Another saturday night...

Jag har fått post :) Från UK och USA. Awesome!

Dessutom har jag motvilligt blivit "teachers pet". Jag ser det som att hon ännu inte har upptäckt mina brister. Så när de orealistiska berömmelserna kommer låter jag istället min blicken falla, mina kinder bli rosiga och hela min varelse ignorera det jag just hört.

Denna helg är redan ett rent kaos. Dags att skingra oredan.
Wiederschreiben!

Ps. På fritiset kom jag med idéen att konstruera en snölykta i papier-maché. Det är ju minusgrader och svårt att bygga dem ute. Det blev ett "Gemeinschaftsarbeit" som tog sin lilla tid, men visst blev det fint till slut?

Grått har gått mot blått.

Solen skiner över ett köldslaget, med tyska mått räknat, Falkensee. Luften är torr. På rummet är stillhet och tystnad ett faktum. Efter samtal och tankar efter den gångna veckan finns det nu en känsla av lugn. Kanske är det bara en kortvarig vind som sveper över helgen och skapar en bekymmersfri atmosfär. Kanske blir måndagsmorgonen lika tungrodd som alltid.

Om det nu är så att vad jag tror påverkar i större grad än väntat, då tror jag på bättre tiden. Inte visare men "rikare". Solen har ju börjat skina igen, det finns bevisligen hopp. Hopp om en vår. Det finns tysk grammatik som skrämmer och högar med uppgifter framför mig.

Men just nu blundar jag och känner tacksamhet.

Snowflakes, snowflakes dance around.

När kvällningen kommer och modet sjunker är det dags att skriva en lista. Lista över olika drömmar, mål och kanske rent ut sagt dumdristigheter, dårskaper och hypnoser som inte verkar vika av från min hjärna. Nu ska här analyseras och jämföras tills jag blir alldeles tossig på mig själv. Sen lägger jag mig ner, ber över det hela och sover lite.

Vidare går livet. Vidare går vi.

Sverige var härligt, Sverige var på topp, Sverige var vitt och kallt, Sverige var kärlek. Men Sverige var också stress, fläng, trötthet och sjukdom. (Mamma varnade mig, eller förklarade i alla fall efteråt vad problemet till sjukdom var. Hon är ju i alla fall helt super måste jag ju säga) Det kan ju inte alltid vara perfekt, men en vit och fin jul fick jag i alla fall. Den var mysig och barnen var goa, även om jag motsträvigt fick hålla med om att vår familj enkelt kunde sättas som modell för vad vårt land är just nu; ett konsumtionssamhälle. Fruktansvärda mängder paket. Förhoppningsvis var det väl med kärlek menat.

Men det går ju inte att förneka att jag saknar dem. Jag saknar mitt jullov. Men häng och film och bara mys och pulkaåkning. Jag saknar det. Såna vänner har jag inte här. De skulle nog kunna vara, men jag är ju så hyperkomplicerad att lära känna. Det tar ju en evighet. Tror jag i alla fall. Och det är svårt att sluta tro när man väl har börjat.

Nu sitter jag här och tänker på våren. Jag vill också komma överens med Gud om hur den kommer bli. Jag vill också veta att den kommer bli full av kreativitet, inspiration, glädje och skratt. Framför allt glädje och skratt. Jag är inte glad och jag vet inte om jag kommer bli det på länge. Jag har svårt att vara det. Jag har lättare till likgiltighet, apati, nedtyngning än till skratt och att vara på topp.

Jag har kommit på att jag vill resa iväg, vart vet jag inte än. Någonstans i Europa helt klart. Men med vem? Det går ju tåg till Budapest och Prag från Berlin, det är ju ypperligt.

Här i Falkensee är det snö och några grader kallt. Barnen åker pulka, eller kälke är det mer. Alla har fortfarande såna träkälkar med medar, det är coolt, men verkar lite farligt ibland när de åker. Men kul verkar det ju i alla fall.


Och nu är det 2010, gör allt ännu mer deprimerande. Eller man kanske ska börja tänka lite mer positivt. "Gör dig inga bekymmer för morgondagen..."

