Unterwegs

Anders Sein kann auch bedeuten
Sich nicht jedes Mal zu häuten,
Wenn der Wind sich einmal dreht,
Schmerzhaft ins Gesicht Dir weht,
Nach dem eigenen Weg zu suchen,
Auch einmal für andere bluten!
Nicht die Augen zu verschlissen,
Und den Gegenwind geniessen!

Annars är jag glad.

Igår började jag med balsammetoden igen. Jag tycker inte om att tvätta håret, en av livets trista grejer. Men senaste månaderna har varit lite av en experimenttid. Jag har ett något dåligt tålamod så jag har inte tid att misslyckas, vilket kan vara själva grejen i en sån här procedur. Först var det balsam, fast med fel balsam. Sedan var det bikarbonat och vinäger, sedan var det ägg och honung och nu åter balsam, fast med rätt balsam och en timmes verkan. Några ytterligare tips? Jag brukar fråga Renling en massa, sen följer jag det halvt, resultatet blir dåligt och sen följer jag det helt och det blir bra. Spännande process jag har med rådfrågning. En sak som fungerar på en gång utan rådfrågning är kroppsskrubben olivolja blandat med socker. Dessutom gör det inget om man råkar få in det i munnen, man spotar inte ut det precis.

Ikväll ska vi sjunga Andersson Wijs "Där får jag andas ut" på mötet. Det är sådana små ting som får mig att må bra.

Förresten, är set någon som har en gigantisk (hmm, något överdrivet uttryckt) resväska, med eller utan hjul, till salu eller till skänks?

Liksom i en koma.

Okej, just nu är jag trött. Jag orkar inte med barn eller något annat krävande. Jag vill bara sova.

Mitt rum är dammigt och oorganiserat. Det finns en lista i en bok som måste börja bockas av.

Suck.

Jag längtar med bävan bort.

Jag har upptäckt saker att ta itu med, små psykiska överraskningar.

Jag, jag, jag, jag och åter jag.

Våren är på gång!

Det är varmt och man ler utan anledning, bilen som sopar gatorna fria från grus drar förbi, blåsipporna niger i backarna, barnen sliter av sig mössor och vantar, jag byter jacka och struntar i ordstävet att "frysa in hösten och svettas in våren". Vad är det som händer? Jo, det börjar bli VÅR!

Jag lever i en bubbla, där jag har svårt att inse väsentligheter. Jag har drabbats av stress, ofrivilligt, ytterst ofrivilligt. Denna stress får mig att tappa kontrollen och när det är som värst blir jag apatisk eller likgiltig. Nu, t ex, har jag en hel hög av saker att göra, men istället sätter jag mig här. Varför detta återkommande syndrom?

Förövrigt har min vecka på Fröhuset tagit slut. Idag var det vårstädning ute och i fönstren frodades de nyplanterade "brunögonen" i värmen av den reflekterade solen. Vi mös.

För övrigt går hjärnan igenom "pros 'n cons" med allt möjligt här i livet. Det ger perspektiv på livet och dess egenheter. Det är nog sant det där med att det mesta som ligger och gror i oss måste ut och bli hörbart, för en själv eller andra, för att det inte ska förvandlas till bitterhet eller något allvarligare. Jag jobbar på det. Försöker hitta rätta offer.

Igår satt Sanna och jag, övertrötta som vi var, och betraktade de märkligt folktomma bilderna från Falkensee. Dött som i en grav. Eller så står alla människor utanför kamerans blickfång. Eller så är det söndag. Eller så är det under arbetstid. Hur många "eller" kan det bli liksom?

2 april: Grattis på födelsedagen Mikael! Semletårta it is!

A day in the life.

