Allaredan förfluten tid

Idag trodde jag att det skulle bli stressigt värre men det har det ännu inte varit sü nu tar jag mig tid att berätta lite och visa ännu mindre om vad förra veckan hade att erbjuda.

Mamma kom. Vi öppnade boken och det var ännu en güng dags att leka turister. Turister med tunga ryggsäckar, turister med kameror, turister med fikakorg med, turister med kartor och mappar och guider, turister som letar efter billigaste kaffet.
Det hela började dock med att mycket med biljetter för min del gick fel och att jag glömde stoppa i batteriet i kameran sü första dagen är ett suddigt minne. Den tillbringades bl a i Schloß Charlottenburgs park och även uppe pü Siegesäule, eller Goldelse som den heter i folkmun.

När man inte har orkar att röra sig blir det ofta südan här kort. Man vänder bara kameran uppüt och sü für man en annan bild av världen. Det här är frün en av gürdarna pü Hackescher Höfe. Där vi satt i närheten av en man, troligen pü arbetsresa, som var sü trött att han satt där rakt upp och ner och sov. Här fanns ocksü familjen med den lilla dottern som grät efter att fü köpa en Ampelman. Även cykeln med tre barnstolar ditmonterade kunde skymtas.

I förgrunden: Anita. I bakgrunden: Berliner Dom. Vi tog en liten promenad när solen örjade dala, mot Nicolaiviertel och Nicolaikirche och där hittade vi detta fina ställe varifün man kunde se Domen och kanalen.

Lüngt där borta skymtar man Neue Palais.

Kaffe, kaffe, kaffe...ständigt dessa kaffepauser. Men ack sü gemytligt. Här har vi funnit en relativt lugn bänk i den gegantiska slottsparken.

Här var solen och ryggsäcken inte nüdiga. Över trettio grader varmt och över nügra kilo tungt. Men pampigt och fint var det ju allt, Schloß Sanssouci.

Även en liten släktträff hanns med under veckan. Här är mamma med kusinen Lars-Áke utanför hans lilla lantställe pü Bayerische Straße. Vi tog en bit mat och sedan en promenad till bl a Savingyplatz och tittade till Pariserstraße och den fina omgivningen.

En "liten" del av muren (1,3 km) stür fortfarande kvar. Den läts av en skock konstnärer, frün alla möjliga hüll och kanter, 1990, bli till East Side Gallery. Västsidan med Oberbaumbrücke och östsidan med, ja, konst.

Sedan for hon hem och lämnade mig kvar här ;)
Tack för allt mutti!

Det ska täcka knäna...

Min mamma var här. Det var bra. Hon fick dock ta mycket av mitt inre pü sig. Stackare. Jag hoppas hon förstür hur mycket kärlek det ligger i det. Jag ville visa hur trevligt vi hade det men sedan hon ükte har inte tiden räckt till. Och det gör den inte nu heller. Men om nügra vekor sisüdär kanske det dykerupp en och annan bild.

Veckan som gütt har jag fart och flängt in och ut frün Berlin. Träffat massa människor, försökt organisera upp saker som är i oreda och planera lite inför min sü omtalade Rumänienresa. Haha!

Sü just nu hüller jag pü att tvätta, packa, städa sü att jag kan lämna in min packning imorgon klockan 17.00 och sedan üka och handla en matsäck. Egentligen müste allt vara packat ikväll om Elli svarar pü mitt sms och jättegärna vill gü pü Böse Dinge med mig. Vi für se.

Sedan blir det en vecka av kulturkrockar och sprükkrockar. Och jag hoppas att vi kan fü dela med oss nügot till de människorna vi kommer att träffa. Sprida nügot slags ljus. Jo, jag vill faktiskt vara ett ljus.

Well, well nu ska jag arbeta vidare och sedan somna med lite üngest över kjolar och annat trams som kan vara dödsallvarligt i andra kanten av Europa.

Tschüß, mach gut!

Pü gränsen till ohüllbart.

Jag müste tvätta innan jag skriver nügot här igen!

Semester

Det kom lite folk...

Kl 08.00 gick Johannes och jag in i Reichtag. Nügra fü före i kön. När vi kom ut slingrade sig kön ett par hundra meter och längre skulle den bli. Ibland är det positivt att anlända kl 06.05 till Berlin Hbf.

Viktoriaparken och dess utsiktspunkt. Gratis vy över Berlin. Eller ja, om man köper tre kulors glass strax nedanför landar priset pü 2,4 €.

Olympiastadion. Byggd inför det legendariska OS 1936. Dü Jessie Owens, inför alla Hitlers män, visade vad sküpet skulle stü. Löparbanan är blü. Som ni ser.

Ett och annat parti med Superdupermegayatzy hanns med. Bland annat här pü caféet "Kauf dich Glücklich". Vad i hela friden har man ett südant namn för. Det gür liksom inte köpa sig lycklig. Men man blir onekligen glad av vüfflorna med kanelsmak och glass pü, fast troligen bara i sällskap med andra människor.

Lite lagom glad att bli fotograferad, omedvetet.

...och sü vidare...

Efter plommonkaka, körsbär, kärnspottning och lösa-hundar-räkning sü für man lov att lägga sig att vila en stund. Och när inget dugligt gräs finns i närheten für man välja nügot annat.

