So long.

Ja då far jag iväg till Weimar i tio dagar. Ha det fint!

Urfånens tid.

Känner mig onekligen som en enda stor tönt. Varför ska det vara så svårt att vara sig själv och stå för saker som man tycker och tror är sanna och som man verkligen typ brinner för? Varför ska man behöva känna en känsla av att det måste nog vara fel det jag tror och rätt det hon där tror? Varför kan jag inte känna en riktigt stabil självtillit? i vissa situationer är jag verkligen 14 år igen. Och oftast tänker jag att den-där-diskussionen-kan-jag-klara-av-när-jag-är-äldre-det-måste-jag-inte-tänka-på-nu. Men det är en oansvarig mening. Högst oansvarig mening och den hjälper inte mig. Den får mig inte att börja forska i de svar som jag så gärna vill ha på de frågor som ställs mig. Den tanken gör mig bara lat. För nu är jag "äldre" och kan fortfarande inte klara av den "diskussionen".

Nu sitter jag på min säng och tror och tvivlar. Om vartannat. Jag tror mest. För jag kan inte sluta tro, det är som något som drar i mig och som gör mig förvissad om att jag till hör en Gud som är kärleken själv. Inte den där kärleken som spritter okontrollerat i kroppen i form av en känsla. Denna Gud låter inte sin kärlek påverkas av känslor. Den är ständigt oändlig, stor, evig och andra liknanade adjektiv, oberoende av vad jag är. Detta gör inte Gud känslokall. Istället vet jag vad min trofasta grund finns, min källa där jag kan andras ut och hämta nya krafter. Den som inte sinar trots torka runt omkring.

Ja, den där tron, den finns där och gör vissa saker mindre väsentliga. Saker som man hänger upp sig på. Om Gud skapade jorden på sju dagar, eller om det bara är en metafor om hur det egentligen gick till. Det räcker för mig att veta eller tro att det fanns en tanke bakom att det i huvud taget skapades något.

Det blev en salig blandning ikväll. Ja, ja. Vi ses! Godnatt!

Ps. Jag lovade Erica att lägga upp en bild på mig själv så att hon kan se att jag verkligen är här och inte sitter gömd på ett dass någonstans i Sverige och plitar ner alla dessa blogginlägg och kopierar alla bilder från Google via mitt mobila bredband med "Sveriges bästa täckning". Som sagt, därav bilden.

Jag är förkyld. Men glad ändå. Har läst att svininfluensan närmar sig. I länet jag bor i, Havelland med 150 000 invånare, har 25 hittills insjuknat. Ännu ingen i Falkensee tror jag men i byn bredvid. Men som sagt så är jag glad ändå. Idag var jag i stadens bokhandel. Där jobbade ett halvt-excentriskt par i en liten lokal överfylld, upp i alla kanter och hålor, med böcker. Jag uttalade mitt ärende, vilket var att beställa en tysk lärobok för utlänningar, och detta ganska brådskande eftersom jag börjar kursen på tisdag och helt och hållet har glömt av att beställa kurslitteraturen. Egentligen hade jag redan på morgonen innan hittat boken på internet till ett troligt lägre pris. Men, när jag nu stod där i denna plocke-pinn-butik med böcker precis överallt (knappt att man kunde ta sig fram till disken liksom), och med de finurliga, hjälpsamma tu, ändrade jag mig. Jag menar de hade ju t o m varit i Sverige, han hade ett grått, långt skägg och hon såg ut som en gråhårig Kristina Lugn. Nä, jag betalar gärna 5€ mer för sådant.

Sedan var jag på Trödelmarkt på Tollhaus. Barnens föräldrar ställde upp med kläder och leksaker. Mina kära kollegor stod och sålde tårtor och kakor. Farligt. Bea förbjöd mig att betala för min kära Käsekuchen och Apfelkuchen. Mmmm, lecker schlecker!

Och nu har jag just pratat med min kära syster. Jag saknar henne. Och hennes barn. Det är spännande hur barn funderar och tänker på saker. Jag undrar vad Felicia egentligen tror att "Tåskland" är för något.

