^^

I'm home!

Efter 17 timmar av tjeckisk dockteater, köpenhamsk dans och snö som dalar ner har jag hunnit med att krama många, många gånger!!

När man inte har lärt sig vart gränsen går.

Jag har slagit in cirkus 200 chokladkolor. Bara för att visa min uppskattning på mitt arbete och bara för att dela med mig av "min" jul. Ich bin echt müde. Jetzt ist est nur noch drei Arbeitstage dieses Jahr. Dann ist es Ferien bis 3.e Januar. Krass! Det är ett tag ändå, det ska bli skönt.

Och nu ska jag åter sova min skönhetssömn.

Vienna, here we come!

Morgen fahren ich und meine liebe Johanna nach Wien um mit einander zu reden, lachen und vielleicht weinen, was weiss ich. Ich freue mich jedenfalls riesig darauf und ich hoffe es wird ein unvergessliches Wochenende. Es wird bestimmt ein Bisschen magisch sein :)

Den 2 december

Halvvägs. Nu går det åt andra hållet.

Sentimentala söndagar

Ännu en deppig söndag är förbi. Jag är verkligen helt tom ikväll. Inte en enda mungipa går att dra upp. Det är nog bäst att gå och lägga sig och hoppas på mer glädje i livet imorgon. Det finns så mycket att vara glad över men jag kan helt enkelt inte vara glad.
Jag tror jag vill åka hem. Jag tror att allt kommer bli så mycket bättre hemma. Men varför skulle det bli det egentligen. Det kanske bara blir jobbigt med alla förklaring om vad jag gör och varför jag gör det. För mycket på en gång liksom.

Orka vara mig själv just nu.
Jag borde ha ringt hem i helgen.
Orka vara duktig och handla julklappar till alla man känner.
Har en kreativ nedgång just nu, vilken har varit där sedan i somras.

Det handlar inte huvudsakligen om vad du gör, utan vart ditt hjärta finns.

Julen den glada går åter omkring på jorden med alla de kära och välkända ting.

Nämen allvarligt talat, ska vi ta och lägga ner all kommers runt julen. Den är ju skräckinjagande. Hur mycket barnarbete och andra hemskheter ligger inte bakom allt som vi stoppar i säcken. För att inte tala om alla dessa lampor som sätts upp just nu. Det är inte klokt vad mycket dyrbar ström som måste försörja alla dessa ljuskällor. Och mitt i allt detta står jag och gör som alla andra. Handlar julklappar i ren stress. Handlar andra saker som jag inte borde och som bara är sååååååå onödigt. Jag är otrolig. Idag handlande jag två mössor när jag egentligen inte behöver någon i denna tiogradiga värmen som, enligt mig, vittnar om att det bästa man kan göra är att konsumera så lite som möjligt, åka med alla slags fordon (förutom cykel) så lite som möjligt. Livet sägs bli mycket tråkigare då. Nåväl, livet blir nog tråkigare när det inte finns någon snö under vintern eller när vattnet blir så smutsigt att vi även i Sverige måste dricka flaskvatten, vilket vi redan DUMDRISTIGT gör. Det blir nog även tråkigare när Nederländerna ligger under vatten och isbjörnar tillhör utrotade djur.

Ikväll är jag bara så less på alla människor inklusive mig själv som har såna i-landsproblem och som inte kan lyfta blicken och se vad som måste göras, att inse sanningar.

Nej, BU! för koldioxidutsläpp och julstress. Jag tror inte att Jesus föddes till jorden för att vi skulle bygga upp en två månaders lång planeringstid fram till just det datumet och fira det genom att skänka varandra klappar, vars tanke bakom mest har med stress att göra. Gåvorna kan vara en fin symbol till att vittna om att julens stora gåva är världens frälsare och att genom den kärleken som Gud visar oss genom att skicka sin son till jorden för att dö på träkors, kan vi ge den gåvan vidare till varandra. Men just den där symboliken glöms nog oftast bort någonstans i julpappershögen.

