Väl framme i Velence, orten tätt intill Budapest, mötte oss där halv amerikanen David och hans mor och far. Vi skulle få övernatta i deras kyrka. När vi gjort oss hemmastadda i de otroligt kvava och varma rummen gick vi mot sjön som låg i närheten för att ta hos ett smutsigt men svalkande bad. När vi sedan satte oss vid matbordet var där dukat med alla möjliga slags ungerska delikatersser. Thomas, en som hade varit här förut, sa att det var typiskt ungerskt att frossa i gosaker så här på kvällskvisten. Matnyfikenheten i mig kunde inte hålla sig lugn så jag tillät mig själv att testa allting, även om vi i första hand blev berådade att äta upp vår medtagna matsäck först.
Första kvällen blev det bad i det grumliga vattnet i Velence, strax utanför Budapest.
Efter många timmars bussåkande och kvällsdopp i sjön stod bordet dukat med ungerska sötsaker. Detta ser ju ut som chokladbollar och smakade dessutom ungefär likadant.Söndagen tog slut och vi vaknade i en betydligt behagligare rumstemperatur på måndagsmorgonen. Klockan nio stod vi alla klara efter en typisk tysk frukost med brötchen, nutella och kallt pulverfruktte (usch!). Vi skulle med David och en annan ungersk bekant till familjen Greif, göra Budapest under sex timmar. Redan då, på förmiddagen, undvek vi att stå i solen och prata, p g a den, för oss, ovanliga hettan.
Vi började med att åka tunnelbana, ca 3 € för en heldag. Billigt om man jämför med Berlins 2,8 € för 120 minuter. Sedan vandrade vi runt lite, tittade till några kyrkor och betraktade den fina utsikten över Pest från Buda, på andra sidan Donau. Stadens likhet med Wien var att fastställa. Messiaskyrkan hade likt Stephansdom i Wien ett ett tak av fina färgade mönster. Men sedan var de ju en gång i tiden förenade i Österrike-Ungern. Efter båttur på Donau avslutade vi sedan vår Budapestvistelse med att besöka en stor marknadshall med frukt och charkvaror på undervåningen och hantverk och krimskrams på övervåningen.
På sightseeeingfärjan på Donau kunde vi bl a betrakta det praktfulla parlamentshuset, vilket sägs vara ett av världens varckraste.Även denna kväll blev det ett dopp i skön, vi fick ju passa på nu, resten av veckan skulle det nämligen inte finnas några badmöjligheter. Anna hade tagit med ett kortspel som heter Phase 10 och det blev en hel del rundor av detta spel under kvällen. När sedan klockan slagit för mycket kallade sängen. Imorgon skulle vi äntligen åka till Rumänien, den fysiska resans mål.
Eftersom Timisoara bara låg fem, sex timmars resa från Budapest behövde vi inte stressa oss dit. Vi åt frukost packade våra väskor, lastade in och inväntade allas färdighet med att spela några rundor Phase 10. Detta kom att bli resans spel som spelades när fritiden var ett faktum. Inte på något beroendemässigt plan om någon nu blev orolig.
När vi närmade oss gränsen till Rumänien var plötsligt där en köbildning. Det hade hänt en olycka. Jag vet inte hur illa däran de inblandade var men en av bilarna såg så gott som skrotfärdig ut. Sedan vet jag inte om det var mina förutfattade meningar påverkade mig, men när vi sedan passerat passkontrollen förändrades det samhälleliga landskapet. Husen blev sämre, vägarna likaså. 2007 kom Rumänien med i EU och överallt ville människor proklamera detta med EU-flaggor ihopsatta med landets egen flagga.
Väl framme i staden Timisoara kom Gusti och Flori med familj och mötte upp oss vid barnhemmet och kyrkan där vi skulle bo. Fjärde våningen, så varje dag blev det lite motion. De hade gjort i ordning mat för oss alla, dessvärre var hungern inte den största efter en dag med bara bilåkande. Köket var heller inte byggt för så många middagsgäster så det blev ett fasligt kånkande och gnisslande på stengolvet innan var och en hade fått varsin stol och kopp. Kvällen bestod sedan av att planera resten av veckan men främst morgondagen.
Vår grupp skulle alltså under fyra förmiddagar hålla i barnmöten i en baptistkyrka i en by vid namn Giamata strax utanför Timisoara. Det var en, till medlemsantalet, liten församlingen men människor utifrån brukade också komma. Den ortodoxa kyrkan är väldigt stark i denna region och baptistkyrkan var inte riktigt accepterad. Hot om allt mellan himmel och gjord kunde komma över dem som valde att besöka frikyrkan. Det var också därför som lapparna om våra möten inte innehöll några ord som kunde vara direkt kristligt förankrade. "Välkommen till Sommarklubben" vad det ungefär vad som stod.