Hursomhelst. Jag gillar inte husdjur där jag bor. Det ska jag minsann i alla fall aldrig med fri vilja skaffa. Aldrig. Stackars djur, och stackars människor som "måste" bo med dem.

^^

I'm home!

Efter 17 timmar av tjeckisk dockteater, köpenhamsk dans och snö som dalar ner har jag hunnit med att krama många, många gånger!!

När man inte har lärt sig vart gränsen går.

Jag har slagit in cirkus 200 chokladkolor. Bara för att visa min uppskattning på mitt arbete och bara för att dela med mig av "min" jul. Ich bin echt müde. Jetzt ist est nur noch drei Arbeitstage dieses Jahr. Dann ist es Ferien bis 3.e Januar. Krass! Det är ett tag ändå, det ska bli skönt.

Och nu ska jag åter sova min skönhetssömn.

Vienna, here we come!

Morgen fahren ich und meine liebe Johanna nach Wien um mit einander zu reden, lachen und vielleicht weinen, was weiss ich. Ich freue mich jedenfalls riesig darauf und ich hoffe es wird ein unvergessliches Wochenende. Es wird bestimmt ein Bisschen magisch sein :)

Den 2 december

Halvvägs. Nu går det åt andra hållet.

Sentimentala söndagar

Ännu en deppig söndag är förbi. Jag är verkligen helt tom ikväll. Inte en enda mungipa går att dra upp. Det är nog bäst att gå och lägga sig och hoppas på mer glädje i livet imorgon. Det finns så mycket att vara glad över men jag kan helt enkelt inte vara glad.
Jag tror jag vill åka hem. Jag tror att allt kommer bli så mycket bättre hemma. Men varför skulle det bli det egentligen. Det kanske bara blir jobbigt med alla förklaring om vad jag gör och varför jag gör det. För mycket på en gång liksom.

Orka vara mig själv just nu.
Jag borde ha ringt hem i helgen.
Orka vara duktig och handla julklappar till alla man känner.
Har en kreativ nedgång just nu, vilken har varit där sedan i somras.

Det handlar inte huvudsakligen om vad du gör, utan vart ditt hjärta finns.

Julen den glada går åter omkring på jorden med alla de kära och välkända ting.

Nämen allvarligt talat, ska vi ta och lägga ner all kommers runt julen. Den är ju skräckinjagande. Hur mycket barnarbete och andra hemskheter ligger inte bakom allt som vi stoppar i säcken. För att inte tala om alla dessa lampor som sätts upp just nu. Det är inte klokt vad mycket dyrbar ström som måste försörja alla dessa ljuskällor. Och mitt i allt detta står jag och gör som alla andra. Handlar julklappar i ren stress. Handlar andra saker som jag inte borde och som bara är sååååååå onödigt. Jag är otrolig. Idag handlande jag två mössor när jag egentligen inte behöver någon i denna tiogradiga värmen som, enligt mig, vittnar om att det bästa man kan göra är att konsumera så lite som möjligt, åka med alla slags fordon (förutom cykel) så lite som möjligt. Livet sägs bli mycket tråkigare då. Nåväl, livet blir nog tråkigare när det inte finns någon snö under vintern eller när vattnet blir så smutsigt att vi även i Sverige måste dricka flaskvatten, vilket vi redan DUMDRISTIGT gör. Det blir nog även tråkigare när Nederländerna ligger under vatten och isbjörnar tillhör utrotade djur.

Ikväll är jag bara så less på alla människor inklusive mig själv som har såna i-landsproblem och som inte kan lyfta blicken och se vad som måste göras, att inse sanningar.

Nej, BU! för koldioxidutsläpp och julstress. Jag tror inte att Jesus föddes till jorden för att vi skulle bygga upp en två månaders lång planeringstid fram till just det datumet och fira det genom att skänka varandra klappar, vars tanke bakom mest har med stress att göra. Gåvorna kan vara en fin symbol till att vittna om att julens stora gåva är världens frälsare och att genom den kärleken som Gud visar oss genom att skicka sin son till jorden för att dö på träkors, kan vi ge den gåvan vidare till varandra. Men just den där symboliken glöms nog oftast bort någonstans i julpappershögen.

