Jag har gjort en cheesecake med pepparkakssmak. Den står och kyler sig, sedan ska jag smaka på den. Glasyren blev rosa och jag gjorde några andra tabbar så jag får se om det blir gott eller inte.
Imorgon är det barn för hela slanten, kanske onsdag också, och torsdag också. Men på fredag bär det av till nordligare grader. Hälsingland. Och Johanna, jag tittade i min Atlas, och om inte geografiska uppdelningen av Sverige har förändrats så mycket sedan 1995 så ligger faktiskt Hälsingland i just Norrland. Kolla in sidan här om du inte tror mig ;)
http://www.regionfakta.com/dynamiskPresentation.aspx?id=3400
Hursomhelst så ska det bli så roligt.
Men nu så ska jag gå och smaka. Natti, natti!
måndag 24 november 2008
lördag 22 november 2008
- Å tänk, han hade bara ett vänsteröra!
Jag vill fly.
Jag vill bort, bort, bort. Och bort ännu längre. Lyfter blicken och ser min gråzon som är så liten. I jämförelese. Ändå vill jag bara gråta. Boka tid för att gråta. Få bort den där stenen över bröstet. Den kallas sorg utspädd med bitterhet och jag vill skära den av mig. Nu.
Jag är trött på alla krav som inte finns förutom i mitt huvud. Jag är trött på att älta all gammal skit, ständigt, varje dag, varje minut och sekund. ALLTID. Men jag har inte förmågan att kliva ur pölen som suger ner mina fötter.
PMS stavas premenstruella spänningar. Jag stavar det postmenstruella spänningar.
På Campingen var det partipolitik och Guds försyn.
Och det som alltid återkommer, hoppet. Hoppet som aldrig sviker som aldrig verkar vilja slita sig ifrån mig. Som ett kovskinn omger det mig. Finns där hur jag än vrider och vänder på mig. Men det var väl så han sa, "födda till en framtid och ett hopp".
och min fråga är: hur i hela friden funkar mitt nya headset?
Jag vill bort, bort, bort. Och bort ännu längre. Lyfter blicken och ser min gråzon som är så liten. I jämförelese. Ändå vill jag bara gråta. Boka tid för att gråta. Få bort den där stenen över bröstet. Den kallas sorg utspädd med bitterhet och jag vill skära den av mig. Nu.
Jag är trött på alla krav som inte finns förutom i mitt huvud. Jag är trött på att älta all gammal skit, ständigt, varje dag, varje minut och sekund. ALLTID. Men jag har inte förmågan att kliva ur pölen som suger ner mina fötter.
PMS stavas premenstruella spänningar. Jag stavar det postmenstruella spänningar.
På Campingen var det partipolitik och Guds försyn.
Och det som alltid återkommer, hoppet. Hoppet som aldrig sviker som aldrig verkar vilja slita sig ifrån mig. Som ett kovskinn omger det mig. Finns där hur jag än vrider och vänder på mig. Men det var väl så han sa, "födda till en framtid och ett hopp".
och min fråga är: hur i hela friden funkar mitt nya headset?
söndag 16 november 2008
Es ut mir leid, ich bin so böse.
Mor är upprörd. Över kattungar. Ja, jag klandrar henne inte.
Här sitter jag nu och tittar tillbaka på veckan som gått. The mood har gått upp och ner. Men nu är det nog på samma nivå där det började. Uppgivet.
I torsdag fick jag finaste kommentaren, den löd:
- Du har så fin röst. Å så är du så fin också.
Plats: Fritids någonstans i Eksjö, bland krig-brand-och naturkatastrofsritande pojkar i åldrarna sex till nio år. Well, he made my day. Medan jag försökte få dem att förstå allvaret bakom deras skisser. Krig är inget att skratta åt. Inte på det sättet.
Gårdagen bestod av barn och mig själv som försökte vara en god moster. Det gick sig inte riktigt. I viljan att göra gott fick jag dem istället att börja gråta fyra till fem gånger under dagen. Sista incidenten handlade om att jag skrek av irritation och smärta (för att vara ärlig var det nog mest irritation) och mamma tyckte jag uppförde mig som en tolvåring. Som tur är, eller vad man kan kalla det, fanns mormor där hela dan till min stora glädje.
