A day in the life.

Jag vaknade av att telefonen ringde 07.22. Maggan från Fröhuset behövde en vikarie.
- Ja...vilken tid? frågar jag.
- Så snabbt du kan alltså, svara hon.
Jo, det är ju klart. Det kanske var därför hon ringde så på morgonen, smarto. Tanken funkar inte riktigt efter mindre sömn än behövligt. En stund senare ringer Kristina från Solkatten. Jag har en vana att låta vikariebehövaren lägga ut texten maximalt innan jag säger att jag inte kan. Det är som att jag inte orkar avbryta innan personen i fråga har förklarat hur allt ligger till med hemma-för-sjukt-barn-syndromet och allt vad det nu kan vara. Så, efter att de har tömt ut allt sitt på mindre än några sekunder och pustar ut av utmattning, så säger jag lugnt och med medlidande röst: Tyvärr så har jag redan ett jobb idag. Vad nu det där "tyvärret" står för när man redan bokat upp sig på sitt favoritdagis.

Ja, ja. I all stress så ställde jag mig trotsigt i duschen för att prova bikarbonat och vinäger som shampoo. Hela proceduren ledde till att jag tiggde mamma om skjuts för att infinna mig på köpmangatan kl 08.00. Där började dagen med frukost med överfullt bord och sedan gympa på andra sidan gatan. Sedan hanns inte så mycket annat med förrän det var mat, korvstroganoff med pasta. Som vanligt inga halvfabrikat eller annat lömskt, utan ren och skär husmanskost, från grunden. Till efterrätt bjöds det på flarntårta av femårig flyttfågel. Efter maten var det läs- och mystajm och på en överbelamrad madrass trängde vi oss igenom en vinterdag med nalle Puh. Efter utelek var det dags för mig att dra mig hemmåt, med förhoppning om att åter få ses nästa dag.

Väl hemma väntade sysselsättning av liknande slag. Sömnen gjorde sig dock påmind och jag tog mig en liten tupplur i allt virrvarr. När sen mamma lekte spa med femåringen som varit duktig och fått spruta idag passade Ann-Karin på att vårda sin relation med minstingen. Tvättning, tandborstning, pussning, mysning och tv-tittning tills båda fröna somnade i sängkammaren. Det var nog första gången, ensam med mo(n)ster, som detta skedde utan gråt och tandagnisslan.

Men fint var det i alla fall.

Sedan började allvaret. Upprensning, upplockning, uppdiskning. Allt för att ordningsnerverna inte skulle krevera. Till sist kommer jag stupa i säng och sova sött och vara för trött för nödvändig tankeverksamhet, men med en undermedveten spänning om vad morgondagen har i sitt sköte.

- Har du en resväska hemma?

Okej, vad gör man när livet säger glädje och jag blir så nervös så jag kissar på mig?
I morse, eller snarare lunchtid, låg jag, med frukost och våfflor i magen, i min säng och grubblade. Jag kunde inte riktigt glädjas över tillvaron, fast jag ville det. För det är inte så lätt att tänka och tro när man inte riktigt vet vad man borde förvänta sig. Cristina sa: "It was not better or worse than my expectations. It was different". Okej, vad är annorlunda och vad skiljer mina förväntningar i jämförelse med hennes? Kan två helt olika förutsättningar skapa liknande förhoppningar? Bör jag sudda ut allt vad kopplar med denna topic, radera och starta på ruta ett, no-expectations-mindre-ångest-tänket? Vågar man hoppas på det bästa? Vågar man tro att Gud är med? Vågar man lita på bibelorden?
I lördags sa Johanna något jag fastnade för: "man ska leva som att man har det man vill ha och längtar efter, för då tror jag att man lättare får det". Jo, det borde ju förändra ens attityd och inställning radikalt. Denna quotation kan ju också sättas i liket med "det blir inte roligare än vad man gör det". Jag får helt enkelt lära mig att arbeta på det under ett par psykiskt påfrestande månader.

Nu är det dags!