Utsikten över en del av Timisoara, från badrummet på fjärde våningen. Vacker morgon, inte sant?Hursomhelst så bestod varje förmiddag av att vi lekte lite lekar tillsammans, vi berättade en berättelse från Bibeln, vi sjöng sånger och vi pysslade. Varje dag hade ett eget tema; världens ljus, livets bröd, den gode herden och sist och djupast den sanna vinstocken. Med dessa teman ville vi alltså förmedla till barnen om vem Jesus var och fortfarande är. Varje morgon när vi kom dit vid halv tio, tio, stod redan många barn utanför och väntade, sedan när vi öppnade portarna så sprang de in och satte sig på bänkarna. Det var en glädje att se alla barn. Stora och små, ofta med ett leende, när jag frågade ett av två saker jag kunde på rumänska: Mâ numesc Anna, cum te numesti? (jag heter Anna, vad heter du?)
Sedan vet jag inte hur anpassat vårt program och våra pysselidéer var för just dessa barn. Jag kände mig som tyskrepresentant stel. Tyskt stel. Den tyska disciplinen funkade inte riktigt här. Detta var första gången detta genomfördes så det hela var ju ett test, som kan förbättras.
Jesus är väldens ljus var temat en dag. Så då fick varje barn ett ljus att skriva på, med färg, just de orden. Eller så målade man något vackert.Varje dag fick vi även middag där i byn. En kvinna från församlingen hade frivilligt anmält sig att laga mat till oss, till sin hjälp hade hon ett par tonårstjejer. Menyn började alltid med soppa och avslutades alltid med något sött. Jag har inget att klaga över, jag fann den rumänska maten toppen!
Soppa, soppa, soppa som förrätt och därefter huvudrätten som ofta bestod av ris eller potatismos tillsammans med något slags kött. Varje eftermiddag kväll gjorde vi alltid något. En kväll var vi med på en ungdomssamling. Vi sjöng sånger tillsammans och några av oss berättade om församlingen i Falkensee och lite vittnesbörd mm. Det var en yngre man som höll i någon slags predikan från Esters bok. Dessvärre är min rumänska inte den bästa och den rumänska tolken förstod jag inte heller så bra där jag satt på andra sidan rummet, så jag fick tyvärr inte ut så mycket av vad han sa. Men det var bara fint att sitta där bland denna skara och lyssna på ett språk som låter som spanska med slavisk brytning.
Vad kan detta vara för sång?
Fredagskvällen bestod i att hålla i ett evangelisationsmöte. No comments. Eftersnacket var bäst. Vi stod och hängde utanför byns skyltfönster och pratade och skrattade. Vi klappade mitt namn otalet gånger (påminde om första svenskalektionen med Barbro på gymnasiet) och jag lärde mig att säga Scnürsenkel. Lördagskvällen åkte vi in till centrala Timisoara och tittade till det, åt glass och gick runt och pratade.
Men vad som berörde mest var torsdagskvällen. Vi åkte med våra bussar till en by utanför Giamata, kallad Benceck. Gusti och Flori skulle ha en liten samling med de som bodde där. De bodde precis nedanför en kullslätt där hästarna och andra djur sprang runt. Lerhusen var inte precis EU-standard och fattigdomen var ett faktum. Och där kom vi, västeuropéerna med våra kameror för att dokumentera misären och betrakta människorna likt apor i bur. Vilken torftig känsla. Många av barnen kände jag igen från förmiddagsmötena och jag kunde liksom inte göra annat än stå där och bara älska dem. Le. Vi sjöng några sånger och Matthias, vår pastor, sa några bra ord om att Jesu kärlek och förhållande till oss aldrig är beroende av vad vi kommer ifrån eller vad vi arbetar med. Avslutningsvis bad vi och delade sedan ut bröd till föräldrarna och choklad och annat gott till barnen. Trots allt fanns där i människornas ögon ett hopp om en ljusare tid. På vägen hem kunde jag sedan ta på tystnaden i bussen. Vi hade alla fått något med oss därifrån.
Rumänska barn leker utanför sitt hem.Veckan var lyckad. Sista barnmötet avslutade vi med att klä ut Winne till en Bonbon-man och låt alla barn jaga honom och knycka karameller från hans rygg. Det var glädje. Även allt arbete, långt in på natten, med att sy fast alla karameller på lakanet kändes heller inte förgäves när vi såg resultatet.
Winne i slutändan av slakten.Tscüssi!