Förövrigt så sprider jag chokladbollen över världen, har börjat med Falkensee men den kommer komma långt mer än så.

"Jag sträcker mig mot det som ligger framför...."

Huvudet börjar kännas som bihåleinflammationen-vecka-8. Huvudvärken har suttit i sen i måndags. Kan det bero på glasögon tillbakabyte? Kanske. Stress? Vem vet. Lättkläddhet? Också troligt.

Det händer mycket på ett dagis. Ingen dag är den andra lik, trots de fina rutinerna. Idag så råkade jag spilla lite diskmedel i en flickas öga så att det sved och gjorde jätteont. Denna tabbe hade jag dessutom själv varit med om samma morgon, fast med ansiktsrengöring istället. Förra veckan drog några killar sönder en spolmask tillhörande en annan kille. Mysigt värre. En liten flicka trillade och fick ett sår på ögonlocket. Samma flicka tappade idag en stor glasburk med pappluttar under städning och den gick söner i tusen bitar. Förra veckan var en kille och en tjej kära i varandra, denna veckan inte. Denna veckan börjades det en inskolning av en pojke som dagiset antagit utan att ha träffat honom innan, det visade sig att det hade varit riktigt bra om de hade träffat honom innan. Då hade det nog nämligen inte varit aktuellt med någon inskolning. Idag när en pojke skulle klä av sig för att sova så tog han av sig kalsongerna trots att jag sa att de skulle vara kvar. Sedan såg jag att de var blöta av kiss och när han märkte att jag märkte så sa han upprepade gånger "bescheid sagen, bescheid sagen" (säga till, säga till). Ja, det påminde om när Nicole var liten och hade kissat på sig och sedan satt hon där med blöta byxor och sa "till", för det var ju det ordet hon lärt sig att man skulle säga. Om det var före eller efter man hade kissat hade hon inte riktigt lika kläm på.

Idag for jag till Berlin för att uträtta lite ärenden. Det blev mest en väntan på färdmedel. S-bahn är återigen stängda väster om Alex och detta betydde DB för hela slanten och därmed mycket folk och förseningar. Men nu ligger jag i min säng och har planer för helgen som jag egentligen inte vill ha. Egentligen vill jag göra annat. Men jag gör inte det jag ska och det jag vill hinner jag inte med. Vad jag hinner med är att tänka på allt jag ska och borde och drömma om det jag vill.

Godnatt!

När kraven blir för stora.

Vad ska jag bli när jag blir stor? Pappa är här och undrar vad det ska bli med mig. Egentligen bryr jag mig inte. Ändå sätter hjärnan igång en tankeprocess om vad jag borde utbilda mig till, vad jag borde vara för framgångsrik människa med fin utbildning och god allmänbildning. Orka vara produktiv, orka vara NÅGON. Jag vill bara vara och försöka göra någon glad.

Så är det med det.

Apropå svanar i Falkenhagener See...

Om sisodär tio timmar så kommer pappa hit.

Vinden byter temperatur.

September. Första september. Sommaren är slut, pappa fyller år, Samuel har namnsdag, skolor börjar, folk flyttar och vardagen kommer tillbaka.

Trots den 30-gradiga värmen känns det att hösten närmar sig. Allvaret börjar komma tillbaka. Gud måste hjälpa mig att ta mitt arbete på allvar. Inspirationen börjar återkomma, nu gäller det bara att väcka upp disciplinen. Den attraktiva men o så sällsynta självdisciplinen. Det gäller också att öva sin beslutsförmåga och ignorera ambivalensen.

Ett veckoschema för fritiden har jag redan. Jag vet vad jag ska göra på måndagar, tisdagar, torsdagar, lördagar och söndagar. Jag vet vad jag kan fylla min tomma tid med; tyska och engelska böcker, kindergartenarbete och annat plocke-pinn.

Saker som jag hoppas återkommer ;)

Varför är jag då så orolig, varför vågar jag inte bara släppa allt och lita på den större, lita på att livet kan leka, våga tro att allt är bra och våga börja leva?