Dags att styra
Dags att stressa upp sig
Dags att ta vara på tiden
Dags att inse ögonblickens verklighet
Dags att bli nervös
Dags att få ångest
Dags att se fram emot våren
Dags att träffa vänner
Dags att skriva en "dags-att-lista"
Dags att organisera och ordna
Dags att inse
Dags att leva
Dags att söka Gud

och nu är det

Dags att gå och lägga sig

"I have doubts"

En kväll som denna. Ja, vad säger den? Jag är för trött för att förstå livets bästa.

Helgen bakom. Helgen full av fniss och konsumtion, enchiladas och 1,5 liter läsk, coca-colautredningar och spinningpredikan. Jag var i Linköping hos Julia den fina tillsammans med Samuel den fräscha, med Louise medverkande i tanken ;)

Det blev en biofilm, dock en smula intryckslös med tanke på att besöket med vita duken känns overkligt och redan glömt. Titeln var Tvivel och den fick mig fundera kring mycket, men poängen kändes undangömd och vi var för trötta för att orka ägna tid till att gräva fram den, eller så inspirerade inte umgänget mig till att göra det. Autch.

Lördagskvällen fortlöpte med Melodifestival. No comments. Jag somnade på luft till djupa samtal. Det var trevligt. Ja, jag säger då det. Vilken helg. Jag blir glad.

Jag kom hem till barn och vuxna med kramar. Behövs någon annan bekräftelse? Inte just nu.

Men ikväll så har internetintrycken gjort mig fundersam, nervös, förväntansfull men mest nevös. Nervös ner till knäna. Det är dags att börja be. Be, be, be, be, be.

Efter regn kommer solsken.

Jag hörde på din röst att du var lycklig när du sa 'hej'
och nu spritter det i händer och fötter
Jag vill dansa till stationen med kisande ögon och
känslor som skapar ord
Jag kisar igen
Och ler
Mot den nyanlända vårsolen
Nu vill jag hem
Hem och bara le mot dig

I'm a lumberjack and I'm okay

Jag kom på att jag inte köpt kläder sen den 19:e augusti förra året. Är det sunt? Kommer jag sluta som personen man skäms för att den inte har någon stil eller är jag den redan? Vill jag vara den, inte ha någon stil för att jag vill vara den som inte lägger någon vikt kring det yttre?

Jag tänker en del på detta. När vänner omkring mig kommenterar sina egna och andras luffarkläder, vilka de bara bär när det är som slappast och som mest brist på klädinspiration, kan jag se likheten i mina bästa plagg.

Ibland kommer tanken till mig att jag borde förnya min garderob. Det händer att jag får en ångestreaktion, vilken inte brukar vara så länge, över det hela ibland. Tanken brukar gå till att jag då gärna vill köpa rättvisemärkta, ekologiska, second-handiga käder vilket brukar leda till att jag inser att det hela inte är något jag vill ödsla tid eller pengar på. Det brukar sluta med att jag tittar i mormors/mammas/pappas lådor eller kassar märkt "slängas", när idén överrumplade kommer över mig, eller att syster helt oväntat kommer med något hon inte vill ha.

Där kan man hitta allt möjligt. Oftast mina favoritkläder: mammas gröna kofta, mormors svarta jeans, pappas blå friluftsfrämjandett-shirt och Louises bruna bomullskofta.

Slutsats: nichts

Int som hä ska.

Kaos i kroppen och frustration över att hjärnan fladdrar iväg. Jag måste stanna upp, det här går inte längre. Det känns som om jag bara kör på, tänker inte, bara kör på. Lite som att kissa i byxorna. Speciellt denna vecka har kommunikationen med mig själv varit under all kritik.

Igår var det världspremier för FOCUS café. Vi bakade mängder under veckan, sov 30 % mindre varje natt, höll på att decka innan start, taggade till och gick på sparlåga sista timmarna, upp igen idag efter några timmars sömn, till kyrkan och producera, i annat café. Imorgon väntar söndag och barnskoj. Men visst blev öppnigsfredagen lyckad. 150 personer i vårt café och vårt stage/brasrum. Musiken från rapparna och senare Christofer Hiding med gang trängde genom fönstrena och dörrar in till oss bakom disken medan vi skrev "bristlista". Riktigt trevlig stämning. Och med en aning uppspärrade ögon tittade Samuel på mig oh sa: "så här mycket folk har jag aldrig sett i vår kyrka". Jag kunde inte annat än hålla med, i alla fall vad gäller källarenvåning.