Nu ska de små åter vara borta en vecka och det man försökt bygga upp av hyfs och fason, regler och kärlek, attityd och respekt, ansvar och konsekvenser kommer rasera som Berlinmuren en mörk novemberkväll. Giv mig styrka!
Men jag är glad att denna dag snart är över. Jag vill sova. Länge. Sedan ska jag gå på planering för Julfesten i kyrkan.
På tisdagen ska jag ha cellen.
På onsdagen ska jag bara finnas till för människor med behov.
På torsdag ...
På fredag...
På lördag..
På söndag...Nä, nu börjar det bli tråkigt.
Jag har förövrigt läst Flyga drake så nu är jag redo att se filmen. Började på en annan bok om Själens obotliga längtan efter Gud.
Kyrkans historia är så jobbig att läsa om. Också mycket intressant. Det finns så mycket trasigt och tragiskt där Gud inte fått vara den Han/Hon är utan bara ett maktredskap. Luther kom på sig själv krypa upp för en trappa i Rom för att på så sätt bli av med sin synd, och kom på att det hela var ju ganska knäppt.
Men... det har skett goda ting också. Go kyrkofäderna!
Nog talat om det.
Nu är det dags för kvällsgröten, pyjamastagpåningen, tandborstningen, bolibompatittningen, bokläsningen, sångsjungningen, Gud-som-haverbedjandet och slutligen sovandet.
Dealline: 20.00
Nu satte mamma igång Lolo och Bearnie-skivan. O no.
So long.
Här sitter jag nu och tittar tillbaka på veckan som gått. The mood har gått upp och ner. Men nu är det nog på samma nivå där det började. Uppgivet.
I torsdag fick jag finaste kommentaren, den löd:
- Du har så fin röst. Å så är du så fin också.
Plats: Fritids någonstans i Eksjö, bland krig-brand-och naturkatastrofsritande pojkar i åldrarna sex till nio år. Well, he made my day. Medan jag försökte få dem att förstå allvaret bakom deras skisser. Krig är inget att skratta åt. Inte på det sättet.
Gårdagen bestod av barn och mig själv som försökte vara en god moster. Det gick sig inte riktigt. I viljan att göra gott fick jag dem istället att börja gråta fyra till fem gånger under dagen. Sista incidenten handlade om att jag skrek av irritation och smärta (för att vara ärlig var det nog mest irritation) och mamma tyckte jag uppförde mig som en tolvåring. Som tur är, eller vad man kan kalla det, fanns mormor där hela dan till min stora glädje.
Nu ska de små åter vara borta en vecka och det man försökt bygga upp av hyfs och fason, regler och kärlek, attityd och respekt, ansvar och konsekvenser kommer rasera som Berlinmuren en mörk novemberkväll. Giv mig styrka!
Men jag är glad att denna dag snart är över. Jag vill sova. Länge. Sedan ska jag gå på planering för Julfesten i kyrkan.
På tisdagen ska jag ha cellen.
På onsdagen ska jag bara finnas till för människor med behov.
På torsdag ...
På fredag...
På lördag..
På söndag...Nä, nu börjar det bli tråkigt.
Jag har förövrigt läst Flyga drake så nu är jag redo att se filmen. Började på en annan bok om Själens obotliga längtan efter Gud.
Kyrkans historia är så jobbig att läsa om. Också mycket intressant. Det finns så mycket trasigt och tragiskt där Gud inte fått vara den Han/Hon är utan bara ett maktredskap. Luther kom på sig själv krypa upp för en trappa i Rom för att på så sätt bli av med sin synd, och kom på att det hela var ju ganska knäppt.
Men... det har skett goda ting också. Go kyrkofäderna!
Nog talat om det.
Nu är det dags för kvällsgröten, pyjamastagpåningen, tandborstningen, bolibompatittningen, bokläsningen, sångsjungningen, Gud-som-haverbedjandet och slutligen sovandet.
Dealline: 20.00
Nu satte mamma igång Lolo och Bearnie-skivan. O no.
So long.
fredag 7 november 2008
Molnen hopar sig
Vet du en sån där känsla av tomhet. När det inte ens finns inspiration till en liten petit poem.
Den där tomheten uppfyller just nu hela mitt.
Jag vänder mig om och blundar.