Och så var ännu ett ömkansvärd blogginlägg nedskrivet.

Bis Morgen!

Rumänien

Den 16 augusti startade min resa mot Östeuropa, tillsammans med en grupp människor från Baptistkyrkan här i Falkensee. Vi for en tidig morgon mot den tjeckiska gränsen och fortsatte genom Slovakien till Budapest i Ungarn. Resan bestod av att lyssna på musik, försöka lära sig lite tyska, stanna på överdrivet många kissepauser, äta lite matsäck och samla lite sand.

Väl framme i Velence, orten tätt intill Budapest, mötte oss där halv amerikanen David och hans mor och far. Vi skulle få övernatta i deras kyrka. När vi gjort oss hemmastadda i de otroligt kvava och varma rummen gick vi mot sjön som låg i närheten för att ta hos ett smutsigt men svalkande bad. När vi sedan satte oss vid matbordet var där dukat med alla möjliga slags ungerska delikatersser. Thomas, en som hade varit här förut, sa att det var typiskt ungerskt att frossa i gosaker så här på kvällskvisten. Matnyfikenheten i mig kunde inte hålla sig lugn så jag tillät mig själv att testa allting, även om vi i första hand blev berådade att äta upp vår medtagna matsäck först.

Första kvällen blev det bad i det grumliga vattnet i Velence, strax utanför Budapest.

Efter många timmars bussåkande och kvällsdopp i sjön stod bordet dukat med ungerska sötsaker. Detta ser ju ut som chokladbollar och smakade dessutom ungefär likadant.

Söndagen tog slut och vi vaknade i en betydligt behagligare rumstemperatur på måndagsmorgonen. Klockan nio stod vi alla klara efter en typisk tysk frukost med brötchen, nutella och kallt pulverfruktte (usch!). Vi skulle med David och en annan ungersk bekant till familjen Greif, göra Budapest under sex timmar. Redan då, på förmiddagen, undvek vi att stå i solen och prata, p g a den, för oss, ovanliga hettan.

Vi började med att åka tunnelbana, ca 3 € för en heldag. Billigt om man jämför med Berlins 2,8 € för 120 minuter. Sedan vandrade vi runt lite, tittade till några kyrkor och betraktade den fina utsikten över Pest från Buda, på andra sidan Donau. Stadens likhet med Wien var att fastställa. Messiaskyrkan hade likt Stephansdom i Wien ett ett tak av fina färgade mönster. Men sedan var de ju en gång i tiden förenade i Österrike-Ungern. Efter båttur på Donau avslutade vi sedan vår Budapestvistelse med att besöka en stor marknadshall med frukt och charkvaror på undervåningen och hantverk och krimskrams på övervåningen.

På sightseeeingfärjan på Donau kunde vi bl a betrakta det praktfulla parlamentshuset, vilket sägs vara ett av världens varckraste.

Även denna kväll blev det ett dopp i skön, vi fick ju passa på nu, resten av veckan skulle det nämligen inte finnas några badmöjligheter. Anna hade tagit med ett kortspel som heter Phase 10 och det blev en hel del rundor av detta spel under kvällen. När sedan klockan slagit för mycket kallade sängen. Imorgon skulle vi äntligen åka till Rumänien, den fysiska resans mål.

Eftersom Timisoara bara låg fem, sex timmars resa från Budapest behövde vi inte stressa oss dit. Vi åt frukost packade våra väskor, lastade in och inväntade allas färdighet med att spela några rundor Phase 10. Detta kom att bli resans spel som spelades när fritiden var ett faktum. Inte på något beroendemässigt plan om någon nu blev orolig.
När vi närmade oss gränsen till Rumänien var plötsligt där en köbildning. Det hade hänt en olycka. Jag vet inte hur illa däran de inblandade var men en av bilarna såg så gott som skrotfärdig ut. Sedan vet jag inte om det var mina förutfattade meningar påverkade mig, men när vi sedan passerat passkontrollen förändrades det samhälleliga landskapet. Husen blev sämre, vägarna likaså. 2007 kom Rumänien med i EU och överallt ville människor proklamera detta med EU-flaggor ihopsatta med landets egen flagga.

