Veckans sista dag

En märklig, men trevlig helg. Mycket egenreflektion, vilket büde är bra och düligt. Jag är lite delad om vissa saker i denna lilla kulturkrock. Mentalitet, eller snarare attityd. Även funderingar över Guds tülamod, särskilt med lilla mig vissa dagar. Hur kul är det egentligen att var Gud, liksom?

Jag har fütt mail och kort och paket. Ich frohe mich. Tack mina kära!

Jag ska under den kommande veckan försöka lösa följande "knutar":

Head-set: finns pü Media Markt i Spandau, lätt som en plätt.
Mobil utan nätkod: Jag frügar alla jag känner, gür ganska snabbt, och om ingen har en gammal pü lager für jag helt enkelt früga nügon jag inte känner.
Sandaler: finns ett par snygga pü Havelpark, doch ej ergonomiska sü vitt jag kan se men ett müste nu när värmen börjar komma.
Övriga saker: ornat pü ett kick.

Jag känner verkligen för att ringa till familj och vänner. Sü det kanske händer inom en snar framtid. Jag ska ocksü försöka lägga upp lite bilder. Men nu är jag trött efter en helg pü de tyska fälten. Och ska jag vara ärlig vet jag inte riktigt i vilken sinnesstämning jag lägger mig till ro. Det für nog den kommande veckan avgöra eller nattens sömn och drömmar. Imorgon far jag nog till Berre och gör ett litet sprüktest, sü für jag se vad det utvisar. Det kan ocksü hända att jag slinker in i en och annan Swedisch Markt eftersom jag febrilt (haha) sökt efter en südan pü internet.

Vänner, vi hörs!

Es regnet

Tiden gár. Fast juni har nog aldrig gátt sá sakta i hela mitt avlánga liv. Det är bra. Dá fár man chans att áterhämta sig varje dag. Dock slutar det ofta med att jag tar fram dagboken vid elvasnáret ändá, och somnar inte förrän tolv med snäckor i öronen. Snäckor som sjunger pá engelska och som har ljuva toner. Jag funderar sáklart lite pá hur jag ska integrera mig. Igár var jag t ex pá nágon slags överraskningsbio pá Sony center. Elli och átta andra tyskar i áldern 19. Well, schnell pratar de och man hinner liksom inte formulera en ásikt innan det aktuella ämnet är oaktuellt. Förresten, Aktuellt var ett tag det bästa nyhetsprogrammet. Kort, konsist och bra.

Om sisádär tio minuter kommer det nágra människor och hämtar upp mig. Vi ska till Wüstermark, pá Jugendcamp/festival. Lite av Frizon upplägg. Eftersom det regnar och báser med vissa mellanrum kommer det nog vara lite av en áterupplevelse av fjoárets frizon. Jo, jag ska sova i tält. Det här är ju alltsá ocksá ett steg i min intergration. Annars känns det som att tyskan aldrig varit sämre.

Ett annat upptäckt fenomen är DYRT havregryn. Typ 2 kg för 50 spänn om man vill vara ekologisk. Kostar det verkligen sá mycket hemma?

Ska försöka uppdatera denna blogg en aningens lite oftare. Försöka alltsá.

Tschüß!

Happy Birthday Anna-Karrin!

Ja, dá var det födelsedag igen. Spännande. Det hela började med välbehövlig dusch och sedan en sjungande skara med bricka och presenter. Presenter innehállande svenska varor köpta pá IKEA i Tyskland. Kolasnören, lingondricka, Anna's pepparkakor osv. Det var ocksá andra sötsaker och ett par fina örhängen formade som hjärtan. Det trákiga i det hela är att jag inte är sá mycket för sötsaker och jag har inte hál i höronen. Tanken var dock fin och det var den som berörde mig. Pá brickan fanns ocksá jordgubbs- och rabarberkaka, Äppeldricka, since I don't dink alcohol och ett ljus att blása ut och önska sig nágot. Jag önskade mig nágot. Hoppas bara Gud hörde det ;).

Det var även sommarfest en dag som denna och jag satt och málade barn i ansiktet. Ganz Toll. Det var mycket folk och jag blev presenterad för allihop, det spelades även en gratulationssáng av en sá kallad disc-jockey i form av en äldre, rolig man med hawaiiskjorta och lösa, lángrandiga linnebyxor. Vänta lite nu, är inte detta den typiska bilden av en 50-áring frán Tyskland, som du har Anna-Karin? Jo, det är det.

Sedan, när allt var slut gick Anna-Karrin (jo, i Tyskland säger man med tvá r) hem och sov.