Och ändå skulle jag tro att ingen tyckte om mig om jag inte fann en enda julklapp till mig under granen. Jag är minsann formad efter min kultur. Det är som att det ligger någon bekräftelse i alla dessa presenter.

Nog talat om detta för ikväll.
Godnatt!

Det började med ett telefonsamtal och slutade med ett lång, knepigt och osammanhängande blogginlägg.

Jag pratade i telefon och fick reda på att Johan fyller på en måndag 2050. Spännande. Storslaget. Jag kommer då alltså också fylla på en måndag. 62 år, tre år till pensionen. Intressant att en mobiltelefon har en kalender som sträcker sig ända till 2069, med tanke på att de flesta mobilägarna byter sin ägodel nån gång vartannat år. Nåväl, kalender kan ju flyttas med.

När jag var liten fann jag det lite underhållande att sitta och räkna ut när man fyllde på en viss dag. Det var ju allra roligast att fylla på en fredag eller lördag, eftersom man då kunde vara uppe lite längre. Jag kommer ihåg att en gång när jag gick i 3:an fyllde en kille år en söndag. Våran lärare gav alltid födelsedagsbarnet ett kort. Denna kille fick ett kort med en liten figur hållandes en blomma som var vissen texten till sa något i stil med att det var surt att fylla på en söndag. Uppmuntrande för 9-åring att göra ;) Frågan är om det menades att gratulanten var tvungen att vänta till måndagen för att gratulera och då hade blomman vissnat eller var det för att blomsteraffärerna var stängda och så även Konsum på denna gamla goda tiden och att blomman därför hade vissnat. Klurigt. Hursomhelst hade kille humor och tyckte det var allmänt kul. Han brukade nämligen med ett fnitter säga "av pappa choklad" när vår lärare högläste ur en bok som hette "av pappa såklart", dessutom bjöd han på gula russin som hans honkongska mamma tog med när hon hälsade på hans mormor som han aldrig hade träffat. Nog talat om denne pojk. Vänta, jag kom just på att jag aldrig reflexterat över om han var tvåspråkig. Hans mamma var från Hongkong men jag hörde honom aldrig tala någon mandarin eller vad man nu talar där.

En annan sak jag just kom att tänka på är att när jag gick på låg- och melllanstadiet så hade vi varje hösttermin Skolgårdsfest. Oj, oj, oj vilka minnen. Chokladhjul, lotterier, chips och popcorn. Tävlingar, disco som bara femmorna och sexorna vågade sig in på. Där kunde man köpa sura och salta "S" och dricka massa läsk. Men innan discot började var det dags för den stora dragkampen. Mann, det var grejer. Det brukade sluta med att sexorna vann, de var ju starkare. Men jag erinrar mig om när jag gick i första klass så kom vi tvåa. Vi förlorade tillslut, mot sexorna.

Men åter till att bli gammal. Det är lite läskigt att tänk sig in i hur det är att vara äldre än man är, för det är ju aldrig någon man riktigt vet. Tänk när jag fyller 62. Jag kanske har barn och kanske till och med barnbarn. Mina föräldrar finns inte längre (mamma kanske lever). Vilken konstig känsla. Jag vill inte tänka mer på det, det gör mig orolig, varför vet jag inte. Ååå, jag behöver lite frid.

En annan sak som jag gått och funderat på är "saker som förkommer i Sverige men som är en vanligare syn i Tyskland". Det kan bli en liten lista:
Människor som cyklar och röker, samtidigt.
Människor som inreder i gult och blått.
Människor som inte skäms för att bära magväska.
Människor som hellre dricker kolsyrat vatten än kranvatten.
Människor som älskar ljusa frallor och kan äta det varje dag utan att få ont i magen.
Människor som inte anser Nutella som godis på smörgåsen.
Människor som tycker om vatten blandat med tepulver.
Människor som älskar att betala med kontanter och finner det okej att hitta 100 butiker i Berlin som tar Visakort.
Människor som tycker att 3 mm tjocka ostskivor är "tunna".
Människor som fortfarande går runt i ljusblåflammiga jeans, likadan jeansjacka och med hockeyfrilla, som att varje dag manifestera det gyllende året 1989.