Väl framme i staden Timisoara kom Gusti och Flori med familj och mötte upp oss vid barnhemmet och kyrkan där vi skulle bo. Fjärde våningen, så varje dag blev det lite motion. De hade gjort i ordning mat för oss alla, dessvärre var hungern inte den största efter en dag med bara bilåkande. Köket var heller inte byggt för så många middagsgäster så det blev ett fasligt kånkande och gnisslande på stengolvet innan var och en hade fått varsin stol och kopp. Kvällen bestod sedan av att planera resten av veckan men främst morgondagen.

Vår grupp skulle alltså under fyra förmiddagar hålla i barnmöten i en baptistkyrka i en by vid namn Giamata strax utanför Timisoara. Det var en, till medlemsantalet, liten församlingen men människor utifrån brukade också komma. Den ortodoxa kyrkan är väldigt stark i denna region och baptistkyrkan var inte riktigt accepterad. Hot om allt mellan himmel och gjord kunde komma över dem som valde att besöka frikyrkan. Det var också därför som lapparna om våra möten inte innehöll några ord som kunde vara direkt kristligt förankrade. "Välkommen till Sommarklubben" vad det ungefär vad som stod.

Utsikten över en del av Timisoara, från badrummet på fjärde våningen. Vacker morgon, inte sant?

Hursomhelst så bestod varje förmiddag av att vi lekte lite lekar tillsammans, vi berättade en berättelse från Bibeln, vi sjöng sånger och vi pysslade. Varje dag hade ett eget tema; världens ljus, livets bröd, den gode herden och sist och djupast den sanna vinstocken. Med dessa teman ville vi alltså förmedla till barnen om vem Jesus var och fortfarande är. Varje morgon när vi kom dit vid halv tio, tio, stod redan många barn utanför och väntade, sedan när vi öppnade portarna så sprang de in och satte sig på bänkarna. Det var en glädje att se alla barn. Stora och små, ofta med ett leende, när jag frågade ett av två saker jag kunde på rumänska: Mâ numesc Anna, cum te numesti? (jag heter Anna, vad heter du?)
Sedan vet jag inte hur anpassat vårt program och våra pysselidéer var för just dessa barn. Jag kände mig som tyskrepresentant stel. Tyskt stel. Den tyska disciplinen funkade inte riktigt här. Detta var första gången detta genomfördes så det hela var ju ett test, som kan förbättras.

Jesus är väldens ljus var temat en dag. Så då fick varje barn ett ljus att skriva på, med färg, just de orden. Eller så målade man något vackert.

Varje dag fick vi även middag där i byn. En kvinna från församlingen hade frivilligt anmält sig att laga mat till oss, till sin hjälp hade hon ett par tonårstjejer. Menyn började alltid med soppa och avslutades alltid med något sött. Jag har inget att klaga över, jag fann den rumänska maten toppen!

Soppa, soppa, soppa som förrätt och därefter huvudrätten som ofta bestod av ris eller potatismos tillsammans med något slags kött.

Varje eftermiddag kväll gjorde vi alltid något. En kväll var vi med på en ungdomssamling. Vi sjöng sånger tillsammans och några av oss berättade om församlingen i Falkensee och lite vittnesbörd mm. Det var en yngre man som höll i någon slags predikan från Esters bok. Dessvärre är min rumänska inte den bästa och den rumänska tolken förstod jag inte heller så bra där jag satt på andra sidan rummet, så jag fick tyvärr inte ut så mycket av vad han sa. Men det var bara fint att sitta där bland denna skara och lyssna på ett språk som låter som spanska med slavisk brytning.

Vad kan detta vara för sång?

