A day in the forrest.

Tillsammans med två finskor (ej skodonet, utan kvinnor från Finland) begav jag mig till Boserup Skov för en dag ute i naturen.

The Wilderness guide högg ved från torr pinne...

.....och scouten täljde "tänne".

Själv njöt jag av vårvärmen och den ljuvliga himlen blå.

Efter korven blev det såklart choklad-i-banan! Ni ser hur lyckliga vi blev!

Sedan vandring tillbaka i den fina, ljusa bokskogen som jag hoppas komma tillbaka till!

På andra sidan bron

Det har snart gått fyra veckor sedan jag packade min nästan-olyftbara-rullväska, satte backpackern på ryggen och begav mig till Danmark.


Tillsammans med sju andra kvinnor delar jag ett hus. Stora, ljusa rum. Det blir dammigt fort och jag som inte är van att behöva städa så ofta eftersom det aldrig blir dammigt på frälsis i Visby får nu vänja mig vid nya vanor.


Jag har det i alla fall trevligt. Väntar på våren. Njuter av att vara tvungen att cykla en mil om dagen. Skrattar åt saker som händer i huset, och utanför huset.

En ny vardag, som redan känns...just vardag. Tänkte visa lite bilder som inte har några som helst kopplingar till varandra men som visar en skymt om vad jag gör här. Ja jag vet inte om alla bilder är så representativa men..

Karin hade vägarna förbi Köpenhamn så det blev en promenad i blåsten och sedan lyxlunch på Café Norden :)

Under promenaden gick vi bland annat förbi denna vackra kyrka...

...och självklart Nyhavn - en säker turistpunkt.

Det gäller att ha växel tillgängligt i detta hem. Varje vecka betalar vi tillbaka allt vi är skyldiga alla. Det är en rolig syn. Pengarna vandrar fram och tillbaka ;)

Så här ser det oftast ut när jag vaknar på morgonen. Solens strålar väcker mig om inte alarmet hinner före.

Pinelopi - tjejen andra från höger - fyllde år och det firades med tacos, lek, musik och vimplar :)

En söndagskväll stod Hien för middagen. Det blev vietnamesiska rullar. Gott, och inte minst nyttigt ;)

En dag gjorde vi en trip till Köpenhamn med klassen och en del av utflykten var en guidad tur i Christiania.

"Swedish Embassy"

Vår guide som för 40 år sedan övergav Sverige för det "förlovade" landet Christiania. Hon verkade vara nöjd. Här står hon utanför "Banana house".

På parlamentets innergård har de marken täckt av, ja, inte är det gatu-sten inte, nej, trä-sten!!

Mirva från Finland bjuder på soppa och potatisbröd.

Ja, det var lite av hur jag har det. Kameran kommer sällan fram. Jag hoppas dock att det inte dröjer så länge förrän jag skriver något här. Det vore ju roligt för eftervärlden och världen idag.

Hej hopp!

"Hemmablind"

När människor kommer och hälsar på och förundras över hur fint och idylliskt vi har det, det är då som jag inser att jag blivit "hemmablind". Jag trodde inte det var möjligt den där sensommardagen jag kom hit för två år sedan. Det var då som i en saga att vandra runt på gränder av kullersten och medeltida höghus. Jag hade min säng mitt i världsarvsstaden, helt ofattbart. Men med tiden blev den 700 år gamla muren bara staplade stenar och havet ett grått töcken som ibland fick symbolisera isolering. Rosorna längs de vita stenhusen var bara rosor i mängden.

I dagarna tre har vi besök av en lilja och en ny fin bekantskap. De positiva adjektiven flödar över och jag påminns om vart jag egentligen lever. Det säger också mycket om att livet inte behöver vara en dans på rosor bara för att man har tillgång till en rosenträdgård. Men det är härligt när någon drar en ur slummern och drar en dit.