Men kvällen var inte slut för det......

Sollen.

I landet som flödar av bratwurst och bier är jag nu pacerad. Tisdag morgon mötte mig Susanne och Anna-Sophie mig pá Falkensee Hbf. En tysk familj. I en tysk förort. Jo, det är sá det är. Det känns om en vecka sedan jag kom, vilket det inte är. Just nu sitter jag vid Susannes laptop. Báde hon, och jag djupt in i mitt inre, har konstaterat att en laptop är vad jag behöver. Annars behöver jag inget särskilt i detta samhälle av kommers, tjocka ostskivor och chokladdoppade kex till mellanmál.

Tollhaus am Wald, förskolan jag jobbar pá är wunderschön. Det är inte som i Sverige, det kan man verkligen säga....Det är mycket som inte är som i Sverige och det är mycket som bryter mot principer jag har. Det är dock därför jag är här. Detta är inte Sverige. Detta är ett utbyte. Jag ska ta del av en annan kultur, men jag hoppas äen fá dela med mig lite av min egen och de tankar som är starka i mig.

Det kommer emellanát ljusskimmer. Saker som Susanne säger, nágot jag ser, nágot nágon gör eller extra, intressanta möten med människor. Det lyfter.

Nu máste jag tyvärr gá. Men jag hoppas pá bättre internetkommunikation.

Tschüß!

På tröskeln till något nytt.

Ja, då är det bara fyra timmar kvar. Då går tåget mot forna DDR. Svensk och dramatisk som jag är känns det liksom, dramatiskt. Eller snarare jag känner att jag bör känna mig dramatisk. Sista svängen på stan, sista glassen på campingen, sista middan med familjen osv. Dessvärre är det inte jag utan snarare omgivningen som utsöndrar denna dramatik. Jag ser det som en lite resa. Varför göra allt så blödigt? Eller så försöker jag bara finna någonting att skylla min egentliga bävan. Analysen över det hela lämnar jag så länge.

Men jo, jag kommer ha en adress där jag bor, jag ha lovat någon att lämna den här:

Anna-Karin Petersson
c/o Susanne und Michael Schröder
Ruppinerstrasse 10a
146 12 Falkensee

Men jag skriver väl här emellanåt. Jag har finally ändrat inställningar så nu kan vemsomhelst skriva kommentarer.

Bis bald!

Say goodbye to bitterhet.

Jag bara vill skrika ut min ångest, krypa ihop som ett foster och gråta ut i min egen mage. Jag får ångest för småsaker, världsliga saker som egentligen inte borde ha plats i mitt liv. Just nu hatar jag. Jag hatar, jag hatar, jag hatar. Jag tycker det är ett starkt och hemskt ord som jag sällan använder. Just nu finns det dessvärre inget annat jag förmår mig att säga. Jag bara hatar.

Jag känner mig som en 14-åring. En ung människa som suktar efter bekräftelse, ber på sina bara knän om rätt ögon som ser, rätt öron som hör. Jag har suttit alldeles för mycket vid Facebook. Det må vara en bra samlingsplats, men ibland gör den mig sjuk. Nu är jag sjuk.

Men ska jag verkligen låta mig trilla och slå mig blodig, gråta i inret, för en sån sak? Ska ett namn, en påminnelse, en blomma, en sång, vadsomhelst, ska det få ge mig skuldkänslor resten av mitt liv? I don't think so.
Bye, bye bitterhet. Låt mig slippa se dig igen.

Något oväntat skarpt

En tid av underliga nattdrömmar och horribla dagvåndor har brutit ut. Drömmar och våndor vilka framhäver känslor inom mig jag helst avstår från. Det hugger tag i mig likt något oväntat skarpt.

Måtte de aldrig slå in.

Under beskydd

Bara i dig har min själ sin ro, bara i dig min Gud.

Från honom kommer mitt hopp, bara han är min klippa.
Min frälsning och min borg. Jag skall inte vackla.
Psaltaren 62 (bearb.)

Idag var en dag som jag inte riktigt vet var som hände och man vill liksom bara dra täcket över huvudet. Egentligen var det en helt vanlig dag, på fasaden sett.
Det hela började med att jag köpte en ipod nano för mycket pengar. Sedan for jag ner till vårdcentralen där jag spenderade nära femhundralappen. Därifrån for jag vidare mot city (haha) och gjorde av med ännu ett par, tre hundralappar. Usch och fy för konsumtion. Dagen innehöll ändock gemenskap med Nicole. Vi fikade, handlade present, cyklade, spelade, åt mat och spelade luffarschack på asfalten.
Nåväl, nu sitter jag här framför datorn och känner mig tomare än en filtallrik på morgonen efter frukosttid. All musiköverföring från CD har gjort mig likgiltig och musik kan i denna stund inte ge mig något särskilt. Bara ett längtande hjärta efter mer. Det måste finnas något mer, något större, något annat.
Jag tror det gör det.