Fredagskvällen bestod i att hålla i ett evangelisationsmöte. No comments. Eftersnacket var bäst. Vi stod och hängde utanför byns skyltfönster och pratade och skrattade. Vi klappade mitt namn otalet gånger (påminde om första svenskalektionen med Barbro på gymnasiet) och jag lärde mig att säga Scnürsenkel. Lördagskvällen åkte vi in till centrala Timisoara och tittade till det, åt glass och gick runt och pratade.
Men vad som berörde mest var torsdagskvällen. Vi åkte med våra bussar till en by utanför Giamata, kallad Benceck. Gusti och Flori skulle ha en liten samling med de som bodde där. De bodde precis nedanför en kullslätt där hästarna och andra djur sprang runt. Lerhusen var inte precis EU-standard och fattigdomen var ett faktum. Och där kom vi, västeuropéerna med våra kameror för att dokumentera misären och betrakta människorna likt apor i bur. Vilken torftig känsla. Många av barnen kände jag igen från förmiddagsmötena och jag kunde liksom inte göra annat än stå där och bara älska dem. Le. Vi sjöng några sånger och Matthias, vår pastor, sa några bra ord om att Jesu kärlek och förhållande till oss aldrig är beroende av vad vi kommer ifrån eller vad vi arbetar med. Avslutningsvis bad vi och delade sedan ut bröd till föräldrarna och choklad och annat gott till barnen. Trots allt fanns där i människornas ögon ett hopp om en ljusare tid. På vägen hem kunde jag sedan ta på tystnaden i bussen. Vi hade alla fått något med oss därifrån.

Rumänska barn leker utanför sitt hem.

Veckan var lyckad. Sista barnmötet avslutade vi med att klä ut Winne till en Bonbon-man och låt alla barn jaga honom och knycka karameller från hans rygg. Det var glädje. Även allt arbete, långt in på natten, med att sy fast alla karameller på lakanet kändes heller inte förgäves när vi såg resultatet.

Winne i slutändan av slakten.

Med detta vill jag tacka för denna gång. Efter denna pärs kommer andra inlägg kännas som enkelheten själv. På återseende. Nu ska jag visst iväg och sjunga lite gospel tror jag.
Tscüssi!

I sena aftonstunden.

Gott folk,

jag müste adressera er att för närvarande är det lite oordning bland filerna i huvudet. Därför müste jag tyvärr meddela att denna blogg kommer vara under dvala pü obestämd tid. Kan hända att det är tills imorgon eller tills 15:e oktober, det är okänt. Ungefär som Jesu üterkomst.
Hur som helst sü vill jag bara säga att jag hade det bra i Rumänien och jag ska lägga upp lite bilder där ifrün, även pü mig själv, som jag lovat Erica.

Men tills dess für jag önska er en god tid!

Puss o Kram
Anna-Karin

Ps. Louise Petersson, jag saknar dig. Kan du ge dina barn nügot som hindrar växt, sü att de alltid är var de är nu. Sü att jag inte missar nügot.

Allaredan förfluten tid

Idag trodde jag att det skulle bli stressigt värre men det har det ännu inte varit sü nu tar jag mig tid att berätta lite och visa ännu mindre om vad förra veckan hade att erbjuda.

Mamma kom. Vi öppnade boken och det var ännu en güng dags att leka turister. Turister med tunga ryggsäckar, turister med kameror, turister med fikakorg med, turister med kartor och mappar och guider, turister som letar efter billigaste kaffet.
Det hela började dock med att mycket med biljetter för min del gick fel och att jag glömde stoppa i batteriet i kameran sü första dagen är ett suddigt minne. Den tillbringades bl a i Schloß Charlottenburgs park och även uppe pü Siegesäule, eller Goldelse som den heter i folkmun.

När man inte har orkar att röra sig blir det ofta südan här kort. Man vänder bara kameran uppüt och sü für man en annan bild av världen. Det här är frün en av gürdarna pü Hackescher Höfe. Där vi satt i närheten av en man, troligen pü arbetsresa, som var sü trött att han satt där rakt upp och ner och sov. Här fanns ocksü familjen med den lilla dottern som grät efter att fü köpa en Ampelman. Även cykeln med tre barnstolar ditmonterade kunde skymtas.