Och ändå skulle jag tro att ingen tyckte om mig om jag inte fann en enda julklapp till mig under granen. Jag är minsann formad efter min kultur. Det är som att det ligger någon bekräftelse i alla dessa presenter.

Nog talat om detta för ikväll.
Godnatt!

Det började med ett telefonsamtal och slutade med ett lång, knepigt och osammanhängande blogginlägg.

Jag pratade i telefon och fick reda på att Johan fyller på en måndag 2050. Spännande. Storslaget. Jag kommer då alltså också fylla på en måndag. 62 år, tre år till pensionen. Intressant att en mobiltelefon har en kalender som sträcker sig ända till 2069, med tanke på att de flesta mobilägarna byter sin ägodel nån gång vartannat år. Nåväl, kalender kan ju flyttas med.

När jag var liten fann jag det lite underhållande att sitta och räkna ut när man fyllde på en viss dag. Det var ju allra roligast att fylla på en fredag eller lördag, eftersom man då kunde vara uppe lite längre. Jag kommer ihåg att en gång när jag gick i 3:an fyllde en kille år en söndag. Våran lärare gav alltid födelsedagsbarnet ett kort. Denna kille fick ett kort med en liten figur hållandes en blomma som var vissen texten till sa något i stil med att det var surt att fylla på en söndag. Uppmuntrande för 9-åring att göra ;) Frågan är om det menades att gratulanten var tvungen att vänta till måndagen för att gratulera och då hade blomman vissnat eller var det för att blomsteraffärerna var stängda och så även Konsum på denna gamla goda tiden och att blomman därför hade vissnat. Klurigt. Hursomhelst hade kille humor och tyckte det var allmänt kul. Han brukade nämligen med ett fnitter säga "av pappa choklad" när vår lärare högläste ur en bok som hette "av pappa såklart", dessutom bjöd han på gula russin som hans honkongska mamma tog med när hon hälsade på hans mormor som han aldrig hade träffat. Nog talat om denne pojk. Vänta, jag kom just på att jag aldrig reflexterat över om han var tvåspråkig. Hans mamma var från Hongkong men jag hörde honom aldrig tala någon mandarin eller vad man nu talar där.

En annan sak jag just kom att tänka på är att när jag gick på låg- och melllanstadiet så hade vi varje hösttermin Skolgårdsfest. Oj, oj, oj vilka minnen. Chokladhjul, lotterier, chips och popcorn. Tävlingar, disco som bara femmorna och sexorna vågade sig in på. Där kunde man köpa sura och salta "S" och dricka massa läsk. Men innan discot började var det dags för den stora dragkampen. Mann, det var grejer. Det brukade sluta med att sexorna vann, de var ju starkare. Men jag erinrar mig om när jag gick i första klass så kom vi tvåa. Vi förlorade tillslut, mot sexorna.

Men åter till att bli gammal. Det är lite läskigt att tänk sig in i hur det är att vara äldre än man är, för det är ju aldrig någon man riktigt vet. Tänk när jag fyller 62. Jag kanske har barn och kanske till och med barnbarn. Mina föräldrar finns inte längre (mamma kanske lever). Vilken konstig känsla. Jag vill inte tänka mer på det, det gör mig orolig, varför vet jag inte. Ååå, jag behöver lite frid.

En annan sak som jag gått och funderat på är "saker som förkommer i Sverige men som är en vanligare syn i Tyskland". Det kan bli en liten lista:
Människor som cyklar och röker, samtidigt.
Människor som inreder i gult och blått.
Människor som inte skäms för att bära magväska.
Människor som hellre dricker kolsyrat vatten än kranvatten.
Människor som älskar ljusa frallor och kan äta det varje dag utan att få ont i magen.
Människor som inte anser Nutella som godis på smörgåsen.
Människor som tycker om vatten blandat med tepulver.
Människor som älskar att betala med kontanter och finner det okej att hitta 100 butiker i Berlin som tar Visakort.
Människor som tycker att 3 mm tjocka ostskivor är "tunna".
Människor som fortfarande går runt i ljusblåflammiga jeans, likadan jeansjacka och med hockeyfrilla, som att varje dag manifestera det gyllende året 1989.