Dagen idag bestod av norrländska. Jag tänker fortfarande på norrländska. Pasta med ost -och skinksås, bacon och möglig riven ost (haha) blev det under pratandet. Ekonomen och kreatören köpte mat för 17.50 per skalle. Ekologitänket blir nästa lektion.

Fast nu måste jag återgå till att möta sanningen och inte fly från mig själv eller någon annan.
Men ska jag vara ärlig har jag bara lust att skrika.

Igelkott.

Det är nästan så jag har lust att återvända till gamla hårvanor. Slippa alla flötiga testar som måste behandlas på rätt sätt. Kort hår ger bättre ekonomi, mindre vattenförbrukning och mer tid. Dessutom ingen ångest över om det ska vara uppsatt eller utsläppt.

Våren, snaggningarnas högsäsong är ju snart här...

To honour God and enjoy His riches forever

Vid check av mailen svepte ögonen som hastigast förbi en annonsstrof på msn.com, för msn sex & relationer. Där stod det någon i stil med: singel och lycklig är en omöjlig kombination. Ok, tänkte jag. Jag hoppas vid livet att inte Jesus skriver under på den, (han var ju dessutom singel, men det nämns aldrig om hans olycklighet). Det är inte lät att känna sig till freds med sig själv och hel, inte halv, i ett sådant samhälle, där singellivet är en abnormalitet, och inte accepteras när man kommit över 25.
Nej, slå i bordet för värdefull vänskap, för oss som inte känner att livet är en börda tills vi hittat vårt livs kärlek som kommer förgylla våra dagar intill tidens slut. Och som Maria Karlsson sa under folkisdagarna: "Vårt mål med livet är inte att gifta oss". Så egentligen vill jag bara dissa och spy galla över dessa förskräckliga kärleksfilmer, där det lyckliga slutet endast kan uppnås när de-två-blir-ett, filmer, vilka undermedvetet får mig tro att jag måste vara bekymrad, ömkansvärd och bitter.
Klart att jag drömmer om att finna en person som ömsesidigt ser mig på ett lite annorlunda sätt än övriga världen. Men om nu inte Gud kan fylla tomrummet märkt "lycka", vem kan då göra det?

Ett ögonblick.

Solen målar skuggor vid vår dörr när snön smälter på livets stig.
Himlen utsöndrar värme. Visuell. Med ett sken av brådska.

Det tillåts att finna ro på tom bänk, inandas kall luft och kisa med nyvakna ögon mot nyanlända strålar.

Inte mer än så.

För när ögonen öppnas faller gulnat löv vid vänstra axeln och den eviga våren försvann med en hast av en räddhågsen hare.

Att titta ut och se hur snön luktar vår.

I en värld av denna sort känner jag mig stundvis lycklig. Solen skiner in genom sovrumsfönstret, glittrar på snön som färgar världen vit och ljus. Jag har ont. Den pulserande smärtan i kindben, panna och gom har dämpats av piller som manipulerar. Det går ändå, det är i alla fall inte värre än att spy.

Åter en vecka av livet har passerat. Vilken vecka sen. Utförsåkning á la Åre, jämtlandsvinter, våga-följa-efter-Samuel-i-skogen-mod, skrattattacker, god "secret friend"-taktik, Gud i överflöd, glädje över beslut, sällskapsspel, Årechoklad, spysjukeångest, lägersånger, Fil 4:13 och känslan av att vara på rätt plats i rätt tid.

Idag är det den där dagen igen. Jag vill åka till Johanna och äta god mat och bara vara med en högt skattad vän.

- Herre du som har skapat himmel och jord, låt mig krya till mig, amen!

Min Gud tillhör äran.

"Tänk vad Gud är god ändå,
att Han ordnat allting så,
att för stora och för små,
finns det frälsning och hjälp att få."

Om Sam(u)el var här skulle vi lite halvironiskt klämma i från tårna i refrängen på den gamla läsarsången. Och visst är texten passande en kväll som denna, då barnen ligger i sina sängar, längtar efter mamma som jobbar kväll, medan mormor sjunger om Jesus som breder sina vingar om dem. En alldeles speciell eftermiddag med julklappsöppning á la februari, spel med mamma, lek med syster, pyssel med moster, mat med mormor, "the chipmunks" i underbar retro-vhs-version och inte minst av allt...liv som jag saknat så.