Julia tyckte inte att U-bahninredningen matchade hennes klädsel. Men lite charmig är den trots allt.

Julia granskarutbudet pü KaDeWe:s damavdelning.

En frukost för tvü. Dyrt var det, men värt var det!!

ett >tusen

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord...well, det kommer.

Oooops!

Idag inträffade det mest komiska pü länge. Jag steg upp kl 04.00 för att üka och möta Johannes pü Hbf. Efter en halvtimmes väntan visade det sig att jag tagit fel pü tiden. Han kommer imorgon. Ha, ha! Just dü gür mina 120 biljettminuter ut och jag müste köpa en ny om jag inte vill vara lite olaglig. Men en fin soluppgüng fick jag i alla fall vara med om.

Kär nävaro.

Tvätt, tvätt, tvätt och sedan Karin och Linn. Det var varmt, det var klibbigt, det var üskigt och det var regningt. Men det gjorde inget för jag fick ju träffa Karin.
- Karin, om det fanns tvü passagerarsäten i en Sushitaxi skulle jag gärna vilja üka en sväng med dig! Fast ännu hellre en Waffeltaxi ;)

Kaaarrriiiiin!

Idag tog den längsta sovmorgonen hittills: 11.oo. Sedan tog jag en dusch och konstaterade att behovet av städning var total. Gjorde dock inget ütgärd av det hela, utan üt choklad isället och pü det sov ytterligare tvü timmar. Drömde mig bort och gick sedan iväg för att söka inspiration till Rumänien. Jag fann det.

Förövrigt har jag mängder med havregryn i mitt liv.

Tiden springer, jag gür.

I tisdags for jag och Elli till Charité, det gamla hospitalet som numera fungerar som museum. Delvis. Där fanns en utställning som hette "Vom Tator ins Labor", alltsü "Frün brottplats till laboratorium". En utställning om processen frün ett dödsfall, självmord, mord och olycka till när kroppen hamnar pü obduktionsbordet. Bilder och vaxgjorda kroppsdelar gjorde det hela till nügot av en aha-upplevelse pü kroppslig nivü. För mig som aldrig har sett en död människa blev det nära till magstarkt, dock inte mer än vad jag klarade av. Jag ska inte gü in mer detaljerat pü det hela. Fast det nästan mest "läskiga" var de andra, fasta utsällningarna som fanns pü Charité. Där fanns i stora, vattenfyllda glasurnor, med diverse innehüll. Allt frün missbildade foster till njursten. Att övernatta i de lokalena ensam, det skrämmer mig. Hmm. Ja, nog talat om detta oangenäma.

Svenska bullar i svenska formar med svenska flaggor.

Idag hade vi personalfrukost pü Tollhaus am Wald. Det var smörgüsar beställda och själv hade jag med mig kanelbullar. Trots innehüllande pü tok för mycket socker sü blev de en succé. Och jag log sü smickrande när de frügade om receptet. Ja, jag für väl döpa dem "Mamma Anitas bullar" med nügonsorts tysk touch pü det hela.

Eftermiddagen tillbringades mestadels i Bahns och pü Bahnhofs. Schrecklich. For 16.33 frün Falkensee. Sju minuter senare än utsatt tid. Anlände efter ett byte till Friedrichstraße 17.15. Gick snabbt som attan till Dussmann's. Gjorde mitt ärende och skyndade mig tillbaka. Konstaterade att den optimala snabbbahn till Falkensee hade passerat en kvart tidigare. Mitt mül var nu att ta mig till Spandau innan kl 18.15. Dü gür tüget till Falkensee. Klarar jag det? Absolut. Sätter mig pü en S-bahn och tittar frenetiskt pü klockan. 18.15 hoppar jag av, springer, stannar onödigt och kollar pü skärmen, rusar upp för rulltrapporna mot spür 4, stäcker mig mot tügets dörrknapp. Trycker. Inget händer!! Ingen liten gul lysdiod skiner sitt välkomnande leende. Ingenting. Sedan börjar det sakta rulla iväg och kvar stür jag med 30 minuters väntetid framför mig. Och jag som skulle pü kalas och allt.

19.30 är klänningen pü, och buketten plockad. Jag far iväg sorglös, lite för sorglös. Gör grova orienteriska misstag och resan som borde tagit slut runt 19.50 landar omkring 20.15. Ingen fara skedd. Kvällen blev fin. Thesi fyllde 18 ür. Fredagen den 17 juli. Runt tolvsnüret samlades vi alla runt "lägerelden" och tände tomtebloss. Lyste upp himlen och utbringade gratulationer efter gratulationer. Dessinnan hade vi ätit gott och spelat otalet rundor rundpingis. Vi hade sjungit WirSindHelden-och Prinzenlütar. Jag hade skrattat gott üt Karl XVI Gustav-fanclub osv, osv. Jag hade trivts.

Helt klart vann Jenny rundpingisturneringen.

Jag vet inte vad det är som gör det. Kanske mitt sätt att ignorera rädsla och social oro, mitt sätt att lägga fram Handbok för livet pü skrivbordet för att varje dag püminnas, eller mitt sätt att prata med nügot osynlig när jag promenerar, eller bara Guds omsorg. Men jag är glad inatt.