Nej, nog talat om detta. Nästa år fyller jag på en söndag. Det gör Johan också. Surt för oss.

Ciao!

Att öppna fönstret och bländas av skenet

I ett tomt fönster sitter jag och tittar ut mot öppet hav
Långt där framme vid horisontens kant glimmar och glittrar dagar som ska komma
De lyser och ljuger lite om sin skönhet, talar om att det är grönare på andra sidan
Jag försöker hålla för öronen där jag sitter och tittar ut mot öppet hav
För jag har hört en hemlighet från fyrmästaren:
Även kring mitt fönster glimmar och glittrar det

Möjligheternas möjlighet.

Senaste tiden har varit en funderar period. Angående den alltid så osäkra framtiden. Egentligen borde den vara allmänt ljus när jag är 21 år och sägs ha hela livet framför mig. Vilket jag faktiskt aldrig kan vara riktigt säker på. Hursomhelst börjar människor omkring mig fråga: Jaha, vad ska du göra härnäst då? Jag vet inte om det är p g a brist på samtalsämne som frågan ställs men jag tycker varje gång att det är sagolikt jobbigt att besvara denna fråga. Särskilt på tyska. Nåväl, under den senaste tiden har den ställts och det har fått mig att fundera. Ett beslut måste fattas.

Egentligen borde det vara en glädje att ha så mycket att välja på, möjligheterna bara kryllar bakom ryggen, men istället gör antalet det hela tid något....Jobbigt. Det finns många förslag på listan. De kommer från många håll och kanter, endel från mig själv.

Kanske skulle jag stanna här i Tyskland, utbilda mig till förskolelärare och öppna ett eget dagis, ett svensk-tyskt med kristen inrikting ;) eller..
skulle jag åka till Los Angeles och arbeta på dream center och sedan åka tillbaka till Sverige och studera till lärare i Umeå.
Någon gång kunde jag bo på en gård tillsammans med Johanna och leva ett gårdsliv eller...
skulle jag utbilda mig till sjuksköterska och sedan fara till Afrika eller Sydamerika och bli missionär.
Kanske jag skulle åka till Storbritannien och verkligen lära mig riktig engelska sedan återvända hem och bli engelsklärare eller..
skulle jag åka hem till Sverige och studera teologi..
eller kanske öppna ett café med min syster och bli kvar i vår kära trästad eller...
kanske skulle jag hoppa på en båt och stanna där i två år och sedan känna att Gud gett mig frid.

Ja, som ni ser behövs råd. Så, snälla säg nåt.

How do you do?

Idag var jag på fritidset för första gången. Vi har nämligen ett fritids på vårat dagis också. Else hade frågat mig om jag var uttråkad i mina uppgifter och om jag i så fall skulle vilja vara med där på eftermiddagarna. Ja, sa ja och ångrade mig efteråt. Men jag tänkte att det är värt ett försök. Så jag började be till Gud varje morgon förra veckan om att det skulle bli bra, att åtminstone ett barn skulle uppskatta att det kom en engelsktalande, svensk, ung dam till denna grupp med smarta barn. Det var nog mer än en och jag blev så glad och tacksam över att det var så trevligt. Vi åt och sedan skrev vi inbjudningskort till Oma-Opa-Tag (dag med far-och morföräldrar). Det var överraskande så mycket de förstod av vad jag sa. Sant att tyskar inte är världsbäst på engelska men jag tror att de verkligen börjar komma igen. Inte kunde väl jag så mycket engelska som dessa barn, i den åldern? Hursomhelst så gläder jag mig redan inför morgondagen.

Det här med bön är ändå något!

Melankoliska söndagskvällar.

Livet bestod av äpplen som inte kunde ätas och snorkråkor som stoppades i munnen. Vart man än gick så hörde man människors tisslande och tasslande. Blickar som inte var värda att beskriva eldade upp vårt inre och lämnade bara ett svart och brännskadat hål efter sig. Där i allt virrvarr fann vi en rastplats, en ljus oas inte långt borta från oss själva....