Tydliga symtom på vinterdepression.
tisdag 28 oktober 2008
I en vardag
En kall morgon och jag väntar på en buss i en kur vid ett sjukhus. Den kommer inte. Jag ska till Hult och leka med barn i åtta timmar. Frestande okul en dag som denna. Bussen kommer inte. Ringer mamma. Det kommer fler bussar, fast fel bussar. Läser tabell. Det står visst något om skolbuss. Hmmm. Mamma-som-ställer-upp-i-ur-och-skur kommer farandes med 740.Sedan kommer vi på att det är lov.
Magnus bakar banankaka på dagis. Det luktar gott men smakar salt. Det beror nog på att han har i 7 tsk bikarbonat istället för 1-2. Svårt med omvandling. Jag gör om, med Julia. Det blir jättebra.
söndag 26 oktober 2008
Der Reiter
Det här ser jag varje dag: En häst. Och en ryttare. Eksjös ryttarstaty.
Varje dag.
Jag är ganska trött på den.
torsdag 23 oktober 2008
Kameleontåldern
Situation ett, på gata:
Åttaårig flicka: Hur gammal är du?
Anna-Karin: 20 år.
Åttaårig flicka: Va? Är det sant? Jag trodde du var typ 14.
Anna-Karin: Jasså.
Situation två, i omklädningsrum till simhall:
Åttaårig flickor: Ska du bada? Jag menar simma?
Anna-Karin: Ja.
Åttaåriga flickor: Men går inte du i skolan?
Anna-Karin: Nej, jag har redan slutat skolan, jag går inte i skolan längre.
Åttaåriga flickor: Vaddå? Hur gammal är du?
Anna-Karin: 20.
Åttaåriga flickor: Jaha (förebrående, förvånat).
Tystnad.
Situation tre, i skolan som lärar vikarie:
Tolvårig pojke: Hur gammal är du?
Anna-Karin: 20.
Tolvårig pojke: Jaha (lite förvånat).
Anna-Karin: Det trodde du inte va?
Tolvårig pojke: Nä, jag trodde du va' typ 16 eller nått?
Anna-Karin(tänkande): Nä, du skämtar?
Situation fyra, hemma:
Anna-Kairn: Mamma, om du inte skulle känna mig och du träffade mig för första gången, hur gammal skulle du tro att jag var då?
Mamma: Ja du...runt 25 någonting.
Anna-Karin: Jaja, Ok.
Åttaårig flicka: Hur gammal är du?
Anna-Karin: 20 år.
Åttaårig flicka: Va? Är det sant? Jag trodde du var typ 14.
Anna-Karin: Jasså.
Situation två, i omklädningsrum till simhall:
Åttaårig flickor: Ska du bada? Jag menar simma?
Anna-Karin: Ja.
Åttaåriga flickor: Men går inte du i skolan?
Anna-Karin: Nej, jag har redan slutat skolan, jag går inte i skolan längre.
Åttaåriga flickor: Vaddå? Hur gammal är du?
Anna-Karin: 20.
Åttaåriga flickor: Jaha (förebrående, förvånat).
Tystnad.
Situation tre, i skolan som lärar vikarie:
Tolvårig pojke: Hur gammal är du?
Anna-Karin: 20.
Tolvårig pojke: Jaha (lite förvånat).
Anna-Karin: Det trodde du inte va?
Tolvårig pojke: Nä, jag trodde du va' typ 16 eller nått?
Anna-Karin(tänkande): Nä, du skämtar?
Situation fyra, hemma:
Anna-Kairn: Mamma, om du inte skulle känna mig och du träffade mig för första gången, hur gammal skulle du tro att jag var då?
Mamma: Ja du...runt 25 någonting.
Anna-Karin: Jaja, Ok.
Summa summarum: "Johanna Renling-symtom"
tisdag 21 oktober 2008
Tillbaka till personliga bänklock och hängare
Jag älskar dem.
En sak är säker. Man, snarare jag, behöver inte vara orolig för något. Jag i en sjätteklass var helt klockrent. I alla fall i den klassen, på den skolan, i dag.
Rent socialt funkar det bra. Tar vi en närmare titt på pedagogiken kan den diskuteras. Hur i hela världen ska man på ett enkelt sätt förklara att det är fyra, inte fem, tiondelar som är lika mycket som två femtedelar, utan att säga för mycket?