Jag vaknade av att telefonen ringde 07.22. Maggan från Fröhuset behövde en vikarie.
- Ja...vilken tid? frågar jag.
- Så snabbt du kan alltså, svara hon.
Jo, det är ju klart. Det kanske var därför hon ringde så på morgonen, smarto. Tanken funkar inte riktigt efter mindre sömn än behövligt. En stund senare ringer Kristina från Solkatten. Jag har en vana att låta vikariebehövaren lägga ut texten maximalt innan jag säger att jag inte kan. Det är som att jag inte orkar avbryta innan personen i fråga har förklarat hur allt ligger till med hemma-för-sjukt-barn-syndromet och allt vad det nu kan vara. Så, efter att de har tömt ut allt sitt på mindre än några sekunder och pustar ut av utmattning, så säger jag lugnt och med medlidande röst: Tyvärr så har jag redan ett jobb idag. Vad nu det där "tyvärret" står för när man redan bokat upp sig på sitt favoritdagis.

Ja, ja. I all stress så ställde jag mig trotsigt i duschen för att prova bikarbonat och vinäger som shampoo. Hela proceduren ledde till att jag tiggde mamma om skjuts för att infinna mig på köpmangatan kl 08.00. Där började dagen med frukost med överfullt bord och sedan gympa på andra sidan gatan. Sedan hanns inte så mycket annat med förrän det var mat, korvstroganoff med pasta. Som vanligt inga halvfabrikat eller annat lömskt, utan ren och skär husmanskost, från grunden. Till efterrätt bjöds det på flarntårta av femårig flyttfågel. Efter maten var det läs- och mystajm och på en överbelamrad madrass trängde vi oss igenom en vinterdag med nalle Puh. Efter utelek var det dags för mig att dra mig hemmåt, med förhoppning om att åter få ses nästa dag.

Väl hemma väntade sysselsättning av liknande slag. Sömnen gjorde sig dock påmind och jag tog mig en liten tupplur i allt virrvarr. När sen mamma lekte spa med femåringen som varit duktig och fått spruta idag passade Ann-Karin på att vårda sin relation med minstingen. Tvättning, tandborstning, pussning, mysning och tv-tittning tills båda fröna somnade i sängkammaren. Det var nog första gången, ensam med mo(n)ster, som detta skedde utan gråt och tandagnisslan.

Men fint var det i alla fall.

Sedan började allvaret. Upprensning, upplockning, uppdiskning. Allt för att ordningsnerverna inte skulle krevera. Till sist kommer jag stupa i säng och sova sött och vara för trött för nödvändig tankeverksamhet, men med en undermedveten spänning om vad morgondagen har i sitt sköte.

- Har du en resväska hemma?

Okej, vad gör man när livet säger glädje och jag blir så nervös så jag kissar på mig?
I morse, eller snarare lunchtid, låg jag, med frukost och våfflor i magen, i min säng och grubblade. Jag kunde inte riktigt glädjas över tillvaron, fast jag ville det. För det är inte så lätt att tänka och tro när man inte riktigt vet vad man borde förvänta sig. Cristina sa: "It was not better or worse than my expectations. It was different". Okej, vad är annorlunda och vad skiljer mina förväntningar i jämförelse med hennes? Kan två helt olika förutsättningar skapa liknande förhoppningar? Bör jag sudda ut allt vad kopplar med denna topic, radera och starta på ruta ett, no-expectations-mindre-ångest-tänket? Vågar man hoppas på det bästa? Vågar man tro att Gud är med? Vågar man lita på bibelorden?
I lördags sa Johanna något jag fastnade för: "man ska leva som att man har det man vill ha och längtar efter, för då tror jag att man lättare får det". Jo, det borde ju förändra ens attityd och inställning radikalt. Denna quotation kan ju också sättas i liket med "det blir inte roligare än vad man gör det". Jag får helt enkelt lära mig att arbeta på det under ett par psykiskt påfrestande månader.

Nu är det dags!

Dags att styra
Dags att stressa upp sig
Dags att ta vara på tiden
Dags att inse ögonblickens verklighet
Dags att bli nervös
Dags att få ångest
Dags att se fram emot våren
Dags att träffa vänner
Dags att skriva en "dags-att-lista"
Dags att organisera och ordna
Dags att inse
Dags att leva
Dags att söka Gud

och nu är det

Dags att gå och lägga sig

"I have doubts"

En kväll som denna. Ja, vad säger den? Jag är för trött för att förstå livets bästa.