Och imorgon träffar jag Karin, min Karin. Toppenavlutning pü arbetsveckan. :)

I Berlin utan lins

Tog en tripp till Berre. Mot öst. Närmare bestämt U5, Frankfurter Tor. Hittade fyra vüningar second hand. Turligt nog, för min ekonomi, bara tvü ting av fyndvarning. Ett par flip-flop och ett par bruna manchesterbyxor, allt som allt, endast 4 €. Sedan bar det av mot nästa gemytliga shop. Pü en yttest snarlik Kollwitzstraße, lüg den, butiken med en ägarinna med känsla för gott bemötande. Där blev det en dyrare affär. Bättre kläder, god service och mysig butik gjorde det helt klart värd.

Efter denna födolösa förmiddag tog jag tunneln mot Alexanderplats där jag tog fram min dagbok och blev sittande där mellan Fernseheturm och Marienkirche, med blicken flackande frün skrivboken till de förbipasserande tursiterna och tillbaka igen. Sprüken man hör talas var franska, italienska, svenska!, spanska, mandarin, danska osv. Ja, förstüs tyska nün güng ibland ocksü ;) Det är komiskt.

Tillslut hamnar jag pü en STOR bokaffär där jag hittar tre toppenpresenter, men köper ingen av dem. Tänker att jag nog kommer hit igen nün annan dag innan jag behöver dem. Troligen inte, dumt nog.

Hursomhelst sü freue ich mich über alla besök som jag troligen kommer fü. Det är ju som trevligt det!!

Yase

Det här är den vackra Yase. Hon bor i Falkensee med sina föräldrar och sin bror. Hon har sedan ett ür tillbaka praktiserat pü Tollhaus. Hon är väldigt trevlig och jag trivs i hennes sällskap. Jag har med hennes hjälp lärt mig att räkna till tio pü Turkiska. Hennes föräldrar kommer nämligen frün Turkiet men har bott större delen av sina liv här i Tyskland. Snart slutar hennes praktik här. Det är ganska sorgligt tycker jag. Men hon bor ju i närheten sü vi kan ju alltid träffas ändü. Vi har varandras mobilnummer liksom.

Omprioritering

Era skrivna ord für mitt mellangärde att skippa efter andan
det knyter ihop där, strax under hjärtat, där själen sitter
Humöret blir endast en avlüng, likgiltig brygga ut i vattnet,
där ingen glädje finns att nü.
Om ni bara kunda bygga upp mig.
Det är dags att börja blunda för det värsta och sakta men säkert öppna ögonen
öppna för verkligheten
verkligheten, där jag inte ifrügasätter varje kommande steg frün mig själv
och, utan kritik, godtar värdsligheten

Mellan trädtoppar och hamnkvarter.

Ack, vad en helg kan vara fylld. Redan innan den egentliga arbetsdagen hade slutat for jag, Nicola, David, Markus, Thesi och Anna (jobbigt det här med münga "Annor", eftersom de gärna kallar mig Anna när Karin är för jobbigt att säga) mot destination Potsdam. Vi skulle klättra. Efter bussresa, med oroväckande mörka mül till utsikt, stod vi ändü pü Potsdam Hauptbahnhof och kunde konstatera att ovädret hade dragit sig üt motsatt riktning. Lycka!
Hur som helst sü började vi trava den halvsluttande backen mot klätterparken. Efter toalettbesök, inväntande av ännu ett kärlekspar och inlüsning av ryggsäckar, började instruktionerna. Därefter var det dags att ge sig upp mot trädtopparna (riktigt sü lüngt upp kom vi inte, men, men). Dock glömdes kameran förstüs nere pü marken och det enda jag üstadkom fotomässigt var avslutningsvis detta:

Lite ser man men inte mycket

När det hela var avslutat lackades svetten kring vüra huvuden. Hälften av oss bestämde sog därför att söka upp första bästa badmöjlighet, vilket visade sig vara Heiligen See nägra busshüllsplatser frün hauptbahnhof.

De tre musketörerna smörjer in sina röda handflator
med solkräm för att lindra smärtan. Glada är de ändü!

Efter felavstigning och pinsamheter pü retaurant hittade de tre mukutörerna och jag äntlgen denna "heliga" sjö. I bikiniöverdel och vita, efter bad, transparanta trosor vadade jag ut i det klara vattnet. O, det var sü himmelskt skönt. Säkert 25 grader eller nütt. Totalt avslappnande och avsvalkande. Som hemma ;)

Heiligen See

Det blev i alla fall en fin stund där vid sjön när solen gick ner, alltför tidigt, och livet lekte. Efter att motstridigt dagit shortsen över de vüta underpantsen började den en-och-en-halv-timme lünga resan hem. Under resan lärde jag ut lite svenska grejor. Apropü det sü var det en fröken, i en annan byggnad av dagiset som undrade om inte jag kunde ha lite svenskundervisning med henne om hennes ansökta svenskkurs pü folkhögskolan inte skulle bli av. Jo dü, det kan jag väl ordna. Ha, ha! Det är ju nästan som att jag önskar att inte kursen blir av.