Om jag någon gång ska skriva en bok så ska den börja som ovan.

Omvärlden sätter omöjliga krav på en sån liten parvel som jag. Jag är rädd emellanåt. Rädd för framtiden. Rädd för att ta itu med den. Rädd för att börja plugga. Rädd för att fatta livsavgörande beslut. Rädd för att kallas vuxen och alla värderingar som kommer med det begreppet. Rädd för att sluta tro på mig själv och den som går med mig. Rädd för att hamna i en känslostorm som jag inte kan ta mig ur.

Gårdagen bestod av att träffa mina tyskar. Efter kyrkan med varma mackor och prat om ditten och datten drog vi oss mot en överskattad bowlinghall. Jag gjorde min sämsta serie ever och tog emot alla slags tekniska råd från tonårspojkarna. Inget hjälpte. Jag har inget minne av att jag var så dålig med bowlingen hemma. Suck.

Parasta ennen.

Boken till höger kommer aldrig ta slut.------------------------>
Dags att byta? JAAAA!!!

Viktig här och nu.

Idag kom jag faktiskt att tänka på alla uppgifter som människor har runt omkring. När jag cyklade hem från jobbet så kom det för mig hur viktiga alla personer är i det "hela". Speciellt kom jag att tänka på en farbror i min barndom, en farbror vid namn Gunnar. I frikyrkan hemma på Vattentorget 1 var det alltid onsdagskvällarna hela källaren var full med små livliga knattar som sprang hit och dit och hade fruktansvärt roligt. Men. För att komma in måste man först ta av sig alla ytterkläder. Det fanns en man i vår församling som hade hittat en finfin uppgift under dessa onsdagskvällar. Sisådär tio minuter innan sex, alltså långt innan jag, min syster och min mamma hade kommit dit (vår standard var att komma ca fem-åtta minuter för sent), stod Gunnar i dörren och hjälpte varje barn, stor som liten att hänga upp jackan och halsduken, vantarna och mössan på en galge som det stod "Wälkommen till Pingstkyrkan" på (jo, det var tryckfel på dem). Denna insats kan tyckas så löjligt enkel och kan lätt glömmas bort. Men den var så betydelsefull. Dels för att alla kände sig välkomna, dels att alla ledare till de olika barngrupperna kunde koncentrera sig på sin uppgift och dels för att ett stort kaos i klädkammaren förhindrades. Gunnar var lite till åren kommen och det var ju en välsignelse att han inte tänkte att han var "för gammal för att hjälpa till att tjäna" som det så klatschigt heter i dessa kretsar.

Ja. Så mitt budskap för kvällen var alltså: underskatta inte din uppgift där du befinner dig. Den är värdefull precis som Du. Glöm inte bort att för att kunna lägga ett pussel måste man liksom ha fler bitar än en.

Kram och puss!

Klipp och klistra.

Well, well ännu en arbetsdag avklarad. Denna var fylld med pyssel. Temat för hösten är djur av alla de slag. Peggys grupp har tänkt att göra djuransiktsmasker. Hon hade köpt något som hon trodde var färdiggjorda masker, vilket det inte visade sig vara. Men Anna-Karin som är helt såld på att klippa ut saker gjorde sig ganska snabbt hilfbereit. Jag och Katta satt hela förmiddagen och klippte och pratade om jul- och luciafirande. Det var mysigt.

Jo, det är faktiskt så att jag tycker det är väldigt roligt att sitta långa stunder och klippa ut saker (om det har något gott syfte). Fast ibland kan det bli till ett lustigt beteende när jag inte kan lämna ifrån mig det. Jag är lite envis liksom, vill slutför det jag börjat på. Som mamma antar jag.

Igår kväll blev det inga scones och heller ingen äppelpaj. Susanne frågade om jag ville följa med till kyrkan och förbereda lovprogrammet och det ville jag gärna. Det var trevligt. Jag ska göra ljuslyktor med en kvinna som heter Annika. Det verkade som att hon inte förstod att jag var otysk. Det är ju en "seger" i sig. Hihi.