Helgen bakom. Helgen full av fniss och konsumtion, enchiladas och 1,5 liter läsk, coca-colautredningar och spinningpredikan. Jag var i Linköping hos Julia den fina tillsammans med Samuel den fräscha, med Louise medverkande i tanken ;)

Det blev en biofilm, dock en smula intryckslös med tanke på att besöket med vita duken känns overkligt och redan glömt. Titeln var Tvivel och den fick mig fundera kring mycket, men poängen kändes undangömd och vi var för trötta för att orka ägna tid till att gräva fram den, eller så inspirerade inte umgänget mig till att göra det. Autch.

Lördagskvällen fortlöpte med Melodifestival. No comments. Jag somnade på luft till djupa samtal. Det var trevligt. Ja, jag säger då det. Vilken helg. Jag blir glad.

Jag kom hem till barn och vuxna med kramar. Behövs någon annan bekräftelse? Inte just nu.

Men ikväll så har internetintrycken gjort mig fundersam, nervös, förväntansfull men mest nevös. Nervös ner till knäna. Det är dags att börja be. Be, be, be, be, be.

Efter regn kommer solsken.

Jag hörde på din röst att du var lycklig när du sa 'hej'
och nu spritter det i händer och fötter
Jag vill dansa till stationen med kisande ögon och
känslor som skapar ord
Jag kisar igen
Och ler
Mot den nyanlända vårsolen
Nu vill jag hem
Hem och bara le mot dig

I'm a lumberjack and I'm okay

Jag kom på att jag inte köpt kläder sen den 19:e augusti förra året. Är det sunt? Kommer jag sluta som personen man skäms för att den inte har någon stil eller är jag den redan? Vill jag vara den, inte ha någon stil för att jag vill vara den som inte lägger någon vikt kring det yttre?

Jag tänker en del på detta. När vänner omkring mig kommenterar sina egna och andras luffarkläder, vilka de bara bär när det är som slappast och som mest brist på klädinspiration, kan jag se likheten i mina bästa plagg.

Ibland kommer tanken till mig att jag borde förnya min garderob. Det händer att jag får en ångestreaktion, vilken inte brukar vara så länge, över det hela ibland. Tanken brukar gå till att jag då gärna vill köpa rättvisemärkta, ekologiska, second-handiga käder vilket brukar leda till att jag inser att det hela inte är något jag vill ödsla tid eller pengar på. Det brukar sluta med att jag tittar i mormors/mammas/pappas lådor eller kassar märkt "slängas", när idén överrumplade kommer över mig, eller att syster helt oväntat kommer med något hon inte vill ha.

Där kan man hitta allt möjligt. Oftast mina favoritkläder: mammas gröna kofta, mormors svarta jeans, pappas blå friluftsfrämjandett-shirt och Louises bruna bomullskofta.

Slutsats: nichts

Int som hä ska.

Kaos i kroppen och frustration över att hjärnan fladdrar iväg. Jag måste stanna upp, det här går inte längre. Det känns som om jag bara kör på, tänker inte, bara kör på. Lite som att kissa i byxorna. Speciellt denna vecka har kommunikationen med mig själv varit under all kritik.

Igår var det världspremier för FOCUS café. Vi bakade mängder under veckan, sov 30 % mindre varje natt, höll på att decka innan start, taggade till och gick på sparlåga sista timmarna, upp igen idag efter några timmars sömn, till kyrkan och producera, i annat café. Imorgon väntar söndag och barnskoj. Men visst blev öppnigsfredagen lyckad. 150 personer i vårt café och vårt stage/brasrum. Musiken från rapparna och senare Christofer Hiding med gang trängde genom fönstrena och dörrar in till oss bakom disken medan vi skrev "bristlista". Riktigt trevlig stämning. Och med en aning uppspärrade ögon tittade Samuel på mig oh sa: "så här mycket folk har jag aldrig sett i vår kyrka". Jag kunde inte annat än hålla med, i alla fall vad gäller källarenvåning.