Nej, nog talat om detta. Nästa år fyller jag på en söndag. Det gör Johan också. Surt för oss.

Ciao!

Att öppna fönstret och bländas av skenet

I ett tomt fönster sitter jag och tittar ut mot öppet hav
Långt där framme vid horisontens kant glimmar och glittrar dagar som ska komma
De lyser och ljuger lite om sin skönhet, talar om att det är grönare på andra sidan
Jag försöker hålla för öronen där jag sitter och tittar ut mot öppet hav
För jag har hört en hemlighet från fyrmästaren:
Även kring mitt fönster glimmar och glittrar det

Möjligheternas möjlighet.

Senaste tiden har varit en funderar period. Angående den alltid så osäkra framtiden. Egentligen borde den vara allmänt ljus när jag är 21 år och sägs ha hela livet framför mig. Vilket jag faktiskt aldrig kan vara riktigt säker på. Hursomhelst börjar människor omkring mig fråga: Jaha, vad ska du göra härnäst då? Jag vet inte om det är p g a brist på samtalsämne som frågan ställs men jag tycker varje gång att det är sagolikt jobbigt att besvara denna fråga. Särskilt på tyska. Nåväl, under den senaste tiden har den ställts och det har fått mig att fundera. Ett beslut måste fattas.

Egentligen borde det vara en glädje att ha så mycket att välja på, möjligheterna bara kryllar bakom ryggen, men istället gör antalet det hela tid något....Jobbigt. Det finns många förslag på listan. De kommer från många håll och kanter, endel från mig själv.

Kanske skulle jag stanna här i Tyskland, utbilda mig till förskolelärare och öppna ett eget dagis, ett svensk-tyskt med kristen inrikting ;) eller..
skulle jag åka till Los Angeles och arbeta på dream center och sedan åka tillbaka till Sverige och studera till lärare i Umeå.
Någon gång kunde jag bo på en gård tillsammans med Johanna och leva ett gårdsliv eller...
skulle jag utbilda mig till sjuksköterska och sedan fara till Afrika eller Sydamerika och bli missionär.
Kanske jag skulle åka till Storbritannien och verkligen lära mig riktig engelska sedan återvända hem och bli engelsklärare eller..
skulle jag åka hem till Sverige och studera teologi..
eller kanske öppna ett café med min syster och bli kvar i vår kära trästad eller...
kanske skulle jag hoppa på en båt och stanna där i två år och sedan känna att Gud gett mig frid.

Ja, som ni ser behövs råd. Så, snälla säg nåt.

How do you do?

Idag var jag på fritidset för första gången. Vi har nämligen ett fritids på vårat dagis också. Else hade frågat mig om jag var uttråkad i mina uppgifter och om jag i så fall skulle vilja vara med där på eftermiddagarna. Ja, sa ja och ångrade mig efteråt. Men jag tänkte att det är värt ett försök. Så jag började be till Gud varje morgon förra veckan om att det skulle bli bra, att åtminstone ett barn skulle uppskatta att det kom en engelsktalande, svensk, ung dam till denna grupp med smarta barn. Det var nog mer än en och jag blev så glad och tacksam över att det var så trevligt. Vi åt och sedan skrev vi inbjudningskort till Oma-Opa-Tag (dag med far-och morföräldrar). Det var överraskande så mycket de förstod av vad jag sa. Sant att tyskar inte är världsbäst på engelska men jag tror att de verkligen börjar komma igen. Inte kunde väl jag så mycket engelska som dessa barn, i den åldern? Hursomhelst så gläder jag mig redan inför morgondagen.

Det här med bön är ändå något!

Melankoliska söndagskvällar.

