntat; en paus på några minuter. Jaha, vad gör man då liksom.

Igår tog vi en annorlunda väg hem. Vi tänkte gå genom "vildmarken" men hittade inte vägen över forsen. Tillslut så kom vi till en bro som tog oss till andra sidan :) Istället för 20 minuters promenad var vi hemma efter cirka en och en halv timme. Därefter gick jag till den billiga affären Bonús och stoppade korgen full med mat. Kvällen bestod av popcorn-poppning och Band of Brothers.

Vad som väntar i helga får vi se. Lite skridskor, utflykt, bergsklättring och frälsis hoppas jag på.

På återseende.

Mot väst.

Efter snabbvisit hos unge Herr Holm med combo i stockholmsterrängen, där många efterlängtade skratt avlades, gick resan mot väst. Inte vilket väst som helst. Islands vidder skymtades mellan molnen när planet började närma sig Keflavik Airport. Vilket vackert land. Övriga resan, då jag inte sökte efter vackra vyer gick åt att se filmen Adam. Den enda jag fastnade för på listan, listan jag inte visste hade fler sidor än en. Nåväl, det kommer en hemresa också.

Hur som haver, väl nere på land väntade oss mycket, men inte Peters väska. Trist. Efter några rundor till info desk blev det helt enkelt att fara till huvudstaden med lättare packning. Flygbussen tog oss genom mestadels lavastensbeklädda fält, där ett och annat berg skymtades i fjärran. Det var magiskt. Lite som att vara med i Sagan om ringen eller något liknande.

Väl framme vid busstationen blev det att gå omvägen runt huset och beställa taxi. Billigt och bra kom vi fram till Salvation Army Guesthouse med en ytterst ironiskt lagd receptionist. På sin fantastiska engelska ordnade han rum till killarna och lät även oss tjejer checka in i vårt fina trebäddsrum.

Kvällen bestod sedan av en exotisk middag på en hederlig snabbmatsrestaurang. Vad gör man inte när hungern kallar. Senare begav jag mig ner till the Assembly Hall på armén, tog mig en kopp te och njöt av frälsningsrocken som fick mig att log. Jag träffade några locals som jag pratade med och överförde mina hälsningar från kvinnan som dragit iväg till en annan ö. Efter viss isländskundervisning, där det föga "Ég heiti Anna-Karin" kom på minnet, blev det dags att dra sig tillbaka. Morgonen därpå väntade nya intryck.

Jo vars. Lördagen började med rostat bröd, kyrkbesök och avslutades med en dissikering av isländsk fårskalle. En delikatess som luktade precis som delikatesser brukar. Lite annorlunda. Lite näsrynkande. Emellan allt detta blev det ett långt skönt bad i den blå lagunen.

Dagen idag blev en vandring runt om i Reykjavik. Tänkte gått på gudstjänst men var så trött när jag vaknade och kände att jag behövde lite mera sömn. Det blev en promenad till Pärlan, som ger hela staden varmvatten, med utsiktspunkt och återigen Hallgrimskirkja, men denna gång att gå upp på toppen. Därefter blev det en macka på ett trevligt fik på köpgatan och sedan bar det iväg med flyg till Akureyri. Vilka vidder. Jag blev alldeles gråtfärdig. Jag längtar till morgondagen då det är ljust och jag får se vilka berg som verkligen omger denna fjordstad.

Snart stundar isländska tider......

I väntan på solsken.

Regnet öser ner och jag försöker plugga. Någonstans finns viljan men den har ännu inte riktigt vaknat. Kanske blir det bättre om några år. Jag vill inte drömma om en framtid längre, det känns så meningslöst. Just nu. Allt känns rätt så meningslöst just nu. Jag vill inte vara tvungen att sätta på mig en ställning för att kunna le.

Imorgon kommer hösten på besök.

Imorgon är det första september,
imorgon fyller pappa år,
imorgon har Samuel namnsdag,
imorgon börjar hösten efter Anna-Karins tidräkning.

Jag sitter och pluggar och funderar över om jag tagit för mycket vatten över huvudet. 150 % är jag redo för det?

Nåväl, än så länge känns det helt okej, jag måste bara lära mig att säga "nej" till en mängd andra saker. Försöka leva ett liv som jag står för. Jag står inte för tristess och och sura miner därför bör jag börja tänka om på många plan.

Imorgon kommer hösten på besök undrar var den har med sig, vilka känslor denna kommer skapa och hur länge den stannar kvar.....

Tre månader.

I jämförelsernas timme.

Ska man göra något riktigt deprimerande, ska man börja jämföra sig med andra. Särskilt på kvällar då man är sentimentaliteten själv. Jämförandet är källan till avundsjuka, girighet, besserwisserhet, osunda begär och mycket annat ont. Bättre är att inse hur fantastiskt unik jag som människa är, att jag har ett eget liv som dessutom kan bli hur spännande som helst om jag vågar gå på djupt vatten och lita på Gud.