Rutinmässig förflyttning

Vad intresserar egentligen en annan människa vad gäller en annan människa? Går det att tycka om någon som inte skrattar så mycket, någon som inte skämtar så mycket? Dras man till den som är lika skämtsam som en själv eller undviker man den för att få större utrymme och mindre "konkurrens"?

Hur är det med förskollärare, har vi en viss föreställning om hur en förskollärare ska vara? Får hon/han vara lugn, utan humor och kanske till och med ett uns tillbakadragen, eller finns det en förväntning att hon/han alltid ska vara glad, fylld av entusiasm och skoja med barnen stup i kvarten?

Idag snurrar mycket frågor kring vad människor runtomkring mig egentligen ser hos mig. Vad är det som gör att de tycker om mig?

Det är också en dag då jag känner mig hämmad. Motståndet kommer på något sätt inifrån och hejdar mig från att prata, be, sjunga, skratta, le, tänka goda tankar och se livet från den ljusa sidan. Allt som jag faktiskt vet i teorin stängs in och kvar, i praktiken, blir bara skal av rutinmässig förflyttning, inställningen att bara hålla med för att inte komma på kant med någon, viljan att gå undan och vara med sig själv och kanske främst lusten att lägga sig ner i sin säng och önska att allting försvann för en stund och när när jag åter steg upp ur min dvala skulle sinnet kännas lätt.

Men nu känns det tungt istället. Flera kilogram för tungt.

"Gråten kan plåga oss om natten, men när morgonen gryr kommer glädjen."

När morgonen kommer är bara en tidsfråga. Natten kan ju inte vara för evigt, en ny dag måste väl ta vid?!

 

Den som väntar på nåt gott...

Igår var en intensiv dag. På grund av bristande framförhållning blev mitt rum natten till fredag en läsarstuga. Resultatet blev en sömnig, och något lättirriterad, Anna-Karin som med tack vare sitt arbetslag fick ihop ett hyfsat arbete på litteraturseminariet. Eftermiddagen och kvällen bestod sedan av positiv optikervisit och något som hängt i luften länge: Pizza och bio! Äntligen fick vi användning av våra BRAVO-biljetter.

Vi gjorde som i amerikanska filmer: beställde hem ;) och Erica ordnade med en sallad så god så god. Vi njöt av maten i vårt lilla pentry som förvandlats till italiensk restaurang med tillhörande musik och vit-röd-rutig handduk hängande på stolen. Jag bor tillsammans med en fantastisk person som har öga och öra för gott välbefinnande (jag vet inte om hon tänkt på det där med handduken, men det blev passande detalj).

I biosalongen var det mest personer under tio år (kan exemplifieras genom barnet bakom oss som otalet gånger gnydde och bad sin förälder om att få gå hem), men vi höll till godo och njöt av Modig som innehöll fantastiskt rött svall, björnar och framförallt mod.

På Mellangatan tjugoett

Återigen kallar jag Visby mitt hem och går den välkända stigen genom Almedalen ner till Högskolan. Bakom mig ligger en sommar, alltför kort och med händelser som skänkt glädje och händelser som skänkt sorg. Att planera nästa sommar känns mer lustfyllt än att acceptera att hösten med alla dess händelser är på intågande.

Jag ser mig om i rummet där vindsfönstret släpper in eftermiddagssolen rakt ner på min relativt nyinköpta, ännu blommande, Orkidé. Jag trivs bättre än när jag for för över tre månader sedan. Nu är jag här igen och med en viss lågmäldhet blickar jag motsträvigt framåt. Där framme ska beslut fattas, mod ej tappas och steg tas.

Det händer, oftare än jag vill, att det blir för mycket tankar som processas samtidigt i mitt arma lilla huvud. Då behöver jag något som skingrar dem, skippar fred mellan dem, om än det bara är möjligt för en liten tid. Perspektiv på tillvaron är väl det som oftast efterlyses. Vad kan det då vara, det där perspektivet? Ett vackert foto, en kärleksfull film, en varm kram, en bit god mat, en strof musik eller en drömmande dröm.... i  kombination med en uppriktig bön från ett förkrossat, eller bara dämpat, hjärta, brukar inte vara fel. 