Sen alla dessa klagomål: maten är skit, det finns inget att göra på rasterna, vi får inte ha våra mobiltelefoner, vi får inga håltimmar, vi får inte äta godis. Bla, bla, bla. Jag tar tålamodigt in synpunkterna medans jag njuter av skolmaten som bara kostar mig 20 ynka kronor, underhålls av dessa tolvåringars konversation med mig och varandra, känner min egen mobil hettandes i fickan (till vilken glädje?), ler över att äntligen få uppleva de korta 20-minuters-rasterna och tiger om mitt barnsliga godislöfte.
Samtidigt ropar hjärtat högt: "inte många hundra mil härifrån sitter det mängder med human beings och svälter och ni klagar på att maten är äcklig! Skäms!"Jag känner att mina lagrade predikningar om tacksamhet, över den goda svenska standarden, inte skulle bita på dem och låter bli att kila in det i dagens debatt. Vilken tur att jag får chansen imorgon igen.
Hursomhelst, jag kan inte låta bli att bara tycka det är helt jättekul, nära på att göra det gratis. Jag kände också att mammon inte hade så stor makt över mig, jag höll på att gå därifrån UTAN att fylla i lönelappen, vilken jag kände var nödvändig att fylla i p g a viss betalningsskydigheter. Halvvägs oberoende.
Snart är det dags för cellis.
Vi ses!
En sak är säker. Man, snarare jag, behöver inte vara orolig för något. Jag i en sjätteklass var helt klockrent. I alla fall i den klassen, på den skolan, i dag.
Rent socialt funkar det bra. Tar vi en närmare titt på pedagogiken kan den diskuteras. Hur i hela världen ska man på ett enkelt sätt förklara att det är fyra, inte fem, tiondelar som är lika mycket som två femtedelar, utan att säga för mycket?
Sen alla dessa klagomål: maten är skit, det finns inget att göra på rasterna, vi får inte ha våra mobiltelefoner, vi får inga håltimmar, vi får inte äta godis. Bla, bla, bla. Jag tar tålamodigt in synpunkterna medans jag njuter av skolmaten som bara kostar mig 20 ynka kronor, underhålls av dessa tolvåringars konversation med mig och varandra, känner min egen mobil hettandes i fickan (till vilken glädje?), ler över att äntligen få uppleva de korta 20-minuters-rasterna och tiger om mitt barnsliga godislöfte.
Samtidigt ropar hjärtat högt: "inte många hundra mil härifrån sitter det mängder med human beings och svälter och ni klagar på att maten är äcklig! Skäms!"Jag känner att mina lagrade predikningar om tacksamhet, över den goda svenska standarden, inte skulle bita på dem och låter bli att kila in det i dagens debatt. Vilken tur att jag får chansen imorgon igen.
Hursomhelst, jag kan inte låta bli att bara tycka det är helt jättekul, nära på att göra det gratis. Jag kände också att mammon inte hade så stor makt över mig, jag höll på att gå därifrån UTAN att fylla i lönelappen, vilken jag kände var nödvändig att fylla i p g a viss betalningsskydigheter. Halvvägs oberoende.
Snart är det dags för cellis.
Vi ses!
måndag 20 oktober 2008
Ein Elephant für dich
Jag åkte till staden i Söder. Det tog mig fem timmar dit och sex timmar hem. Det var billigast så. Jag läste ut Inpå helig mark av Olof Edsinger och började läsa Egalias döttrar. Klara min vän, vilken läsupplevelse. Jag har aldrig varit så förvirrad i mitt läsande som nu, men ack så underhållande och inte minst en ordentlig tankeställare. Livets s k normer är inte så klockrent självklara trots allt.
Fröknar blir herkar, människor blir kvinniskor, sjömän blir sjökvinnor, behåar blir pehåar.
Malmö gav fina möten, tankeställare efter tankeställare. Jag lämnade ändock min 17 timmars vistelse med ett leende på läpparna. - Det finns visst fler än jag som diggar text-tv.
Det var en fantastisk vegetarisk buffé som jag bara frossade i och jag ångrar att jag somnade och missade den omissbara tack-o-suck-rundan.
Dagen idag har bestått av tysk rock-pop, tysk ironi-rock, tysk viking-rock a la youtube och egentillverkad schweizisk käserösti a la mig själv. Bitte gib mir nur ein wort...
Jag känner att jag måste börja ladda inför efter-nyår-sysselsättningen. Till jul kanske det blir Stolle i köket, vem vet.