Livet bestod av äpplen som inte kunde ätas och snorkråkor som stoppades i munnen. Vart man än gick så hörde man människors tisslande och tasslande. Blickar som inte var värda att beskriva eldade upp vårt inre och lämnade bara ett svart och brännskadat hål efter sig. Där i allt virrvarr fann vi en rastplats, en ljus oas inte långt borta från oss själva....

Om jag någon gång ska skriva en bok så ska den börja som ovan.

Omvärlden sätter omöjliga krav på en sån liten parvel som jag. Jag är rädd emellanåt. Rädd för framtiden. Rädd för att ta itu med den. Rädd för att börja plugga. Rädd för att fatta livsavgörande beslut. Rädd för att kallas vuxen och alla värderingar som kommer med det begreppet. Rädd för att sluta tro på mig själv och den som går med mig. Rädd för att hamna i en känslostorm som jag inte kan ta mig ur.

Gårdagen bestod av att träffa mina tyskar. Efter kyrkan med varma mackor och prat om ditten och datten drog vi oss mot en överskattad bowlinghall. Jag gjorde min sämsta serie ever och tog emot alla slags tekniska råd från tonårspojkarna. Inget hjälpte. Jag har inget minne av att jag var så dålig med bowlingen hemma. Suck.

Parasta ennen.

Boken till höger kommer aldrig ta slut.------------------------>
Dags att byta? JAAAA!!!

Viktig här och nu.

Idag kom jag faktiskt att tänka på alla uppgifter som människor har runt omkring. När jag cyklade hem från jobbet så kom det för mig hur viktiga alla personer är i det "hela". Speciellt kom jag att tänka på en farbror i min barndom, en farbror vid namn Gunnar. I frikyrkan hemma på Vattentorget 1 var det alltid onsdagskvällarna hela källaren var full med små livliga knattar som sprang hit och dit och hade fruktansvärt roligt. Men. För att komma in måste man först ta av sig alla ytterkläder. Det fanns en man i vår församling som hade hittat en finfin uppgift under dessa onsdagskvällar. Sisådär tio minuter innan sex, alltså långt innan jag, min syster och min mamma hade kommit dit (vår standard var att komma ca fem-åtta minuter för sent), stod Gunnar i dörren och hjälpte varje barn, stor som liten att hänga upp jackan och halsduken, vantarna och mössan på en galge som det stod "Wälkommen till Pingstkyrkan" på (jo, det var tryckfel på dem). Denna insats kan tyckas så löjligt enkel och kan lätt glömmas bort. Men den var så betydelsefull. Dels för att alla kände sig välkomna, dels att alla ledare till de olika barngrupperna kunde koncentrera sig på sin uppgift och dels för att ett stort kaos i klädkammaren förhindrades. Gunnar var lite till åren kommen och det var ju en välsignelse att han inte tänkte att han var "för gammal för att hjälpa till att tjäna" som det så klatschigt heter i dessa kretsar.

Ja. Så mitt budskap för kvällen var alltså: underskatta inte din uppgift där du befinner dig. Den är värdefull precis som Du. Glöm inte bort att för att kunna lägga ett pussel måste man liksom ha fler bitar än en.

Kram och puss!

Klipp och klistra.

Well, well ännu en arbetsdag avklarad. Denna var fylld med pyssel. Temat för hösten är djur av alla de slag. Peggys grupp har tänkt att göra djuransiktsmasker. Hon hade köpt något som hon trodde var färdiggjorda masker, vilket det inte visade sig vara. Men Anna-Karin som är helt såld på att klippa ut saker gjorde sig ganska snabbt hilfbereit. Jag och Katta satt hela förmiddagen och klippte och pratade om jul- och luciafirande. Det var mysigt.

Jo, det är faktiskt så att jag tycker det är väldigt roligt att sitta långa stunder och klippa ut saker (om det har något gott syfte). Fast ibland kan det bli till ett lustigt beteende när jag inte kan lämna ifrån mig det. Jag är lite envis liksom, vill slutför det jag börjat på. Som mamma antar jag.