Jag vill dela ett foto på en enkel ros (med ett mjölkeri från rokokotider på en frank landsbygd, där sagor blir verklighet, i bakgrunden). 

Just leave a note...

Gud,

jag har märkt att jag behöver dig. Det finns nånting i luften i din närhet som inte riktigt finns nån annanstans. Vart ska jag gå när alla är emot mig, eller när jag bara tror att det är så? Sanningen om mig själv finner jag ju hos dig. Ibland är du så långt borta, eller är det kanske jag? Men stundom hittar jag fram och anar sången som du sjunger till mig

You are mine, let me be yours
start to love me, with the love I gave you
and your life shall be renewed

Så lätt, så enkel.

Glädjen ska inte bara sitta i leendet, den ska sitta i ryggen.

Man ser på en människa om hon är glad, fri och trygg. Man ser det i leendet fast mest i hållningen. Man ser om en människa bär på en tung börda. Tunga saker trycker ner, ryggen hänger som en säck.

Och man kan väl påverka detta så in i baljan, misstänker jag. Men finns det något mer lusttomt än att göra det man inte har just lust med.

Det är gråtfärdigande att inte ha kraft att glädjas, att inspireras, att uppskatta, njuta, ta tillvara de fantastiska glädjeämnena som finns in ens närhet. Ibland blir det alldeles för mycket topp och för lite grund av det berg av känslor och tankar som fyller kroppen.

Aaaaa.

Världens bästa Island

För drygt en månad sedan kom jag tillbaka från en fantastisk månad på Island. Jag var där en kort tid och såg bara en aningens liten del av detta fascinerande land. Nevertheless, this tiny bit amazed me and for sure I would like to go back some day and discover more....

In die Stimmung

In dieser Zeit, kurz vor dem Anfang des Silvesterfeiers, habe ich eine besonderes Gefühl: Ich vermisse Deutschland, die Deutschen und einfach Deutsch zu sprechen (ja, oder mindesten, zu versuchen zu reden). Und ich denke, wieder einmal werde ich, für eine längere Zeit, dort leben.

Das wäre schön :)

Det som ligger varmt om hjärtat

Julen är här. Med en annorlunda känsla. Jag hade inte riktigt den där julaftons-morgon-känslan i magen som jag brukar ha. Jag tror jag saknade basic-friden som måste infinna sig dagen eller dagarna innan. Typ den som säger att skolan är slut och jag har lov nu i två, tre veckor och behöver inte göra någonting förrän skolan börjar. Men ack nej, den friden fanns inte. Och oh-nej-nu-är-det-slut-på-julafton-ångesten som brukar infinna sig vid midnattsgudstjänsten var inte heller där. Nästan vemodigt att den inte var där. Men, men, har man inte höga förväntningar så kan man heller inte ha så stor ångest. Fast vemodigt är det.

Fast kan man inte skingra tankarna är det svårt att tänka klart, då är det svårt att se i andra perspektiv än sitt egna gamla dammiga. För jag vill, innan efteråt kommer, kunna skratta åt att Felicia larvar sig och beter sig som Emil i Lönneberga och göra sina hyss, att mamma har en krasslig relation till städning, att vi alla tänker olika och tjurar ihop för minsta lilla. Inget enda av det vill jag vara utan. Jag vill slå mig själv när jag för en sekund önskar jag vore på en annan plats.

Snart börjar ett nytt år och jag hoppas, jag ber innerligt att det får bli ett år där jag kan lära mig att ge mer än jag tar. Och att uppskatta det som betyder och ignorera det som behöver ignoreras. Att vänta tills nästa år låter långt. Varför inte börja redan idag???