Tack för alla böner, tankar och uppmuntringar. Ni är alla guld värda. Minst.
Nej, nu ska jag gå och bara titta och nypa mig i armen.

Jag är så glad, jag kan nästan inte sluta skriva. Hihi.

Welche Führung?

Jag lider av skrivkramp. Total skrivkramp. Jag vill få ur mig så mycket. Ändock är detta, det enda jag kan kämpa fram.

Arabvärlden

Jag är så less på de sociala myndigheterna. Eller snarare detta lands lagar när det gäller familjer och barn. Enligt barnkonventionen har varje barn rätt till sin mamma och sin pappa. Nu har det gått sex veckor. Vart tog den där rätten vägen.

Jag ber.

Jag behöver inte ens nämna de stora, tunga argumenten för att hela situationen ska verka absurd. Milt uttryckt. Det räcker att jag säger att det fortfarande ligger julklappshögar på vardera säng. Kläderna i paketen börjar bli årstidsfrämmande, kanske t o m för små. Det skär när jag ställer mig och bakar och det inte närmar sig något nyfiket tassande bakom ryggen som drar fram stolar för att se bättre. Felicias havremjölk står kvar i kylen, för den håller ju i nio månader till, om den är oöppnad och det är den. Chokladkalendrarna ligger ovanför skåpet, halvöppnade.

En och en halv månad av ett barns liv är en lång tid, det händer så mycket. Det är en sorg att det finns en person som tror sig ha monopol på den tiden. Att han inte känner glädjen av att dela glädjen.

Om två månader fyller fyraåringen fem. Det är stort. Då ska vi fira med en rolig tårta.
Om hon får fira med oss.

Mihi spes est...in tabula rasa.

Det hela började med rumsbyte och Anna-Karin gick från Änglavåningens ensamvarg till Poppelpingla och Renlings ständige roomy. Under många dagar av ångestduschningar, suck över ful hjässhårsutväxt, framtidsoro usw. mötte jag våren på Liljeholmen med allt vad det innebär: Glädje, romantisering av tillvaron, gemenskap till yttersta spets, promenader med Gud och oändligt många vackra kramar. Ständigt tänkandes på något på andra sidan, i konflikt med mig själv, men ändå något sorts hopp om att åter förenas med gamla habbits.
Så, utan planer för kommande tider med fallande löv, började en sommar med saknad och recovering men också tio veckors jobb, midsommarreunion, på-tu-man-hand med fem, västkusten á la pappa-o-jag, frizonförfrysning och- fröjd och slutlingen en vecka i drömmarnas värld där verkligheten var på ljusårs avstånd och realisten i mig i djup dvala.
När jag lämnat färjan och tomheten var över mig möttes jag av hösten. Istället för att sjunka genom golvet anmälde jag mig till vikariepoolen, köpte en tysk grammatikbok, pratade med Andreas på UNG Vagabond, välkomnade syster och barn i mitt hem och började läsa böcker. För att ducka för känslovågor som kom störtande hittade jag grottor att gömma mig i. En var belägen i Malmö, en i Marocko, en i Jönköping och en i Arbrå. Andra små vindskydd fanns lite här och där.
När så julen började närma sig med små tassande steg satte hällregnet igång. Jag blev dyngsur men kunde äntligen se klart för all smuts som grott igen mina ögon. Inom loppet av en vecka krossades vårplaner, oönskade besked lämnades och barnaskrik byttes ut mot tomma tofflor och den glädje och kärlek jag byggt upp med små flickor som fokus rämnade i ovädret.
Nu står jag här med våta kläder, blött hår och regndroppsprickiga glasögon, framför en tom tavla, med Gud i hjärtat och varma vänner omkring. Vart 2008 tog vägen förstår jag inte men jag vänder blad och ser med text som inger hopp: 2009. Och med tankar som gror och planer som hoppas och drömmar som bryter gränser och under öppen himmel tänker jag:

Efter regn kommer solsken.

Liknande företeelser väntar ;)

Ready for an exchange.