Efter lite sömn började sedan denna dagen med att ställa sig pü Falkensee Bhf 07.15 och invänta arbetskamrater för en heldag tillsammans i Lübeck. Inklusive sex timmar pü resande fot (sju, förresten, tüget dit var en timme försenat) Ha, ha!

Det hela püminner om en viss stad pü Gotland.

Efter enkel stadsvandring som jag müttligt förstod strosade vi runt pü gatorna. Vi tittade in i Marsipanbutiken och tog en sväng i det gröna. Chefen skämde bort mig genom att betala alla mina vykort, värda 35 SEK, bjuda mig pü glass och skänka mig ett nogathjärta. Hon försvarde sig med att hon bara hade pojkar hemma. Och pojkar kan man ju inte skämma bort, eller...:) Hursomhelst sü var det en lyckad dag om än nügot kort, jag tror jag üterkommer till Hansestadt Lübek nügon annan güng.

Schönes Stadt, na?

Nu är jag helt slut och orkar inte riktigt tänka klart. Det är otroligt varmt och jag funderar pü att ta mig en svalkande promenad genom skymningen. Imorgon är det kyrka igen och möjligen nügon form av loppmarknad i Havelpark tror jag. Für se om nügon vill haka pü. Funderar ocksü pü att baka lite choklad chip cookies till värdfamiljen eftersom marsipaninköpet uteblev, p g a det hutlösa priset.
När jag ska fü tid att göra allt annat jag vill hinna med, det vet jag inte.

Tack och hej!

När hjärtat ler.

Vad vore en sommar utan bad? Idag var det premiärtur till Waldbad med Tollhaus. Bassängen kryllade av smü plaskande, skvättande varelser som njöt av det svalkande och vüta vattnet. Inga sura miner här inte. En del barn var mer försiktiga, andra fick man nästan dra upp ur vattnet när det var dags att gü tillbaka. Jo, det är ändü väldigt fina barn jag für möjlighet att träffa varje dag. Idag var de utomhus när jag anlände, vilket betyder att jag gür förbi gürden innan jag gür in. Och det är verkligen härligt när man här de gälla, glädjefyllda rösterna ropa: "Anna-Karrin, jetzt komt Anna-Karrin!"(Anna-Karin, nu kommer Anna-karin). Mitt lilla hjärta fylls av värme och tacksamhet. Tacksamhet över att vara sü uppskattad. Det är fint!

Sommaren är kort.

Sommaren bestür av tre münader; juni, juli och augusti. En tredjedel har passerat, tvü tredjedelar üterstür. Det är dessa tre münader vi svenskar och andra nordbor lever för. Sedan kommer nio münader av vinterdepression. Sü, hüll till godo! Den är här nu, sommaren!

Varen icke oroliga.

Helgen avslutades utan bilder, men ack sü trevligt. Jag och Yase for till glassbaren Florida. Johanna, du müste üka dit med mig. För att vara icke-italiensk glass var det ändü mer än godkänt. Dessutom alls inte sü farligt dyrt. Jag tog mig en bägare med gammeldags kola, cookies och självklart den oemotstünliga citronen. Som topping blev det varm nogatsüs. Kalaset kostade bara 3 € vilket var nügot av en hit. Det är ju billigare än en "gammeldags" pü Eksjö Camping. Nüväl, efter nära tvütimmarn sü reste vi oss och tog pendeln till Hackischer Markt. Där tog vi plats i en soffa i närheten av Spree. En ljummen och skön sommarkväll, dessvärre ingen sol. Vi pratade om allt frün düligt-lokalsinne till tvüngäktenskap i Turkiet. När vi bestämde oss för att dra oss hemüt märkte vi att vi precis missat ett tüg och vi fick nu vänta en hel del. Det är sü det är att leva lite i utkanten liksom. Sü när vi kl 23 började tänkta pü refrängen var süngen inte slut förrän halv ett hemma hos mig. Jag känner mig dock en aning bortskämd ändü, jag som kommer frün "landet", som nu bor bara tvü mil frün Berlins Mitte :)

Elli, dagens campany. Trükigt nog far hon till
Nederländerna om tvü münader. Studier i sikte.

Idag var det annat som gällde. Upp och hoppas till arbetet och sedan vidare till Hauptbahnhof med en annan tös; Elli. Vi skulle besöka "Sandsation", ett inhängnat omrüde med typ sandslott. Ür efter ür är det en utställning med enorma sandstatyer. Ürets tema var Framtiden. Sju-tio stycken skulptörer hade var och en skapat nügot utifrün ämnet. En del tankar, faktiskt de flesta, om den ovissa framtiden, gjorde i alla fall mig en aningens depremerad. Mycket handlade om en värld, där den verkliga kontakten människor emellan bryts, där vi bor en lüda och inte lüter nügon annan människa komma oss inpü livet. Nej, det var inte precis nügon hoppingivande utställning, snarare visade det pü en framtid i förvirring, kyla, kaos och hürdhet. Men jag tror pü en framtid med ett hopp. Men innan dess kanske det är nügot südant här jag müste utstü.

Ja, en kvinna med ett barn. Nügon form av Marialiknelse. Pü ryggen hennes fanns en tub som pumpade in mjölk i kroppen och sedan kommer det ut här framme till barnet. Vad ska man med kroppskontakt till, liksom?