On request from Annachen

Snow flakes have been falling down the sky since yesterday evening and so this morning I thought a great mist was approching me while I was opening the door to walk to the bus station. How wrong I was. no mist at all, rather a winter wonder land I was entering :)

The latest two weeks has been jolly good fun mixed up with some work as well. Last weekend, that means 18th - 20th of November, was the weekend of experience. It all started on the Friday afternoon. After a 30 minutes car trip to Hauganas (I think thats the spelling) we climed a fishing boat said "Hei" to the a man, whos name got lost in my memory, and headed for the wales. Yes, thats true, the humpback wales! After half an hours ride we saw the first sign of wale breathing. And in about one hour we had seen like eight, nine, ten humpbackies going up to the surfice to get some air. I got some pictures, but since the internet is rather slow, I can't show you my evidence.

Well, a good start of the weekend. In the not so early Saturday morning we rented a car, surprisingly with summer tiers, to get ourselfs away from the town of Akureyri. Direction was Mývatn. We saw, more or less, dead vulcanos and ate a sandwish nearby Dimmurborgi. The scenery from the roads were amazing. We stopped by the fall Godafoss and other weird bubbling things. It was an incredible day and before we hit the road back to Akureyri we had some time in the hot well nearby Reykjalhid, the town next to lake Mývatn.

As far as I remember the Sunday contained wale again, tough in another form.

This last week has been filled with a cinema visit (it happend every tuesday), some tours to the outdoor-swiming pool (it's a must if you live on Iceland), Jólahús (a house with a candy-covered roof) with all kind of christmas decoration from all over the world (the deco of the year was a potatoe to hang in the christmas tree), first of advent celebration a la Salvation Army, heart beat from the other side of the fjord, NORTHERN LIGHTS (two times!!) which doesn't seem to be a big deal for the Icelanders, a cosy dinner by the house of our tutor and not least.... a lots of hanging around in the school trying to look like a teacher ;)

Well, today I guess the most critical week of this Iceland trip just began. Lessons and visit from our teacher from Sweden is on the sceduale and hopefully I will pass this course as well as them before. It is such a luck tough, the week will end in happiness, I'm sure. How else can I describe the presens of Johanna Renling :D

Om jag vågar.

Bortanför vägen finns en stig.
Jag tar den aldrig .
Jag har hört om de fantastiska äventyr den leder till.
Jag har verkligen hört. Inte sett, men hört.
Ibland börjar jag försiktigt gå men vandringen avbryts av det sviktande modet.
Modet? När kommer jag att få mod?
Det finns ett annat mod, någon annans mod.
Till mitt förfogande. Om jag vågar.

Det kanske är dags att gå den där stigen snart.

Ég heiti Anna-Karin.

Skumma saker händer på ön. Trappor förvandlas till busshållsplatser och så vidare.

I skolan träffar vi barn i olika klasser och åldrar. En del är först lite rädda och tillbakadragna, men det brukar brytas efter ett tag. Särskilt när det blir "friminut" och "fristund". Det är härligt. Bara rädslan för att göra misstag försvinner kommer denna praktikperiod bli great.

I förrgår var jag och besökte utebadhuset för första gången. Det var härligt. Det fanns olika bassänger med olika temperaturer. Det var härligt att kliva i det 43-gradiga vattnet med den mörka himlen över sig. Det var en skön promenad hem.
Senare gick vi på bio och såg "In time". Mitt i filmen kom det något oväntat; en paus på några minuter. Jaha, vad gör man då liksom.

Igår tog vi en annorlunda väg hem. Vi tänkte gå genom "vildmarken" men hittade inte vägen över forsen. Tillslut så kom vi till en bro som tog oss till andra sidan :) Istället för 20 minuters promenad var vi hemma efter cirka en och en halv timme. Därefter gick jag till den billiga affären Bonús och stoppade korgen full med mat. Kvällen bestod av popcorn-poppning och Band of Brothers.

Vad som väntar i helga får vi se. Lite skridskor, utflykt, bergsklättring och frälsis hoppas jag på.