Jag är redo för ett äventyr. Var är du?
Jag vill vidga mina vyer, skapa nya kontakter, utbyta mina åsikter och knappa erfarenheter. Jag vill känna att välfärdssverige inte är min enda trygghet. Jag vill, jag vill, jag vill.

Men just nu klappar hjärtat för två lintottar. Och jag hoppas att måndag ska vara "the D-day". Jag är inte färdig på Gyesjögatan 20, inte än. Och jag vet att det är så, innerst inne, jag behöver inte passera hav eller berg för att dela något med någon.

Igår satt de tre musketörerna och pratade liv i ett långsmalt rum. De där samtalen är alltid mycket intressanta och får mig alltid att grubbla i några dagar om vem av oss tre som hade rätt eller om alla hade rätt. Jag brukar inte komma fram till något definitivt. Det är nyttigt att spekulera, analysera, kritisera så länge det inte skadar mig. Gränsen är dessvärre hårfin.
När jag satt i bilen med Rebecka utanför mitt hus, gick en del saker upp för mig. Saker som jag diskuterade mig fram till i bilen men som jag inte hade tagit på fullt allvar om där inte fanns någon som hörde mig besluta att lova mig själv. Ibland måste vi säga saker högt för att vi själva ska höra vad vi tänker. Så det kanske inte är så dumt att prata med sig själv då och då. Fast snäppet bättre med andra :)

Empty slippers

Dan´ före dopparedan´.
Hos mormor för att göra fint. Klä granen. Hur var det nu med ljusen? Hmm, börja nere eller uppe, eller sätta upponer och upponer? Vi ringer inte mamma för hon sover och när vi frågar ikväll har vi ändå glömt hur vi gjorde, sen blir det samma dilemma nästa år igen, så vi gör lite som vi tycker. Vi byter ut gardiner och ställer fram krubban, äter mat och fikar. Vi vilar i mormors säng, suckar några suckar till Gud. Vi stuvar oss in i bilen, mat har vi med så vi kommer överleva under tre dagar av icke-konsumtion.

Hemma plockar vi, tar in granen genom altandörren, för att få in någon sorts känsla. Men mungiporna är nere. Bara när pappa skämtar lite så höjs stämningen för någon sekund. Vi vill höra skratt o gråt, sång och kiv, vadsomhelst, bara det är från barn.

Men i rummet står två orörda sängar och vid de små stolarna två par tomma tofflor.


Ty han skall ge sina änglar befallning om er att bevara er på alla era vägar. Psalm 91:11

Seize the day

Medan det fjärde ljuset tänds skulle jag vilja passa på att summera en annorlunda vecka. Redan på måndagen trodde jag överdrivet sagt att mitt lilla liv inte hade någon vidare framtid. Något hade dagen innan fått mig att utsöndra en värdelöshetskänsla i mitt inre. Hursomhelst tog jag snabbt telefonen och ringde till min kära Johanna. En vän i stormen, alltid så goda råd. Även om hon inte skulle ger bra råd, vilket hon hittills har gjort, så är det roligt att tortera hennes otelefonmänsklighet, vilken jag i och för sig bara kan ana men som för henne är en last i livet (fniss).

Måndagen bestod, utöver viss överansträngning av hjärnan, av godistillverkning i mängder och avslutades med en film med mamma. "1939", svensk klassiker. Tre timmar av gråtrist krigstidsvardag men o, så givande med ett stycke historia och därmed kunskap.

Tisdagkvällen gav mig ännu ett bra och upplyftande samtal med Samuel, min käre bror i Herren. Jag hade ännu en gång gått dit (inte just dit för han har just flyttat) med entt behov av att älta gammal bitterhet och spy galla över livet i helhet. Men väl innanför murarna av spännande fondväggar och inredning á la Scmull, fanns inte längre något vilja till detta. Även om jag nu nästan inte riktigt kan erinra mig över allt vi sa, gick jag oerhört glad ut genom hans dörr och hem i den tysta natten, med psalm 40 i bakhuvudet och en dikt på framskridande. Jag var tvungen att på vägen hem stanna till för att plita ner några rader i mobilen som ej fick glömmas. Även denna kväll, eller snarare natt, avslutades med tvåtimmars "Nyckeln till frihet" tillsammans med mamma. Även om hon inte vet det, och jag säger det alltför sällan, så är hon kvinnan i mitt liv, från första stund jag såg henne.