Igår kväll blev det inga scones och heller ingen äppelpaj. Susanne frågade om jag ville följa med till kyrkan och förbereda lovprogrammet och det ville jag gärna. Det var trevligt. Jag ska göra ljuslyktor med en kvinna som heter Annika. Det verkade som att hon inte förstod att jag var otysk. Det är ju en "seger" i sig. Hihi.

Nu ska jag göra nytta har jag tänkt. När jag var liten och min pappa eller mamma sa "nej, nu får jag nog allt göra lite nytta", fick jag i huvudet en bild av en köttfärsröra som skulle tillberedas på något smaskigt vis. Därför blev jag alltid lite excited och det började vattnas lite i munnen när det sa det. Efter hand har jag förstått att det inte är så smakfullt som det låter. Kan faktiskt vara riktigt osmakligt somliga gånger.

Guds välsignelser
Anna-Karin

Dagarna blir kortare...

fast än är det en bit kvar till jul minsann. Tiden får gå långsamt.

Okej, dags att börja ta tag i bloggandet. Sedan september har det blivit som svårare pga att mycket är pågång under veckodagarna och motivationen infinner sig inte när man vill ha den där. Hursomhelst så har ännu en vecka gått.

Större delen av min värdfamilj var i Schweiz eftersom det är höstlov och Michael jobbar där. Ännu ett arkitektprojekt. Därför var Anna-Karin ensam med Jannik, vilket ungefär betyder att undvika att vara hemma för min del. Varför? Jo, det är nämligen så att när Jannik är ensam hemma tar han gärna ner sin dator i vardagsrummet/köket och etablerar en egen värld av spel med sin bästa vän och andra typer som jag kanske inte högsympatiserar med. Enkelt beskrivet känner jag mig inte så välkommen just då och försöker hitta något annat att göra.

Tisdagen började lite dåligt. Jag tog sönder vattenkranen i köket. Ville dra den tröga kranen lite närmare mig. Men eftersom jag har oanad styrka i mina händer så bröt jag istället sönder hela kranen och vattnet sprutade lite längre än vanligt. Nåväl, jag stängde av kranen och sedan skrev jag en lapp (oj, det svenska post-it-systemet istället för konfrontation) till Jannik om att jag råkade ta sönder kranen. Om han ville, kunde han vara snäll och fixa det hela, jag betalar. Jag måste arbeta. När jag sedan kom hem sex timmar senare så satt han vid sin dator, skrattade lite när han fick se mig och sa att mannen som skulle fixa ledningen däruppe även kunde fixa detta. Ok, bra. Ännu en sten som fall ifrån bröstet.

Onsdagskvällen tillbringade jag med Marija på bion Babylon. Trots detta profana namn så var filmen bra. Det var ett litauiskt oscarsnominerat drama. Vissa scener gav mig ångest men helhetligt var den sevärd. Det lustiga med mig och filmer är att även om jag tycker att en film är sevärd kan det kännas jobbigt att se den igen. I detta fallet har jag faktiskt ingen lust att se den igen. Inte på ett tag i alla fall.

Fredagen var ledig. Skönt. Jag hade tänkt att vara duktig och städa och plocka och fixa och dona. Men det blev inget med det. Gick i pyjamasen till eftermiddagen och bestämde mig sedan för att åka till Berlin för lite secondhand-shopping. På vägen dit kom en ung kille fram till mig och frågade på engelska om jag kunde skänka 40 eller 60 cent. Jag frågade varför och han sa att han ville köpa sig något att äta. Jag sa att man inte fick så mycket att äta för så lite pengar. Han svarade att inte så många vill ge så mycket mer. Bättre att satsa på lite liksom och få något i huvudtaget. Hursomhelst så gav jag honom så att det räckte till. Jag har svårt att känna trovärdigheten i människor. Det krävs mycket för att be människor om pengar.
Kvällen avslutades med middag hos Claire utan dessert. Hon hade gjort en tarte något, fransk sådan. Det var med smält socker. Dessvärre hade hon råkat bränna sockret och innan jag hunnit smakat på kakan så tog hon fatet ur min hand och sa: "Nein, nein dass geht nicht!". Nåväl, det fick bli vindruvor istället. Sedan satt vi vid YouTube och lyssnade på svensk, tysk och fransk musik.