Nu ska jag göra nytta har jag tänkt. När jag var liten och min pappa eller mamma sa "nej, nu får jag nog allt göra lite nytta", fick jag i huvudet en bild av en köttfärsröra som skulle tillberedas på något smaskigt vis. Därför blev jag alltid lite excited och det började vattnas lite i munnen när det sa det. Efter hand har jag förstått att det inte är så smakfullt som det låter. Kan faktiskt vara riktigt osmakligt somliga gånger.

Guds välsignelser
Anna-Karin

Dagarna blir kortare...

fast än är det en bit kvar till jul minsann. Tiden får gå långsamt.

Okej, dags att börja ta tag i bloggandet. Sedan september har det blivit som svårare pga att mycket är pågång under veckodagarna och motivationen infinner sig inte när man vill ha den där. Hursomhelst så har ännu en vecka gått.

Större delen av min värdfamilj var i Schweiz eftersom det är höstlov och Michael jobbar där. Ännu ett arkitektprojekt. Därför var Anna-Karin ensam med Jannik, vilket ungefär betyder att undvika att vara hemma för min del. Varför? Jo, det är nämligen så att när Jannik är ensam hemma tar han gärna ner sin dator i vardagsrummet/köket och etablerar en egen värld av spel med sin bästa vän och andra typer som jag kanske inte högsympatiserar med. Enkelt beskrivet känner jag mig inte så välkommen just då och försöker hitta något annat att göra.

Tisdagen började lite dåligt. Jag tog sönder vattenkranen i köket. Ville dra den tröga kranen lite närmare mig. Men eftersom jag har oanad styrka i mina händer så bröt jag istället sönder hela kranen och vattnet sprutade lite längre än vanligt. Nåväl, jag stängde av kranen och sedan skrev jag en lapp (oj, det svenska post-it-systemet istället för konfrontation) till Jannik om att jag råkade ta sönder kranen. Om han ville, kunde han vara snäll och fixa det hela, jag betalar. Jag måste arbeta. När jag sedan kom hem sex timmar senare så satt han vid sin dator, skrattade lite när han fick se mig och sa att mannen som skulle fixa ledningen däruppe även kunde fixa detta. Ok, bra. Ännu en sten som fall ifrån bröstet.

Onsdagskvällen tillbringade jag med Marija på bion Babylon. Trots detta profana namn så var filmen bra. Det var ett litauiskt oscarsnominerat drama. Vissa scener gav mig ångest men helhetligt var den sevärd. Det lustiga med mig och filmer är att även om jag tycker att en film är sevärd kan det kännas jobbigt att se den igen. I detta fallet har jag faktiskt ingen lust att se den igen. Inte på ett tag i alla fall.

Fredagen var ledig. Skönt. Jag hade tänkt att vara duktig och städa och plocka och fixa och dona. Men det blev inget med det. Gick i pyjamasen till eftermiddagen och bestämde mig sedan för att åka till Berlin för lite secondhand-shopping. På vägen dit kom en ung kille fram till mig och frågade på engelska om jag kunde skänka 40 eller 60 cent. Jag frågade varför och han sa att han ville köpa sig något att äta. Jag sa att man inte fick så mycket att äta för så lite pengar. Han svarade att inte så många vill ge så mycket mer. Bättre att satsa på lite liksom och få något i huvudtaget. Hursomhelst så gav jag honom så att det räckte till. Jag har svårt att känna trovärdigheten i människor. Det krävs mycket för att be människor om pengar.
Kvällen avslutades med middag hos Claire utan dessert. Hon hade gjort en tarte något, fransk sådan. Det var med smält socker. Dessvärre hade hon råkat bränna sockret och innan jag hunnit smakat på kakan så tog hon fatet ur min hand och sa: "Nein, nein dass geht nicht!". Nåväl, det fick bli vindruvor istället. Sedan satt vi vid YouTube och lyssnade på svensk, tysk och fransk musik.