Mitt i.

Jag har en cykel en cykel som är blå

kanske du också har en cykel som är blå
om alla hade en cykel som jag så skulle det va´ renare i luften

Mitt i allt får man ta sådana här promenader. Med Nicole.
Där man bara får prata lite och lära ut nya sånger. Ta vara på ögonblicken.
Gå ut på bryggan, titta på vattnet, känna på vattnet och gå i vattnet.
Visa hemliga ställen i skogen från ens egen barndom. Berätta om saker som ingen annan orkar lyssna på. För en stund vara den som vet bäst och som kan allt. I alla fall nästan allt.

Virrvarr

Kom hem igårkväll vid cirkus 22.10, efter en dag full av kyrka, barn och arbete. Tänkte en snabb tanke att kolla mailen innan jag kröp till kojs. Visste att jag i all hast hade lovat att ta han om barnen vid halv åtta snåret,visste att jag behövde mina nio timmar. Visste särskilt att sömn var något lyxigt efter denna fyradagarshelg på campingen. Satte på mig the pyjamans, snodde in mig i en filt och unnande mig en tallrik fil med müsli och lingon. Vad som hände sedan kan jag inte riktigt till fullo deklarera över, men det innehöll musik. Strax efter halv två drog jag täcket över huvudet med ilska över mig själv. Idag vaknade jag lite lätt omtöcknad och försökte öppna ögonen efter på tok för lite sömn. Den måste ändock varit någorlunda välsignad eftersom det ändå gick så lätt att dra sig upp ;)

Annars så grubblar jag. Tänker på saker jag dras med, små och stora vanor jag har, sätt jag har och undrar om de går att bli av med några.

Jag måste lägga alla mina saker i lådor och ställa i ett mörkt hörn. Det tycker jag är lite jobbigt, för jag tror det kommer bli många lådor :/ men det tar jag en annan dag. Nu ska jag ut och fånga kvällen. Ciao!

Snart inte mitt

Detta är en tid av pinsamheter och dylikt, då det känns skönt att för en tid komma att avlägsna sig. Jag kan dock inte vara för konstig, jag ska ju tillbaka.

En Valborgsmässoafton på Prästängen

Med förväntan i luften närmade sig fyrverkerierna. På slänterna runt omkring elden och uppe på terrassen huttrade människor med lyft blick. Vinter passade nu på att efter solnedgången spela oss ett sista spratt. Så kom startskottet och den ena raketen efter den andra belyste den inte alltför dunkla kvällshimlen. Helt omedvetet så kom ett förtjusande "åhhhhh" från allas våra läppar, när det sista och största glitterregnet dansade ner över sjön. Stämningen var obeskrivlig. Nu var våren äntligen här.

Sedan var det bara att dra sig inåt och fortsätta betjäna cafégästerna :)

med stormsteg ljummen vind
genom håret drar den fram
solen torkar bottens strand
och göder våra skuggor

Ibland tar det emot att säga att allt är bra.

Med fyra glassburkar i kylskåpet innehållande korv, hamburgare och mos är livet ändå ganska bra. Men jag är nog lite ledsen för jag märker att jag inte har de egenskaperna jag trodde att jag hade. Jag som var den lugna, harmoniska, organiserade och stabila personen har övergått till att vara stressad, orolig för världsliga saker, vacklande och slarvig. Vad har hänt? Eller bara trodde jag så om mig själv därför att människor omkring mig intalade mig detta för att det var så de tolkade min tystnad och arbetsplikt?

Det finns mycket att arbeta på. Men just nu behöver jag bara en gudomlig axel att gråta ut hos.

Snälla, ge mig ett ord

Jag har ljud i min dator! Efter ett halvt år av tystnad, någon timmes undersökning och bön till Gud hade mannen, som vet mer om min dator än vad jag själv vet om mig själv, skapat fram en ljudvåg. Jag klappade i händerna och firade strax efter handskakning och "bye, bye" med den underbara Gib mir nur ein wort vilken väl nog demonstrerade min nu förgångna vädjan.

Förutom detta var gårdagen en dag då det bara flyter på, allt fungerar och tiden räcker till.