Tidigt på lördagsmorgonen började min färd mot Magdeburg. När jag lämnade huset sisodär vid 06.45 gick Jannik och hand polare och la sig. Jag tog mig till ZOB och inväntade min buss. Kl 10.15 mötte Pauline på mig på Hbf i Magdeburg. Det var en mulen och grå dag men hon lyste upp det hela med sin hel-lila klädsel. Efter att ha lämnat väska och läst broschyrer i hennes kollektiv så började vi en liten vandring, först med Domkyrka och sedan en park som antagligen gjorde sig bättre under sommarmånaderna. Men det var trevligt ändå. Vi åkte ett tåg över parken med en lokförare med måttlig inspiration.

Den lila, charmanta, franska Pauline i Magdeburg.

Senare på kvällen gick vi till ett annat volontärkollektiv. Där satt vi ett par timmar och pratade om våra volontärtjänster osv. Efter en stund kom några tyska inramlande. Bla en tjej som varit i Sverige som volontär. I Åmål. Yeay. Hon pratade riktigt bra svenska och hon hade en kompis som just nu var i EKSJÖ. Haha, världen är liten somliga dagar!
Efter ett tag åkte vi mot ett studentboende. Där var det fest. Ja, inte så mycket att säga om det. Mycket lustiga människor försökte dansa i ett alltför litet utrymme. Pauline stod ganska stel nära fönstret. Eftersom jag är ganska lojal med människor som jag är gäst hos, stod jag i ett mellanting mellan den dansande och den odansande zonen. Det blev ett halvdansande vilket måste sett ganska komiskt ut. Nåväl, det fanns värre fall på plats.

Söndagen blev inte som jag tänkt mig men ändå. Vi åt frukost, med riktigt gott bröd. Ett var något sconesartat. Pauline visste inte vad scones vad. Hmm, jag som trodde att det var något univeral known. Efter detta tog vi oss till historiska museet och som alltid när jag är på museum under stress missar jag den bästa delen som oftast är i slutet. Först traskade vi som sniglar genom den tråkigare delan om domkyrkan i Magdeburg och vilka fund de på senare tid hade hittat under golvplattorna. När det sedan var dags att dra sig mot bussen så började det roliga som vi var tvugna att stressa oss igenom. Det tråkiga med det hela var att bussen var över en timme försenad och jag behövde egentligen inte alls stressa.

Jag är ganska lång och Pauline är lite kortare.

Väl hemma på Ruppiner Strasse så så var familjen där hemkommen och de ville visa allt vad de hade köpt och vad de fotograferat och filmat. Det tog ett tag att höra alla affärshistorier om sänkta priser och kap. Jag försöker så snällt nicka till att extrapris kan vara 50 € för ett par jeans. Nåja, det är ett tag sedan jag köpte jeans. Kvällen avslutades med ett mysigt samtal med min familj och det gjorde mig glad. Det var påminde om Sunes Jul-kaos (fast på ett positivt sätt) med alla människor som trängdes vid datorn och kivades och skrattade om vartannat.

Idag var dagen ljusare och gjorde mig mer motiverad till att gå ut och gå, vilket jag gjorde. Sedan övervägde jag att ta på mig min nya present i form av en t-shirt med glittertryck med texten "switzerland". Lyckligtvis är den svart. Efter ett lite provande och konstaterande att tröjan inte slutade så mycket under naveln så fick det bli något annat. Imorgon kanske. Bara för att visa min uppskattning. Det var ju en fin tanke liksom. Sedan bad jag till Gud för denna vecka och allt som komma skall.
Väl på Tollhaus var det lugnt. Inte mycket barn i Peggys grupp idag. Det var en ganska skön dag och jag hoppas att det blir likadant imorgon :)

Nu är det höst fast solen sken idag på morgonen. Det var fint.

Nu ska jag åka och handla snart och sedan göra något ordentligt av denna kvällen. Kanske göra lite scones till kvällsfika. Eller en äppelpaj. Vi får se.

Hej då!