Tidigt på lördagsmorgonen började min färd mot Magdeburg. När jag lämnade huset sisodär vid 06.45 gick Jannik och hand polare och la sig. Jag tog mig till ZOB och inväntade min buss. Kl 10.15 mötte Pauline på mig på Hbf i Magdeburg. Det var en mulen och grå dag men hon lyste upp det hela med sin hel-lila klädsel. Efter att ha lämnat väska och läst broschyrer i hennes kollektiv så började vi en liten vandring, först med Domkyrka och sedan en park som antagligen gjorde sig bättre under sommarmånaderna. Men det var trevligt ändå. Vi åkte ett tåg över parken med en lokförare med måttlig inspiration.

Den lila, charmanta, franska Pauline i Magdeburg.

Senare på kvällen gick vi till ett annat volontärkollektiv. Där satt vi ett par timmar och pratade om våra volontärtjänster osv. Efter en stund kom några tyska inramlande. Bla en tjej som varit i Sverige som volontär. I Åmål. Yeay. Hon pratade riktigt bra svenska och hon hade en kompis som just nu var i EKSJÖ. Haha, världen är liten somliga dagar!
Efter ett tag åkte vi mot ett studentboende. Där var det fest. Ja, inte så mycket att säga om det. Mycket lustiga människor försökte dansa i ett alltför litet utrymme. Pauline stod ganska stel nära fönstret. Eftersom jag är ganska lojal med människor som jag är gäst hos, stod jag i ett mellanting mellan den dansande och den odansande zonen. Det blev ett halvdansande vilket måste sett ganska komiskt ut. Nåväl, det fanns värre fall på plats.

Söndagen blev inte som jag tänkt mig men ändå. Vi åt frukost, med riktigt gott bröd. Ett var något sconesartat. Pauline visste inte vad scones vad. Hmm, jag som trodde att det var något univeral known. Efter detta tog vi oss till historiska museet och som alltid när jag är på museum under stress missar jag den bästa delen som oftast är i slutet. Först traskade vi som sniglar genom den tråkigare delan om domkyrkan i Magdeburg och vilka fund de på senare tid hade hittat under golvplattorna. När det sedan var dags att dra sig mot bussen så började det roliga som vi var tvugna att stressa oss igenom. Det tråkiga med det hela var att bussen var över en timme försenad och jag behövde egentligen inte alls stressa.

Jag är ganska lång och Pauline är lite kortare.

Väl hemma på Ruppiner Strasse så så var familjen där hemkommen och de ville visa allt vad de hade köpt och vad de fotograferat och filmat. Det tog ett tag att höra alla affärshistorier om sänkta priser och kap. Jag försöker så snällt nicka till att extrapris kan vara 50 € för ett par jeans. Nåja, det är ett tag sedan jag köpte jeans. Kvällen avslutades med ett mysigt samtal med min familj och det gjorde mig glad. Det var påminde om Sunes Jul-kaos (fast på ett positivt sätt) med alla människor som trängdes vid datorn och kivades och skrattade om vartannat.

Idag var dagen ljusare och gjorde mig mer motiverad till att gå ut och gå, vilket jag gjorde. Sedan övervägde jag att ta på mig min nya present i form av en t-shirt med glittertryck med texten "switzerland". Lyckligtvis är den svart. Efter ett lite provande och konstaterande att tröjan inte slutade så mycket under naveln så fick det bli något annat. Imorgon kanske. Bara för att visa min uppskattning. Det var ju en fin tanke liksom. Sedan bad jag till Gud för denna vecka och allt som komma skall.
Väl på Tollhaus var det lugnt. Inte mycket barn i Peggys grupp idag. Det var en ganska skön dag och jag hoppas att det blir likadant imorgon :)

Nu är det höst fast solen sken idag på morgonen. Det var fint.

Nu ska jag åka och handla snart och sedan göra något ordentligt av denna kvällen. Kanske göra lite scones till kvällsfika. Eller en äppelpaj. Vi får se.

Hej då!