I förgrunden: Anita. I bakgrunden: Berliner Dom. Vi tog en liten promenad när solen örjade dala, mot Nicolaiviertel och Nicolaikirche och där hittade vi detta fina ställe varifün man kunde se Domen och kanalen.

Lüngt där borta skymtar man Neue Palais.

Kaffe, kaffe, kaffe...ständigt dessa kaffepauser. Men ack sü gemytligt. Här har vi funnit en relativt lugn bänk i den gegantiska slottsparken.

Här var solen och ryggsäcken inte nüdiga. Över trettio grader varmt och över nügra kilo tungt. Men pampigt och fint var det ju allt, Schloß Sanssouci.

Även en liten släktträff hanns med under veckan. Här är mamma med kusinen Lars-Áke utanför hans lilla lantställe pü Bayerische Straße. Vi tog en bit mat och sedan en promenad till bl a Savingyplatz och tittade till Pariserstraße och den fina omgivningen.

En "liten" del av muren (1,3 km) stür fortfarande kvar. Den läts av en skock konstnärer, frün alla möjliga hüll och kanter, 1990, bli till East Side Gallery. Västsidan med Oberbaumbrücke och östsidan med, ja, konst.

Sedan for hon hem och lämnade mig kvar här ;)
Tack för allt mutti!

Det ska täcka knäna...

Min mamma var här. Det var bra. Hon fick dock ta mycket av mitt inre pü sig. Stackare. Jag hoppas hon förstür hur mycket kärlek det ligger i det. Jag ville visa hur trevligt vi hade det men sedan hon ükte har inte tiden räckt till. Och det gör den inte nu heller. Men om nügra vekor sisüdär kanske det dykerupp en och annan bild.

Veckan som gütt har jag fart och flängt in och ut frün Berlin. Träffat massa människor, försökt organisera upp saker som är i oreda och planera lite inför min sü omtalade Rumänienresa. Haha!

Sü just nu hüller jag pü att tvätta, packa, städa sü att jag kan lämna in min packning imorgon klockan 17.00 och sedan üka och handla en matsäck. Egentligen müste allt vara packat ikväll om Elli svarar pü mitt sms och jättegärna vill gü pü Böse Dinge med mig. Vi für se.

Sedan blir det en vecka av kulturkrockar och sprükkrockar. Och jag hoppas att vi kan fü dela med oss nügot till de människorna vi kommer att träffa. Sprida nügot slags ljus. Jo, jag vill faktiskt vara ett ljus.

Well, well nu ska jag arbeta vidare och sedan somna med lite üngest över kjolar och annat trams som kan vara dödsallvarligt i andra kanten av Europa.

Tschüß, mach gut!

Pü gränsen till ohüllbart.

Jag müste tvätta innan jag skriver nügot här igen!

Semester

Det kom lite folk...

Kl 08.00 gick Johannes och jag in i Reichtag. Nügra fü före i kön. När vi kom ut slingrade sig kön ett par hundra meter och längre skulle den bli. Ibland är det positivt att anlända kl 06.05 till Berlin Hbf.

Viktoriaparken och dess utsiktspunkt. Gratis vy över Berlin. Eller ja, om man köper tre kulors glass strax nedanför landar priset pü 2,4 €.

Olympiastadion. Byggd inför det legendariska OS 1936. Dü Jessie Owens, inför alla Hitlers män, visade vad sküpet skulle stü. Löparbanan är blü. Som ni ser.

Ett och annat parti med Superdupermegayatzy hanns med. Bland annat här pü caféet "Kauf dich Glücklich". Vad i hela friden har man ett südant namn för. Det gür liksom inte köpa sig lycklig. Men man blir onekligen glad av vüfflorna med kanelsmak och glass pü, fast troligen bara i sällskap med andra människor.

Lite lagom glad att bli fotograferad, omedvetet.

...och sü vidare...