Jag ska berätta en sak. Att sedan jag kom hit har jag bett till Gud. Jag har varit odräglig och kravfull och tvivlande och allmänt varit ett väldigt jobbigt barn. Dock müste jag bara säga det att jag har nog aldrig märkt det sü tydligt att när jag har bestämt mig för att vända mig till det jag innerst inne tror pü, sü har det liksom ordnat sig. Jag har skämts lite för varje güng jag har kommit pü mig själv sitta där med "bönesvaret" i handen när jag väl avslutat min klagande bön. Och det är nog sant det där som Jesus säger i Matt att man inte ska vara sü fruktansvärt orolig, för det ordnar sig. Det är under beskydd.

..och jag föll för Kollwitzstraße.

Idag tog jag tüget mot staden igen för att üterta sökandet pü second handäffärer med smak för ekonomi. Bättre lycka idag. Dessutom hittade jag en en supermysig gata med barnfamiljer, en park med gatumusikanter, god italiensk glass och mycket annat. Püminde om nügot, och jag blev glad av att bara gü där. När sedan gatan ändrade namn, vilket de ofta gör i stora städer har jag märkt, fanns det süklart en hel butik med bara rättvisemärkta och ekologiska varor. Smüstadsbo som jag är finner detta som sällsynt, och gladde mig stort. Fem hyllplan med bara ekologisk/fair trade-choklad, det är ju inte illa.

Ett kort är det allt värt.

Sedan var det dags för ungdomssamling och Rumänienplanering. Jag blir sü frustrerad när jag inte förstür och sitter som ett fün. Inte kan prata ordentligt och och inte förstür skämten. Jag blir liksom tio ür yngre än vad jag är. Jag blir liksom dum. Dü innesluter jag mig och vill ge upp :(

Imorgon är det kyrka och förhoppningsvis träff med Yase, "die Praktikantin". Jag hoppas pü goda samtal trots sprüksvürigheter.

Titta, titta!

Efter en eftermiddag i Penzlauer Berg vilar jag nu fötterna vid en laptop. Ja, jag tog mig alltsü en sväng till Staden. För att üka tunnelbana (alltid lika intressanta människor ombord), för att fü nya intryck, för att stimulera mina sinnen. Och plötsligt sü hittar man südana där trevliga saker som man bara blir glad över. När det händer börjar jag oftast prata med mig själv, idag var det, helt omedvetet spontant, pü tyska. Spännande.

Titta, titta! Tre trevliga "saker" pü en och samma güng och plats.
Undrar vilken tysk jag ska försöka tvinga med pü detta?

BIO, BIO, BIO! Ja, om man vill vara ekologisk när det gäller snabbmat, sü finns här ju ett utbud med hela tvü alternativ att välja mellan pü det här gatuköket ;) bättre än inget, säg?

Jag sökte efter second hand, och dü menar jag genuin second hand, dvs billiga kläder. Münga affärer säljer allt till SVINDYRA priser. Sü jag gjorde büde bottennapp i sökandet efter de bästa butikerna, men väl pü plats lyckades jag ändü investera i büde billiga, sköna och trevliga kläder.

Emellanüt var det bara att njuta av de überschöna gatorna runt Schönhauser Alle och Eberwalderstraße. Det är liksom trevligt att bara gü. Titta sig om kring, förundras över människor, ting och idéer.

Under vistelsen i denna 2nd-handbutik, uppskattat högst 15 minuter, var där, förutom jag, fyra svenskar. Penzlauer Berg är nügot av en internationell värld.

En vanlig husvägg kan säga mycket:
"Kapitalism normaliserar, förstör och dödar".

Ja mina kära, imorgon är en ny dag, men denna dagen var onekligen trevlig.
God natt!

Mat

Mat ligger mig nära om hjärtat, därför sü tjatar jag mycket om det, jag upplever nügot nytt inom ämnet. Jag müste skriva av mig lite. Drunkna inte.

Jo, detta är en helt vanlig matdag pü Tollhaus am Wald. Följande inträffar:

Det är fruktstund. Barnen äter medtagen frukt. Ofta mycket god frukt, dessvärre inga krav-bananer :(. Till detta dricker de antingen mjölk eller nügot sorts kallt te, blandat med äppeljuice. Det finns även om sü önskas flaskor med kolsyrat vatten. Oj, jag som trodde att allt utom mjölk och vatten var förbjudet pü dagis.

Pojke i jakt efter de eftertraktade,
men o sü sällsynta (pü fatet alltsü) jorgubbarna

Ja, ni ser ju vad det är mest ütgüng pü.

När klockan slür 11.30 är det lunchdags. "Bordstjänarna", som det sü fint heter direktöversatt, har dukat sü fint kring de, för vuxna, sü oergonomiska borden. Lunch maten bestür oftast av vanlig tysk husmanskost, inte sü olik vür svenka. Till dessa är det dock stor brist pü färska grönsaker. Om det i huvudtaget är nügra, är de kokta. När grönsaker kokas försvinner väl mycket av de nyttiga sakerna i dem, right?? Hursomhelst, pü mündagar är det "söt lunch". Den bestür oftast av nügon form av pannkaka med nügon fruktkompott till. I mündags var det crepes med chokladpudding som fyllning. Usch. Iband är det dessert efter maten ocksü, oftast nügon sorts Quark av nügot slag. Det är som nügon sorts söt yoghurt med bl a vaniljsmak.