Dagen idag bestod av norrländska. Jag tänker fortfarande på norrländska. Pasta med ost -och skinksås, bacon och möglig riven ost (haha) blev det under pratandet. Ekonomen och kreatören köpte mat för 17.50 per skalle. Ekologitänket blir nästa lektion.

Fast nu måste jag återgå till att möta sanningen och inte fly från mig själv eller någon annan.
Men ska jag vara ärlig har jag bara lust att skrika.

Igelkott.

Det är nästan så jag har lust att återvända till gamla hårvanor. Slippa alla flötiga testar som måste behandlas på rätt sätt. Kort hår ger bättre ekonomi, mindre vattenförbrukning och mer tid. Dessutom ingen ångest över om det ska vara uppsatt eller utsläppt.

Våren, snaggningarnas högsäsong är ju snart här...

To honour God and enjoy His riches forever

Vid check av mailen svepte ögonen som hastigast förbi en annonsstrof på msn.com, för msn sex & relationer. Där stod det någon i stil med: singel och lycklig är en omöjlig kombination. Ok, tänkte jag. Jag hoppas vid livet att inte Jesus skriver under på den, (han var ju dessutom singel, men det nämns aldrig om hans olycklighet). Det är inte lät att känna sig till freds med sig själv och hel, inte halv, i ett sådant samhälle, där singellivet är en abnormalitet, och inte accepteras när man kommit över 25.
Nej, slå i bordet för värdefull vänskap, för oss som inte känner att livet är en börda tills vi hittat vårt livs kärlek som kommer förgylla våra dagar intill tidens slut. Och som Maria Karlsson sa under folkisdagarna: "Vårt mål med livet är inte att gifta oss". Så egentligen vill jag bara dissa och spy galla över dessa förskräckliga kärleksfilmer, där det lyckliga slutet endast kan uppnås när de-två-blir-ett, filmer, vilka undermedvetet får mig tro att jag måste vara bekymrad, ömkansvärd och bitter.
Klart att jag drömmer om att finna en person som ömsesidigt ser mig på ett lite annorlunda sätt än övriga världen. Men om nu inte Gud kan fylla tomrummet märkt "lycka", vem kan då göra det?

Ett ögonblick.

Solen målar skuggor vid vår dörr när snön smälter på livets stig.
Himlen utsöndrar värme. Visuell. Med ett sken av brådska.

Det tillåts att finna ro på tom bänk, inandas kall luft och kisa med nyvakna ögon mot nyanlända strålar.

Inte mer än så.

För när ögonen öppnas faller gulnat löv vid vänstra axeln och den eviga våren försvann med en hast av en räddhågsen hare.

Att titta ut och se hur snön luktar vår.

I en värld av denna sort känner jag mig stundvis lycklig. Solen skiner in genom sovrumsfönstret, glittrar på snön som färgar världen vit och ljus. Jag har ont. Den pulserande smärtan i kindben, panna och gom har dämpats av piller som manipulerar. Det går ändå, det är i alla fall inte värre än att spy.

Åter en vecka av livet har passerat. Vilken vecka sen. Utförsåkning á la Åre, jämtlandsvinter, våga-följa-efter-Samuel-i-skogen-mod, skrattattacker, god "secret friend"-taktik, Gud i överflöd, glädje över beslut, sällskapsspel, Årechoklad, spysjukeångest, lägersånger, Fil 4:13 och känslan av att vara på rätt plats i rätt tid.

Idag är det den där dagen igen. Jag vill åka till Johanna och äta god mat och bara vara med en högt skattad vän.

- Herre du som har skapat himmel och jord, låt mig krya till mig, amen!

Min Gud tillhör äran.

"Tänk vad Gud är god ändå,
att Han ordnat allting så,
att för stora och för små,
finns det frälsning och hjälp att få."

Om Sam(u)el var här skulle vi lite halvironiskt klämma i från tårna i refrängen på den gamla läsarsången. Och visst är texten passande en kväll som denna, då barnen ligger i sina sängar, längtar efter mamma som jobbar kväll, medan mormor sjunger om Jesus som breder sina vingar om dem. En alldeles speciell eftermiddag med julklappsöppning á la februari, spel med mamma, lek med syster, pyssel med moster, mat med mormor, "the chipmunks" i underbar retro-vhs-version och inte minst av allt...liv som jag saknat så.