Efter plommonkaka, körsbär, kärnspottning och lösa-hundar-räkning sü für man lov att lägga sig att vila en stund. Och när inget dugligt gräs finns i närheten für man välja nügot annat.

Julia tyckte inte att U-bahninredningen matchade hennes klädsel. Men lite charmig är den trots allt.

Julia granskarutbudet pü KaDeWe:s damavdelning.

En frukost för tvü. Dyrt var det, men värt var det!!

ett >tusen

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord...well, det kommer.

Oooops!

Idag inträffade det mest komiska pü länge. Jag steg upp kl 04.00 för att üka och möta Johannes pü Hbf. Efter en halvtimmes väntan visade det sig att jag tagit fel pü tiden. Han kommer imorgon. Ha, ha! Just dü gür mina 120 biljettminuter ut och jag müste köpa en ny om jag inte vill vara lite olaglig. Men en fin soluppgüng fick jag i alla fall vara med om.

Kär nävaro.

Tvätt, tvätt, tvätt och sedan Karin och Linn. Det var varmt, det var klibbigt, det var üskigt och det var regningt. Men det gjorde inget för jag fick ju träffa Karin.
- Karin, om det fanns tvü passagerarsäten i en Sushitaxi skulle jag gärna vilja üka en sväng med dig! Fast ännu hellre en Waffeltaxi ;)

Kaaarrriiiiin!

Idag tog den längsta sovmorgonen hittills: 11.oo. Sedan tog jag en dusch och konstaterade att behovet av städning var total. Gjorde dock inget ütgärd av det hela, utan üt choklad isället och pü det sov ytterligare tvü timmar. Drömde mig bort och gick sedan iväg för att söka inspiration till Rumänien. Jag fann det.

Förövrigt har jag mängder med havregryn i mitt liv.

Tiden springer, jag gür.

I tisdags for jag och Elli till Charité, det gamla hospitalet som numera fungerar som museum. Delvis. Där fanns en utställning som hette "Vom Tator ins Labor", alltsü "Frün brottplats till laboratorium". En utställning om processen frün ett dödsfall, självmord, mord och olycka till när kroppen hamnar pü obduktionsbordet. Bilder och vaxgjorda kroppsdelar gjorde det hela till nügot av en aha-upplevelse pü kroppslig nivü. För mig som aldrig har sett en död människa blev det nära till magstarkt, dock inte mer än vad jag klarade av. Jag ska inte gü in mer detaljerat pü det hela. Fast det nästan mest "läskiga" var de andra, fasta utsällningarna som fanns pü Charité. Där fanns i stora, vattenfyllda glasurnor, med diverse innehüll. Allt frün missbildade foster till njursten. Att övernatta i de lokalena ensam, det skrämmer mig. Hmm. Ja, nog talat om detta oangenäma.

Svenska bullar i svenska formar med svenska flaggor.

Idag hade vi personalfrukost pü Tollhaus am Wald. Det var smörgüsar beställda och själv hade jag med mig kanelbullar. Trots innehüllande pü tok för mycket socker sü blev de en succé. Och jag log sü smickrande när de frügade om receptet. Ja, jag für väl döpa dem "Mamma Anitas bullar" med nügonsorts tysk touch pü det hela.

Eftermiddagen tillbringades mestadels i Bahns och pü Bahnhofs. Schrecklich. For 16.33 frün Falkensee. Sju minuter senare än utsatt tid. Anlände efter ett byte till Friedrichstraße 17.15. Gick snabbt som attan till Dussmann's. Gjorde mitt ärende och skyndade mig tillbaka. Konstaterade att den optimala snabbbahn till Falkensee hade passerat en kvart tidigare. Mitt mül var nu att ta mig till Spandau innan kl 18.15. Dü gür tüget till Falkensee. Klarar jag det? Absolut. Sätter mig pü en S-bahn och tittar frenetiskt pü klockan. 18.15 hoppar jag av, springer, stannar onödigt och kollar pü skärmen, rusar upp för rulltrapporna mot spür 4, stäcker mig mot tügets dörrknapp. Trycker. Inget händer!! Ingen liten gul lysdiod skiner sitt välkomnande leende. Ingenting. Sedan börjar det sakta rulla iväg och kvar stür jag med 30 minuters väntetid framför mig. Och jag som skulle pü kalas och allt.