In the gloomy mood

Dagarna blir veckor och veckor månader. Efter fyra och en halv månad känns det som att jag kom förra veckan. Snart är jag uppe på toppen av detta berg och sedan börjar färden nedåt. Igen. Alla dessa ettårsupplevelser. Upplevelser som man söker för att skaffa snabb sysselsättning så att framtidsångesten kan stillas för en tid. Det värsta är att det inte funkar. Ångesten kommer krypande efter halva färden och förstör resten av upplevelsen. Hmm.

Det märks att jag har en dal. En svacka. De börjar komma mer frekvent nu. Det kan bero på vädret, det kan bero på viss hemlängtan. Men det tror jag inte. Jag tror att det beror på ofrid. Att ständigt känna en viss oro i bröstet. Ett tryck. Varför? Vad betyder det? Intalning av att läget är bra, förhållandevis jättebra, för med sig ett lugn men det håller bara till nästa dag, sedan är det kört och operation finna-ro börjar ta fart igen.

Gud, varför kan du inte bara öppna dörren och slänga in lite frid?

Det blev en fin Höstfest med brasa och laternvandring genom Falkensee. Det fanns också korv och bröd med schmalts och vi drack glühwein (vilket inte på långa vägar går att jämföra med vår fruktansvärt mer läckra glögg, om det ens är meningen att det ska jämföras).

Samtidigt händer det saker, jag tycker att Gud måste haft att göra med. Jag ber om att inte känna mig ensam på Höstfesten och kvällen slutar med att jag har haft ett enda stort och trevligt samtal med Nina. Jag säger till Gud att jag skulle behöva gå på en toalett när jag lämnar 2nd hand-affären, känner att jag ska gå vänster stället för höger och träffar på Marija. Mitt inne i Berlin. Hon bjuder mig på fika hemma hos henne och vi pratar om vår utländska ensamhet, böcker, bibeln och vi gläder varandra. Jag lånar hennes toalett.

Det är nog det enda. Att räkna med Gud.

Es regnet, es regnet die Erde wird nass....

Det regnar och blåser som aldrig förr. Det kanske inte riktigt stämmer, men blött är det fast solen verkar börja titta fram. Idag var det en dag då jag inte riktigt orkade med ljudvolymen på Tollhaus. Eftersom det regnar så behöver inte barnen gå ut. Vilka dumheter. Detta innebar för mycket barn på ett för litet ställe. Undra vad decibelmätaren stod på idag egentligen. Det vill jag nog inte veta. Sådana stunder längtar jag lite tillbaka till Fröhusets lugna eftermiddagslek. Ute. Na ja, det finns goda stunder också.


Igår var jag med Stine, den danska unga kvinnan som stipendiejobbar på en skola här i Falkensee, till Berlin. Fast regnet hängde i luften och emellanåt duggade ner, begav vi oss, med svenskdansktyska som konversationsmedel, till Prenzlauer Berg och loppmarknaden på Mauerpark. Och vilken loppis sen. Den var gigantisk. Dit återkommer jag. Stine var på jakt efter ett visst par örhängen och tillslut hittade vi dem. Jag införskaffade mig ett finfint skrivhäfte vid samma stånd. Hursomhelst så kunde vi inte stanna där alltför länge p g a tidspress. Efter inköp av varm choklad med vispgrädde traskade vi mot U Bernauer Strasse.

Idag vill jag gå och handla men jag har ingen motivation. Jag behöver göra müsli. God, god, egengjord müsli. Sedan vill jag bara ligga under mitt täcke och läsa The Hobbit och fly in i annan värld för en stund. Fast det finns saker som jag också borde göra....men tycker du som ja´, tycker du som ja´, så gör jag det en annan dag...

Kär återkänsla

Det är typ som sommar här igen, idag. 22 grader varmt och solen skiner mellan trädtopparna. Kvällen är ljummen och på väg från mataffären går jag bara i t-shirt. Magiskt. Jag får passa på att njuta, för på söndag ska det regna och vara hälften så varmt.

Annars reflekterar jag över livets snabba vändningar. Över saker jag inte kan greppa. Hur liten jag är.

När munnen är stäng, ur kan då glädjen ta sig ut?