Imorgon ska jag vara mattelärare för tolvåringar. Japp. Det är inte annat än att jag känner en liten nervositet. Tragiskt nog.
- Väx upp A-K! Du är faktiskt 20 år!
- Je sais.
Förutom detta kom jag på att livet är ganska ljust, med några tunga ovädersmoln. Förbipasserande.
I Malmö märkte jag att jag fortfarande lider av en undererfarenhet i viss mån (ganska stor mån).
Aja, jag längtar fortfarande till en doft av järn. Men snart ska jag till Marocko och där kanske jag glömmer bort hur det luktar. Javisst! Marocko! Imorgon måste jag ta tag i den där vaccinationsfrågan.
Bis Morgon oder ein anderen Mal...
The wannabe-som-alla-andra
Fröknar blir herkar, människor blir kvinniskor, sjömän blir sjökvinnor, behåar blir pehåar.
Malmö gav fina möten, tankeställare efter tankeställare. Jag lämnade ändock min 17 timmars vistelse med ett leende på läpparna. - Det finns visst fler än jag som diggar text-tv.
Det var en fantastisk vegetarisk buffé som jag bara frossade i och jag ångrar att jag somnade och missade den omissbara tack-o-suck-rundan.
Dagen idag har bestått av tysk rock-pop, tysk ironi-rock, tysk viking-rock a la youtube och egentillverkad schweizisk käserösti a la mig själv. Bitte gib mir nur ein wort...
Jag känner att jag måste börja ladda inför efter-nyår-sysselsättningen. Till jul kanske det blir Stolle i köket, vem vet.
Imorgon ska jag vara mattelärare för tolvåringar. Japp. Det är inte annat än att jag känner en liten nervositet. Tragiskt nog.
- Väx upp A-K! Du är faktiskt 20 år!
- Je sais.
Förutom detta kom jag på att livet är ganska ljust, med några tunga ovädersmoln. Förbipasserande.
I Malmö märkte jag att jag fortfarande lider av en undererfarenhet i viss mån (ganska stor mån).
Aja, jag längtar fortfarande till en doft av järn. Men snart ska jag till Marocko och där kanske jag glömmer bort hur det luktar. Javisst! Marocko! Imorgon måste jag ta tag i den där vaccinationsfrågan.
Bis Morgon oder ein anderen Mal...
The wannabe-som-alla-andra
fredag 17 oktober 2008
Det första inlägget vill man ska bli speciellt, blir det här det?
Kära medmänniskor.
Sagt och gjort. Jag skapade mig en blogg.
Jag hade visserligen sagt till mig själv att jag egentligen inte ville, trots att jag var väldigt sugen. Mest för att jag lätt kan få ångest över vad jag skriver. Jag erinrade mig dock om att det ju är JAG som styr över vad som finns på bloggen och vad som inte behöver finnas längre så då blev jag lite lugnare och bättre till mods.
Så varmt välkommen, hoppas att du sitter bekvämt har någon sorts förfriskning tillhands för nu börjar resan med Ay-Kå Pi.
Vi ses!
Btw, idag har jag gjort öländska kroppkakor, påminner ytterst mycket om pitepalt (inte så konstigt, samma ingredienser, så att säga) och jag fick några fina minnesbilder av ett trevligt paltparty en vacker vårkväll på Liljeholmen (tänk vad minnena positiveras med tiden, det är inte klokt).
Klem.
Sagt och gjort. Jag skapade mig en blogg.
Jag hade visserligen sagt till mig själv att jag egentligen inte ville, trots att jag var väldigt sugen. Mest för att jag lätt kan få ångest över vad jag skriver. Jag erinrade mig dock om att det ju är JAG som styr över vad som finns på bloggen och vad som inte behöver finnas längre så då blev jag lite lugnare och bättre till mods.
Så varmt välkommen, hoppas att du sitter bekvämt har någon sorts förfriskning tillhands för nu börjar resan med Ay-Kå Pi.
Vi ses!
Btw, idag har jag gjort öländska kroppkakor, påminner ytterst mycket om pitepalt (inte så konstigt, samma ingredienser, så att säga) och jag fick några fina minnesbilder av ett trevligt paltparty en vacker vårkväll på Liljeholmen (tänk vad minnena positiveras med tiden, det är inte klokt).
Klem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)