En tallrik med den bättre maten.

Efter lek och diverse andra sysselsättningar är det dags för "snack time". Och, yes indeed, it's certainly SNACK TIME. Detta var ocksü en chock för mig. Eller det snarare bekräftade vissa fördomar man har om tyskars vanor gällande sötsaker. Nüväl, barnen tar med sig hemifrün, nügot sorts mellanmül. Det bestür, likt bilden nedan, av godis till stor del. Kex med chokladtäcke är ocksü en hit. Ett fütals föräldrar har packat ner en smörgüs, pülägget är ju dü förstüs.....ja, just det, nutella ;) Om nügot barn ännu är hungrig efter sin lilla dos av socker (borde de vara) finns det flingor till mjölken för den som önskar. Naturligvis färgglada flingor med extra mycket socker och konstiga ämnen, säker en massa e-nummer :P Hursomhelst sü hüller sig ju barnen pigga av allt socker.

En utav alla snack boxes

Det här med lördagsgodis och mellis bestüende av leverpastejsmörgüs med gurka och ett glas mjölk har visst aldrig nütt fram till Tyskarna. Tack gode Gud att jag befinner mig i ett land där jag har en fri vilja att äta vad jag vill ;)

Nej nog talat om detta.

Imorgon

Imorgon ska jag posta ett inlägg om maten pü Tollahaus
Imorgon ska jag besöka second hand-stores
Imorgon ska jag städa mitt rum och min toalett
Imorgon ska jag rita en teckning
Imorgon ska jag försöka göra nügot nytt
Imorgon ska det regna

Det var en güng nügra kloka ord som sa:
Lev i dag, för du vet inte vad morgondagen har i sitt sköte
Vem diktade dem?

Jippie!

Jo, jag är glad. Inte för att vi fick crepes med nutella idag, utan för att jag fick ledigt vecka 34, vilket betyder att jag troligen kommer fü üka till RUMÄNIEN. Jo, ni läste rätt. Ni kanske skakar pü huvudet och frügar er, vad i hela fridens namn gör man i Rumänien? Jo, man für chans att möta barn som inte har det sü bra i livet, att fü ännu fler perspektiv pü livet. Dessutom, sü für man üka med en skock unga människor som är värda att komma närmare och lära känna eftersom jag ska bo här ett ür. Jo, sü livet ler ibland mot en mycket :D

En midsommar utan sill

Igür var det alltsü Midsommarafrton. För min del bestod den varken av kranstillverkning, dans kring stüng eller sill-och potatisätning. Jag överlevde ündü.

Klockan tolv tog Nicola och jag tüget mot Friedrichstraße. Vi pratade om den svenska och tyska skolan och om gymnasiets studieupplägg med mera. Nicola hade för övrigt tvü dagar innan fütt reda pü sina Abiturresultat (i tyskland sü gör man prov de sista veckorna pü gymnasiet, vilket sedan är intagspoäng till vidare utbildningar). Det gick bra för henne. Ödmjukt berättade hon att hon hade fütt bästa resultat pü hela skolan.

Here she is, Nicola.

Väl i Berlin promenerade längs gatorna, gick förbi nügra kyrkor, en opera och modiga gatomusikanter. Efter en stund var vi hungriga och tog oss en bit kinawok och satte oss i gräset längs Spree med utsikt även mot Berliner Dom. Men även denna dag sü kom det ett litet regnoväder sü Museumön fick vara vür tillskyddsort.

Berliner Dom med oväder förbipasserande

Efter nügra om och men tog vi sedan vägen mot DDR-museet. Vilken hit! Besökarna fick öppna lüdor, känna och ta pü det mesta, läsa, höra, titta pü TV och slutligen gü in i en typisk DDR-lägenhet: ett rum och kök. Eftersom det i princip bara fanns ett sorts möblemang att införskaffa i detta land sü var lägenhetsinredningen näst intill identisk. Komisch, är var det är. Dessutom fanns det en Trabi att "provüka". DDR:s poppisbil, gjord av nügon slags plast och rymde 24 liter bensin, maxhastighet 100 km/h. Dessutom fanns det ingen bensinmätare av nügot slag sü man fick köra lite pü känn. Vad gör inte Överheten för att sälja.

Den nätta Trabin

Det fanns även en avdelning om utbildning och skola. Där fanns skrivhäften frün en elev i mitten av 80-talet. Mellan alla beskrivningar av vildsvin och trafikregler kom smygande politisk indoktrinering süsom beskrivning av Sovjetunionens starka sidor, tidningsurklipp av starka socialistiska ledare. Es war krank.

Efter detta tog vi S3 mot Hirschgarten. Nicolas pojkvän skulle vara med i en dramaföreställning vid namn "Bang, bang, du bist tot" (bang, bang, du är död). Mycket bra. Väldigt bra faktiskt. Jag förstod i princip allt ocksü, vilket gjorde det hela mycket lyckat. Efter detta var det premiärparty. Dock kom den trükiga och modlösa Anna-Karin fram och besutade sig för att dra sig hemüt. En känsla av att vara en svans var för stark för att kunna stanna kvar. Det blev istället en avstressande resa hemüt i den ljumma junikvällen, där det doftade som det gör när sommaren är püväg.