Onsdagen bestod av övning inför julavslutning för skola i Eksjö och på kvällen träff med afrikahydda-vän, Sanna LR, troligen en av de ödmjukaste människor jag någonsin träffat. Vi hade en så bra kväll. Vi pratade om allt möjligt och egentligen ville jag inte gå därifrån men sömnen kallade. Jag fick en underbart god julgåva i form av ett hembakat bröd och en påse med goda läckerheter. Jag bara måste dela med mig av ett stycke recept som jag senare har erhållit. Jag hoppas att SLR inte har något emot det. Så...Vad hjärtat är fullt av talar munnen....

Lingonfudge: Man behöver 3 dl socker, 1,5 dl mjölk, 1,5 dl grädde, 1 msk sirap, 50 g smör, 50 g vit choklad och slutligen omkring 1 dl frysta lingon. Koka socker, mjölk, grädde och sirap till 125 C. Uppenbarligen så ska man...eh, röra om då och då. Sedan blandar man i smöret och chokladen. Låt sedan smeten svalna till 70 C...utan att röra runt. Blanda ner lingonen, häll smeten i bakplåtspappersklädd form, 12*12 cm föreslås. Låt det stelna till i kylen och...hum hum...skär i bitar.

Ja, så kom torsdagen med julbord, tomte och paketöppning med barnen på Patricia. Vilken fröjd och glädje, dock aningen spratt i ben och tunga. Andreas ringde under arbetstid och meddelade att ungdomsstyrelsen inte beviljat min ansökan till Tyskland. Suck nr två. Nåväl, kvällen avrundades i goda vänners lag med bön och Jesus. Ännu en moment denna vecka då jag bara fick vila i Guds famn och känna kravlöshet, min ständiga aktivitetsoro till trots. Jag önskar att det får gro, vad vi nu har, i vår cell där vi är smulor av samma bröd.

Fredagen rullade på tidigt med julavslutningar och sedan besök av Mikael som med rynkad panna och klining i bakhuvudet inte förstod varför jag inte fick ljud i datorns högtalare. Efter fem samtal med datorsupportrar och tekniker kom jag slutligen fram till Markus eller vad hans namn nu var och frågade om han kunde hjälpa mig med min dator. jag förväntade mig ett "Jaha, då ska du ringa det här numret...", men istället påbörjades mission: få-ljud-i-annakarins-dator. Jag var tillslut tvungen att lägga på eftersom jag råkade att söva hela alltet. Vi kom ändock onekligen lösningen på spåret och det ska väl kunna ordnas till. Med hjälp av Mikael. Kvällen avslutades med Julfest i Vetlanda. Tyvärr inga kommentarer.

Lördagen får förbli högst intetsägande. Vaknade till vid 13.20, la mig 22.00. Bytte aldrig kläder.

Idag söndag, fjärde advent, predikade Magnus i kyrkan och påminde oss om att varje sekund av vårt liv är vårt liv. Alla dagar som kommer och går, det är livet. Dags att börja leva? O, ja! Jag bestämde mig för att få ett slut på allt negopego i min tillvaro. Jag måste ständigt påminna mig själv och andra hur mycket vi alla är älskade. Det låter alltid lika naivt att säga det men det är ju sant. Senare på eftermiddage fick jag två mail: ett från Victor som sa att det var okej att hans bild på fjällvärlden fanns på min blogg utan att hans namn fanns med. Det andra var från Else i Falkensee som vägrade ge upp om min volontärtjänst. Det gjorde mig ganska glad. Väldigt glad faktiskt.

Nu sitter jag här framför datorn i mitt stökiga rum och undrar hur jag ska få ihop allt. Allt inför onsdagen då det verkar vara någon form av helgdag som ska firas, men också allt i livet. Hur mycket jag än funderar och oroar mig gör det inte saken bättre. Det jag får förtrösta på är Livet som skapade himmel och jord och som också gjort sig lika lång som jag kanske t o m kortare och som vet vad allt handlar om, som inte behöver några förklaringar. Bara ett förkrossat hjärta. Livet, som varje dag vill lära mig att fånga dagen.