På återseende.

Mot väst.

Efter snabbvisit hos unge Herr Holm med combo i stockholmsterrängen, där många efterlängtade skratt avlades, gick resan mot väst. Inte vilket väst som helst. Islands vidder skymtades mellan molnen när planet började närma sig Keflavik Airport. Vilket vackert land. Övriga resan, då jag inte sökte efter vackra vyer gick åt att se filmen Adam. Den enda jag fastnade för på listan, listan jag inte visste hade fler sidor än en. Nåväl, det kommer en hemresa också.

Hur som haver, väl nere på land väntade oss mycket, men inte Peters väska. Trist. Efter några rundor till info desk blev det helt enkelt att fara till huvudstaden med lättare packning. Flygbussen tog oss genom mestadels lavastensbeklädda fält, där ett och annat berg skymtades i fjärran. Det var magiskt. Lite som att vara med i Sagan om ringen eller något liknande.

Väl framme vid busstationen blev det att gå omvägen runt huset och beställa taxi. Billigt och bra kom vi fram till Salvation Army Guesthouse med en ytterst ironiskt lagd receptionist. På sin fantastiska engelska ordnade han rum till killarna och lät även oss tjejer checka in i vårt fina trebäddsrum.

Kvällen bestod sedan av en exotisk middag på en hederlig snabbmatsrestaurang. Vad gör man inte när hungern kallar. Senare begav jag mig ner till the Assembly Hall på armén, tog mig en kopp te och njöt av frälsningsrocken som fick mig att log. Jag träffade några locals som jag pratade med och överförde mina hälsningar från kvinnan som dragit iväg till en annan ö. Efter viss isländskundervisning, där det föga "Ég heiti Anna-Karin" kom på minnet, blev det dags att dra sig tillbaka. Morgonen därpå väntade nya intryck.

Jo vars. Lördagen började med rostat bröd, kyrkbesök och avslutades med en dissikering av isländsk fårskalle. En delikatess som luktade precis som delikatesser brukar. Lite annorlunda. Lite näsrynkande. Emellan allt detta blev det ett långt skönt bad i den blå lagunen.

Dagen idag blev en vandring runt om i Reykjavik. Tänkte gått på gudstjänst men var så trött när jag vaknade och kände att jag behövde lite mera sömn. Det blev en promenad till Pärlan, som ger hela staden varmvatten, med utsiktspunkt och återigen Hallgrimskirkja, men denna gång att gå upp på toppen. Därefter blev det en macka på ett trevligt fik på köpgatan och sedan bar det iväg med flyg till Akureyri. Vilka vidder. Jag blev alldeles gråtfärdig. Jag längtar till morgondagen då det är ljust och jag får se vilka berg som verkligen omger denna fjordstad.

Snart stundar isländska tider......

I väntan på solsken.

Regnet öser ner och jag försöker plugga. Någonstans finns viljan men den har ännu inte riktigt vaknat. Kanske blir det bättre om några år. Jag vill inte drömma om en framtid längre, det känns så meningslöst. Just nu. Allt känns rätt så meningslöst just nu. Jag vill inte vara tvungen att sätta på mig en ställning för att kunna le.

Imorgon kommer hösten på besök.

Imorgon är det första september,
imorgon fyller pappa år,
imorgon har Samuel namnsdag,
imorgon börjar hösten efter Anna-Karins tidräkning.

Jag sitter och pluggar och funderar över om jag tagit för mycket vatten över huvudet. 150 % är jag redo för det?

Nåväl, än så länge känns det helt okej, jag måste bara lära mig att säga "nej" till en mängd andra saker. Försöka leva ett liv som jag står för. Jag står inte för tristess och och sura miner därför bör jag börja tänka om på många plan.

Imorgon kommer hösten på besök undrar var den har med sig, vilka känslor denna kommer skapa och hur länge den stannar kvar.....

Tre månader.