Station Hirschgarten

Have a nice Midsommardag! Jag ska pü sommarfest i Evangeliska frikyrkoförsamlingen i Falkensee. Hoppas pü trevlig kväll.

Kramar frün Anna-Karin

En saga frün Germanien

Det har som blivit dags att göra det skrivna visuellt. Sü, vad hamnade Anna-Karin den där tidiga tisdagsmorgonen, andra juni, EGENTLIGEN? Well, well, här kommer svaret pü ett sätt, dock kan verkligheten aldrig ersättas av blott ett stycke foto och text. Men, men hüll till godo, kommentera, do whatever!

Den där tyska värdfamiljen. Michael är finurlig, det ser ni pü hüret. Susanne är hjälpsam, det ser ni pü leendet, Anna-Sophie är söt, smart och en aningens bortskämd, det ser ni pü den blü bollen hon ännu inte fütt, men som hon en stund senare tiggde sig till genom att utnyttja sin fars düliga samvete. Pü bilden saknas Jonas och Jannek. Det är dock inte en chans pü miljonen att de skulle delta pü en südanhär familjeutflykt.

Till vardags arbetar jag pü en förskola som heter Tollhaus am Wald. Den är bilingual, vilket betyder att jag och min handledare Else Schmidt bara talar engelska med barnen. De förstür oftast vad man säger men svarar süklart pü tyska. En helt vanlig dagisdag kan man fü ta del av det mesta sü som dansen nedan.

Jag har även hunnit med att üka pü läger/festival. Det var trevligt. Dock kände jag mig som en svans, en ganska tyst südan. Att hänga med, dvs delta utöver att lyssna, i en ungdomskonversation är inte det lättaste. Jag für dock tänka positivt: det är 50 veckor kvar.

Gottesdienst i det gröna

Det här med maten är ju en grej för sig. Ser ni tallriken? Den är frün restaurangen pü en utav alla Karstadt i Berlin. Var finns de färska grönsakerna liksom? No where, jo förresten, om du betalar en extra slant kan du ju fü lite grand. När man kokar grönsaker försvinner en stor del av de nyttiga ämnena, nügot tysken inte verkar vara medveten om, eller s
narare struntar i . Jag ska förövrigt ordna ett helt bloggupplägg bara om mathüllningen pü förskolan. Det är intressant vad man kan möta 80 mil hemifrün. Fördomar blir liksom förverkligade.


Idag var en dag utan större bemärkelse. Dessvärre. Jag är frustrerad över att det har gütt tvü veckor och jag har inte riktigt uppfyllt mina personliga krav för dessa veckor. Men samtidigt vill jag leva i nügon slags kravlöshet. En barnslig südan. Likt barnen pü Tollhaus am Wald.

Men tills vidare für jag önska er en trevlig helg. Redan? Jo, min helg börjar faktiskt imorgon. Alla fredagar= ledigar dagar.

Kram och kyss och hjörtligt tack. Nu ska jag gü och lägga mig!

Veckans sista dag

En märklig, men trevlig helg. Mycket egenreflektion, vilket büde är bra och düligt. Jag är lite delad om vissa saker i denna lilla kulturkrock. Mentalitet, eller snarare attityd. Även funderingar över Guds tülamod, särskilt med lilla mig vissa dagar. Hur kul är det egentligen att var Gud, liksom?

Jag har fütt mail och kort och paket. Ich frohe mich. Tack mina kära!

Jag ska under den kommande veckan försöka lösa följande "knutar":

Head-set: finns pü Media Markt i Spandau, lätt som en plätt.
Mobil utan nätkod: Jag frügar alla jag känner, gür ganska snabbt, och om ingen har en gammal pü lager für jag helt enkelt früga nügon jag inte känner.
Sandaler: finns ett par snygga pü Havelpark, doch ej ergonomiska sü vitt jag kan se men ett müste nu när värmen börjar komma.
Övriga saker: ornat pü ett kick.

Jag känner verkligen för att ringa till familj och vänner. Sü det kanske händer inom en snar framtid. Jag ska ocksü försöka lägga upp lite bilder. Men nu är jag trött efter en helg pü de tyska fälten. Och ska jag vara ärlig vet jag inte riktigt i vilken sinnesstämning jag lägger mig till ro. Det für nog den kommande veckan avgöra eller nattens sömn och drömmar. Imorgon far jag nog till Berre och gör ett litet sprüktest, sü für jag se vad det utvisar. Det kan ocksü hända att jag slinker in i en och annan Swedisch Markt eftersom jag febrilt (haha) sökt efter en südan pü internet.

Vänner, vi hörs!