Allmänt prat om Gud som blivit lite "aha" för mig den senaste veckan: Det där med att söka Guds rike och få allt annat sedan kan visa sig i de mest besynnerliga sakerna. Och att söka Guds rike kan vara de mest oförutsägbara sakerna också. Så upp till bevis för att din löften stämmer, låt denna dagen också bli lika välsignad!

You can't do anything to make me stay in this box of ignorance

Det är sånt här som får mig att för alltid hata våren en aning
det är sånt här tar tag i mellangärdet och drar åt så att jag inte kan andas korrekt
det är sånt här som ger mig ångest och nära på tårar i ögonen
det är sånt här som får mig att på mina bara knän be om frihet
det är sånt här som ständigt, likt ett virus, infiltrerar mig hjärna
det är sånt här som inte är en del av mig
det är sånt här som i min framtid och mitt hopp (Tack gode Gud för det) ses som en bagatell

Unterwegs

Anders Sein kann auch bedeuten
Sich nicht jedes Mal zu häuten,
Wenn der Wind sich einmal dreht,
Schmerzhaft ins Gesicht Dir weht,
Nach dem eigenen Weg zu suchen,
Auch einmal für andere bluten!
Nicht die Augen zu verschlissen,
Und den Gegenwind geniessen!

Annars är jag glad.

Igår började jag med balsammetoden igen. Jag tycker inte om att tvätta håret, en av livets trista grejer. Men senaste månaderna har varit lite av en experimenttid. Jag har ett något dåligt tålamod så jag har inte tid att misslyckas, vilket kan vara själva grejen i en sån här procedur. Först var det balsam, fast med fel balsam. Sedan var det bikarbonat och vinäger, sedan var det ägg och honung och nu åter balsam, fast med rätt balsam och en timmes verkan. Några ytterligare tips? Jag brukar fråga Renling en massa, sen följer jag det halvt, resultatet blir dåligt och sen följer jag det helt och det blir bra. Spännande process jag har med rådfrågning. En sak som fungerar på en gång utan rådfrågning är kroppsskrubben olivolja blandat med socker. Dessutom gör det inget om man råkar få in det i munnen, man spotar inte ut det precis.

Ikväll ska vi sjunga Andersson Wijs "Där får jag andas ut" på mötet. Det är sådana små ting som får mig att må bra.

Förresten, är set någon som har en gigantisk (hmm, något överdrivet uttryckt) resväska, med eller utan hjul, till salu eller till skänks?

Liksom i en koma.

Okej, just nu är jag trött. Jag orkar inte med barn eller något annat krävande. Jag vill bara sova.

Mitt rum är dammigt och oorganiserat. Det finns en lista i en bok som måste börja bockas av.

Suck.

Jag längtar med bävan bort.

Jag har upptäckt saker att ta itu med, små psykiska överraskningar.

Jag, jag, jag, jag och åter jag.

Våren är på gång!

Det är varmt och man ler utan anledning, bilen som sopar gatorna fria från grus drar förbi, blåsipporna niger i backarna, barnen sliter av sig mössor och vantar, jag byter jacka och struntar i ordstävet att "frysa in hösten och svettas in våren". Vad är det som händer? Jo, det börjar bli VÅR!

Jag lever i en bubbla, där jag har svårt att inse väsentligheter. Jag har drabbats av stress, ofrivilligt, ytterst ofrivilligt. Denna stress får mig att tappa kontrollen och när det är som värst blir jag apatisk eller likgiltig. Nu, t ex, har jag en hel hög av saker att göra, men istället sätter jag mig här. Varför detta återkommande syndrom?

Förövrigt har min vecka på Fröhuset tagit slut. Idag var det vårstädning ute och i fönstren frodades de nyplanterade "brunögonen" i värmen av den reflekterade solen. Vi mös.

För övrigt går hjärnan igenom "pros 'n cons" med allt möjligt här i livet. Det ger perspektiv på livet och dess egenheter. Det är nog sant det där med att det mesta som ligger och gror i oss måste ut och bli hörbart, för en själv eller andra, för att det inte ska förvandlas till bitterhet eller något allvarligare. Jag jobbar på det. Försöker hitta rätta offer.

Igår satt Sanna och jag, övertrötta som vi var, och betraktade de märkligt folktomma bilderna från Falkensee. Dött som i en grav. Eller så står alla människor utanför kamerans blickfång. Eller så är det söndag. Eller så är det under arbetstid. Hur många "eller" kan det bli liksom?

2 april: Grattis på födelsedagen Mikael! Semletårta it is!