It looks like we're standing in front of a big poster of Berlin ;) Vi ser fruktansvärt inklippta ut på nåt sätt, men det var verkligen på riktigt! Johanna Renling detta måste vi göra någon gång. Är Riesen Rat öppet i juletider? ;)

Jag for till Berlin för att titta på stora dockor som gick på gatorna men det blev mest en sovande dykare. Aja. jag var i gott sällskap även om det bestod av en bland annat fransk flicka som inte riktigt kunde kommunisera på varken engelska eller tyska. Men Lucy var ju där så det var ju trevligt ändå.

Med månadsrapport äntligen ivägskickad och med duva i magen sitter jag nu här i min säng på Ruppiner Strasse 10A, med min laptop i knäet (och ja mamma en stor bok emellan för att motverka överhettning ;)), digistivekexen står på nattduksbordet, några är i magen och några mellan tänderna. Det är en konstig känsla i mellangärdet. Jag är glad för att jag för en vecka sedan hade tio dagars volontärträff i Weimar. Vi var ett väldigt härligt gäng där, jag skrattade mycket och det är ett gott tecken. Jag är glad för att det finns så fina barn på mitt dagis. Mitt dagis är inte som svenska dagis, det finns mycket som jag skulle vilja ändra på, men det är ändå en rolig stund varje dag att få strida, leka, konversera, diskutera med alla dessa olika personligheter. Vissa är svåra att nå på en gång, medan ändra är svåra att bli av med ;). Jag är glad för att jag fick se en sovande jättedocka i helgen och för att jag fick åka Riesen Rat på Strasse des 17. Juni och beskåda nästan hela Berlin by Night. Jag är glad för att jag har så fina vänner som unnar mig deras bekantskap, deras tid trots att jag inte behärskar deras språk eller kan delta i alla diskussioner eller samtal, trots att jag ibland är som en tyst mus och ibland ett rytande lejon, min berg-och-dalbana. Jag är glad och varm inombords för att jag fick läste ett mail från Karin idag. Jag är glad att min familj ringer till mig och talar in meddelande trots att jag aldrig svarar och sällan ringer tillbaka. Jag är glad för att jag har en cykel som funkar och ett hjärta som slår. Jag är glad att jag kan duscha varmt och att det finns värme på mitt rum. Jag är glad att jag fick höra min mormors röst idag och jag är glad för att jag min kära församling därhemma verkar må bra. Jag är glad att Nicole och Felicia inte har glömt bort mig. Jag är glad för att min syster älskar mig.

Vi var ett gött superduper i Weimar. Tråkigt bara att han som tog fotot inte var van vid min kamera eller gruppbilder i allmänhet.

Efter hela denna baluns med positiva glädjeyttringar vågar knappt det negativa ta sin plats på pappret även om den mörka delen faktiskt är lika stor. Även om det finns jobbiga saker som jag dras med. Saker som gör att glädjen som jag egentligen borde känna krymper och kvävs. Att jag ibland känner mig otillräcklig på mitt jobb. Att jag vill skriva mail, brev och kort till alla som är när och fjärran för att berätta att jag saknar dem, eller tänker på dem, men att tanken aldrig kommer till handling utan utvecklas istället till en kravfylld hög på skrivbordet. Att jag inte litar på mig själv och den jag är. Eller rättare sagt, att jag endast litar på mig och inte räknar med det "större". Att jag inte kan bestämma mig om den kravfyllda men roliga kören ska få ta min tyska tid eller om jag ska lägga min tyska tid på något annat, t ex ägna mer tid för relationer som är värda att satsa på. Att jag efter så många gånger inte har lärt mig att släppa taget om mig själv.

När min pappa var här så åt vi frukost jättedyrt och först så drack pappa te ur en jättestor kopp och vi åt jättemycket bröstsocker (se skålen) för vi hade stor hunger, vi knyckte även med oss lite grann. Tihi! Men det hade vi verkligen betalt för. Believe me! Men det var mysigt under filtarna med värmen från parasollerna när regnet smattrade mot.

Nåväl, hög tid att ta itu med saker och ting. Men jag ska försöka göra det med glädje:)