Tack för alla böner, tankar och uppmuntringar. Ni är alla guld värda. Minst.
Nej, nu ska jag gå och bara titta och nypa mig i armen.

Jag är så glad, jag kan nästan inte sluta skriva. Hihi.

Welche Führung?

Jag lider av skrivkramp. Total skrivkramp. Jag vill få ur mig så mycket. Ändock är detta, det enda jag kan kämpa fram.

Arabvärlden

Jag är så less på de sociala myndigheterna. Eller snarare detta lands lagar när det gäller familjer och barn. Enligt barnkonventionen har varje barn rätt till sin mamma och sin pappa. Nu har det gått sex veckor. Vart tog den där rätten vägen.

Jag ber.

Jag behöver inte ens nämna de stora, tunga argumenten för att hela situationen ska verka absurd. Milt uttryckt. Det räcker att jag säger att det fortfarande ligger julklappshögar på vardera säng. Kläderna i paketen börjar bli årstidsfrämmande, kanske t o m för små. Det skär när jag ställer mig och bakar och det inte närmar sig något nyfiket tassande bakom ryggen som drar fram stolar för att se bättre. Felicias havremjölk står kvar i kylen, för den håller ju i nio månader till, om den är oöppnad och det är den. Chokladkalendrarna ligger ovanför skåpet, halvöppnade.

En och en halv månad av ett barns liv är en lång tid, det händer så mycket. Det är en sorg att det finns en person som tror sig ha monopol på den tiden. Att han inte känner glädjen av att dela glädjen.

Om två månader fyller fyraåringen fem. Det är stort. Då ska vi fira med en rolig tårta.
Om hon får fira med oss.

Mihi spes est...in tabula rasa.

Det hela började med rumsbyte och Anna-Karin gick från Änglavåningens ensamvarg till Poppelpingla och Renlings ständige roomy. Under många dagar av ångestduschningar, suck över ful hjässhårsutväxt, framtidsoro usw. mötte jag våren på Liljeholmen med allt vad det innebär: Glädje, romantisering av tillvaron, gemenskap till yttersta spets, promenader med Gud och oändligt många vackra kramar. Ständigt tänkandes på något på andra sidan, i konflikt med mig själv, men ändå något sorts hopp om att åter förenas med gamla habbits.
Så, utan planer för kommande tider med fallande löv, började en sommar med saknad och recovering men också tio veckors jobb, midsommarreunion, på-tu-man-hand med fem, västkusten á la pappa-o-jag, frizonförfrysning och- fröjd och slutlingen en vecka i drömmarnas värld där verkligheten var på ljusårs avstånd och realisten i mig i djup dvala.
När jag lämnat färjan och tomheten var över mig möttes jag av hösten. Istället för att sjunka genom golvet anmälde jag mig till vikariepoolen, köpte en tysk grammatikbok, pratade med Andreas på UNG Vagabond, välkomnade syster och barn i mitt hem och började läsa böcker. För att ducka för känslovågor som kom störtande hittade jag grottor att gömma mig i. En var belägen i Malmö, en i Marocko, en i Jönköping och en i Arbrå. Andra små vindskydd fanns lite här och där.
När så julen började närma sig med små tassande steg satte hällregnet igång. Jag blev dyngsur men kunde äntligen se klart för all smuts som grott igen mina ögon. Inom loppet av en vecka krossades vårplaner, oönskade besked lämnades och barnaskrik byttes ut mot tomma tofflor och den glädje och kärlek jag byggt upp med små flickor som fokus rämnade i ovädret.
Nu står jag här med våta kläder, blött hår och regndroppsprickiga glasögon, framför en tom tavla, med Gud i hjärtat och varma vänner omkring. Vart 2008 tog vägen förstår jag inte men jag vänder blad och ser med text som inger hopp: 2009. Och med tankar som gror och planer som hoppas och drömmar som bryter gränser och under öppen himmel tänker jag:

Efter regn kommer solsken.