Och trots denna vetskap går jag på detta ändå...Suck.

Holy Gost, where are you in my life?!

Sitter, eller snarare halvligger i sängen och surfar runt på intranätet utan något riktigt mål eller mening. Väntar väl på något som aldrig kommer. Det här har hänt förr. Tystnaden av ensamhet i huset och knapparnas tryckande som enda kompis. En sommarkväll då ingen verkar vara hemma. Det här har hänt förr. Den här frustrationen har infunnit sig i mellangärdet innan. Det finns två utvägar, jag kapitulerar för känslorna och tar saken i egna händer eller jag ber till Gud om hjälp och ignorerar impulser tills allt är över.

Kommer på mig själv att jag inte läst bibeln på hela sommaren. Det känns. Det kanske man inte kan tro, folk brukar prata om vilken skillnad det blir när man slutar läsa bibeln eller be. Jag har ibland tagit det med en nypa salt. Det har jag nog den här gången också, men jag har även en känsla av torka inombords, en längtan efter något mer, en bitter eftersmak av världen. Jag vill så mycket mer av livet än det jag ser framför mig. Jag vill så mycket mer. Jag vill ha så mycket mer av Gud, men samtidigt är jag för feg för att sträck mig efter det.

På något sätt har jag försatt mig i en ond cirkel, där det inte verkar finnas någon utväg. Men jag vägrar tro på det, jag vägrar tro att det är ett hopplöst fall. Jag tror på mirakel, jag tror på under. Helige Ande, hit me to the ground, bitte och släpa mig sedan ut från denna mediokra situation. Förändra mig!

SOMMARLOV!!

Dos av frustration.

JAG ORKAR INTE MER NU!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det där låter ju dramatiskt och desperat. Men jag måste få skrika ur mig lite. Jag orkar faktiskt inte mer nu. Jag är så trött på detta pluggande, jag vill ha sommarlov, jobba, göra annat, känna att jag inte behöver bry mig om annat än dagen idag, bryta denna inre stress av plugg, känslor, framtidsångest och få pusta ut....

Lack of good planing :/

Jag vandrar ju med Honom.

Det gör skillnad för en människa att känna Jesus.
Vilan är större.. och ansvaret.
Sorgen är djupare.. och glädjen.
Frågorna är fler.. och de fasta hållpunkterna.
Längtan är större.. och mättnaden.
- Liselotte J Andersson

Visst låter det paradoxalt. Trots det tror jag att det är sant. Jag upplever det just nu. Att leva nära Jesus är inte en dans på rosor, det blir inte mer av det ena, det blir mer av allt. Som en grafisk kurva som bara visar ett rakt streck k=2x. Får du mer av det här så kommer du också få mer av det här. Då är det ju bra att jag inte är ensam, då hade jag ju aldrig klarat det, aldrig den tuffa bitens dubblering.

Men jag är inte ensam, jag vandrar ju med Honom.

Gebucht :)

Photo of the Weekend

Nicole speechless after uncovering her hidden birthday present; a new bike!

Nämen tänka sig, jag ska åka hem!

Som alltid, när jag varit hemma den senaste tiden, kommer ledordet bli "intensitet". Dryga 40 timmar i Oaklake och 12 timmar på resande fot. Det är det värt! Mamma, Pappa, Mormor, Louise, Nicole, Felicia och alla andra: Jag kommer hem. H. E. M. Hem! (och jag ska försöka sköta mig, inte vara tjurig, inte klanka ner, inte stressa utan försöka att bara vara!)

Just nu är jag i det som det känns som att jag alltid är i; beslutens tider. Igår var det kursintroduktion för Didaktik för lärande och utveckling. Efter denna dag hade jag en klump i magen. Inte för uppgifternas skull, utan för motivens skull. Tankar och känslor som jag under hösten har försökt stänga ute, ignorera eller helt enkelt inte tro på, de kom tillbaka. Varför sitter jag här och utbildar mig till något som jag inte precis brinner för? Vad är det jag väntar på; lust, inspiration, mognad eller rent av bättre tider? Är det här det jag verkligen vill, eller är det bara en snarlikhet med det jag, för mig egen skull, passar bättre för?

Är det varningstrianglar att önska att terminerna ska gå med rasande fart, att våndas inför VFU-veckorna, att skrämmas inför framtida föräldramöten och utvecklingssamtal, att det enda som egentligen håller motivationen uppe är de kommande utlandsvistelserna? Det är så lätt att tycka att gräset är grönare på andra sidan, att bli så intresserad av annat när man håller på med det man gör. Just nu tittar jag på språkkurser på distans, som om jag är sån där supermänniska och kan läsa 150%, jag vet inte om mina ambitioner och min disciplin tillåter detta.

Samtidigt känner jag en tacksamhet över att jag har det så bra. Jag har rätt att studera, jag har många valmöjligheter, undervisningen kostar ingenting Att ha ett hem och äta sig mätt verkar inte bli några problem. Ändå ropar jag efter något annat, efter något mer...

Berlin!