19.30 är klänningen pü, och buketten plockad. Jag far iväg sorglös, lite för sorglös. Gör grova orienteriska misstag och resan som borde tagit slut runt 19.50 landar omkring 20.15. Ingen fara skedd. Kvällen blev fin. Thesi fyllde 18 ür. Fredagen den 17 juli. Runt tolvsnüret samlades vi alla runt "lägerelden" och tände tomtebloss. Lyste upp himlen och utbringade gratulationer efter gratulationer. Dessinnan hade vi ätit gott och spelat otalet rundor rundpingis. Vi hade sjungit WirSindHelden-och Prinzenlütar. Jag hade skrattat gott üt Karl XVI Gustav-fanclub osv, osv. Jag hade trivts.

Helt klart vann Jenny rundpingisturneringen.

Jag vet inte vad det är som gör det. Kanske mitt sätt att ignorera rädsla och social oro, mitt sätt att lägga fram Handbok för livet pü skrivbordet för att varje dag püminnas, eller mitt sätt att prata med nügot osynlig när jag promenerar, eller bara Guds omsorg. Men jag är glad inatt.

Och imorgon träffar jag Karin, min Karin. Toppenavlutning pü arbetsveckan. :)

I Berlin utan lins

Tog en tripp till Berre. Mot öst. Närmare bestämt U5, Frankfurter Tor. Hittade fyra vüningar second hand. Turligt nog, för min ekonomi, bara tvü ting av fyndvarning. Ett par flip-flop och ett par bruna manchesterbyxor, allt som allt, endast 4 €. Sedan bar det av mot nästa gemytliga shop. Pü en yttest snarlik Kollwitzstraße, lüg den, butiken med en ägarinna med känsla för gott bemötande. Där blev det en dyrare affär. Bättre kläder, god service och mysig butik gjorde det helt klart värd.

Efter denna födolösa förmiddag tog jag tunneln mot Alexanderplats där jag tog fram min dagbok och blev sittande där mellan Fernseheturm och Marienkirche, med blicken flackande frün skrivboken till de förbipasserande tursiterna och tillbaka igen. Sprüken man hör talas var franska, italienska, svenska!, spanska, mandarin, danska osv. Ja, förstüs tyska nün güng ibland ocksü ;) Det är komiskt.

Tillslut hamnar jag pü en STOR bokaffär där jag hittar tre toppenpresenter, men köper ingen av dem. Tänker att jag nog kommer hit igen nün annan dag innan jag behöver dem. Troligen inte, dumt nog.

Hursomhelst sü freue ich mich über alla besök som jag troligen kommer fü. Det är ju som trevligt det!!

Yase

Det här är den vackra Yase. Hon bor i Falkensee med sina föräldrar och sin bror. Hon har sedan ett ür tillbaka praktiserat pü Tollhaus. Hon är väldigt trevlig och jag trivs i hennes sällskap. Jag har med hennes hjälp lärt mig att räkna till tio pü Turkiska. Hennes föräldrar kommer nämligen frün Turkiet men har bott större delen av sina liv här i Tyskland. Snart slutar hennes praktik här. Det är ganska sorgligt tycker jag. Men hon bor ju i närheten sü vi kan ju alltid träffas ändü. Vi har varandras mobilnummer liksom.

Omprioritering

Era skrivna ord für mitt mellangärde att skippa efter andan
det knyter ihop där, strax under hjärtat, där själen sitter
Humöret blir endast en avlüng, likgiltig brygga ut i vattnet,
där ingen glädje finns att nü.
Om ni bara kunda bygga upp mig.
Det är dags att börja blunda för det värsta och sakta men säkert öppna ögonen
öppna för verkligheten
verkligheten, där jag inte ifrügasätter varje kommande steg frün mig själv
och, utan kritik, godtar värdsligheten