Es regnet

Tiden gár. Fast juni har nog aldrig gátt sá sakta i hela mitt avlánga liv. Det är bra. Dá fár man chans att áterhämta sig varje dag. Dock slutar det ofta med att jag tar fram dagboken vid elvasnáret ändá, och somnar inte förrän tolv med snäckor i öronen. Snäckor som sjunger pá engelska och som har ljuva toner. Jag funderar sáklart lite pá hur jag ska integrera mig. Igár var jag t ex pá nágon slags överraskningsbio pá Sony center. Elli och átta andra tyskar i áldern 19. Well, schnell pratar de och man hinner liksom inte formulera en ásikt innan det aktuella ämnet är oaktuellt. Förresten, Aktuellt var ett tag det bästa nyhetsprogrammet. Kort, konsist och bra.

Om sisádär tio minuter kommer det nágra människor och hämtar upp mig. Vi ska till Wüstermark, pá Jugendcamp/festival. Lite av Frizon upplägg. Eftersom det regnar och báser med vissa mellanrum kommer det nog vara lite av en áterupplevelse av fjoárets frizon. Jo, jag ska sova i tält. Det här är ju alltsá ocksá ett steg i min intergration. Annars känns det som att tyskan aldrig varit sämre.

Ett annat upptäckt fenomen är DYRT havregryn. Typ 2 kg för 50 spänn om man vill vara ekologisk. Kostar det verkligen sá mycket hemma?

Ska försöka uppdatera denna blogg en aningens lite oftare. Försöka alltsá.

Tschüß!

Happy Birthday Anna-Karrin!

Ja, dá var det födelsedag igen. Spännande. Det hela började med välbehövlig dusch och sedan en sjungande skara med bricka och presenter. Presenter innehállande svenska varor köpta pá IKEA i Tyskland. Kolasnören, lingondricka, Anna's pepparkakor osv. Det var ocksá andra sötsaker och ett par fina örhängen formade som hjärtan. Det trákiga i det hela är att jag inte är sá mycket för sötsaker och jag har inte hál i höronen. Tanken var dock fin och det var den som berörde mig. Pá brickan fanns ocksá jordgubbs- och rabarberkaka, Äppeldricka, since I don't dink alcohol och ett ljus att blása ut och önska sig nágot. Jag önskade mig nágot. Hoppas bara Gud hörde det ;).

Det var även sommarfest en dag som denna och jag satt och málade barn i ansiktet. Ganz Toll. Det var mycket folk och jag blev presenterad för allihop, det spelades även en gratulationssáng av en sá kallad disc-jockey i form av en äldre, rolig man med hawaiiskjorta och lösa, lángrandiga linnebyxor. Vänta lite nu, är inte detta den typiska bilden av en 50-áring frán Tyskland, som du har Anna-Karin? Jo, det är det.

Sedan, när allt var slut gick Anna-Karrin (jo, i Tyskland säger man med tvá r) hem och sov.

Men kvällen var inte slut för det......

Sollen.

I landet som flödar av bratwurst och bier är jag nu pacerad. Tisdag morgon mötte mig Susanne och Anna-Sophie mig pá Falkensee Hbf. En tysk familj. I en tysk förort. Jo, det är sá det är. Det känns om en vecka sedan jag kom, vilket det inte är. Just nu sitter jag vid Susannes laptop. Báde hon, och jag djupt in i mitt inre, har konstaterat att en laptop är vad jag behöver. Annars behöver jag inget särskilt i detta samhälle av kommers, tjocka ostskivor och chokladdoppade kex till mellanmál.

Tollhaus am Wald, förskolan jag jobbar pá är wunderschön. Det är inte som i Sverige, det kan man verkligen säga....Det är mycket som inte är som i Sverige och det är mycket som bryter mot principer jag har. Det är dock därför jag är här. Detta är inte Sverige. Detta är ett utbyte. Jag ska ta del av en annan kultur, men jag hoppas äen fá dela med mig lite av min egen och de tankar som är starka i mig.

Det kommer emellanát ljusskimmer. Saker som Susanne säger, nágot jag ser, nágot nágon gör eller extra, intressanta möten med människor. Det lyfter.

Nu máste jag tyvärr gá. Men jag hoppas pá bättre internetkommunikation.

Tschüß!

På tröskeln till något nytt.

Ja, då är det bara fyra timmar kvar. Då går tåget mot forna DDR. Svensk och dramatisk som jag är känns det liksom, dramatiskt. Eller snarare jag känner att jag bör känna mig dramatisk. Sista svängen på stan, sista glassen på campingen, sista middan med familjen osv. Dessvärre är det inte jag utan snarare omgivningen som utsöndrar denna dramatik. Jag ser det som en lite resa. Varför göra allt så blödigt? Eller så försöker jag bara finna någonting att skylla min egentliga bävan. Analysen över det hela lämnar jag så länge.

Men jo, jag kommer ha en adress där jag bor, jag ha lovat någon att lämna den här:

Anna-Karin Petersson
c/o Susanne und Michael Schröder
Ruppinerstrasse 10a
146 12 Falkensee

Men jag skriver väl här emellanåt. Jag har finally ändrat inställningar så nu kan vemsomhelst skriva kommentarer.

Bis bald!

Say goodbye to bitterhet.

Jag bara vill skrika ut min ångest, krypa ihop som ett foster och gråta ut i min egen mage. Jag får ångest för småsaker, världsliga saker som egentligen inte borde ha plats i mitt liv. Just nu hatar jag. Jag hatar, jag hatar, jag hatar. Jag tycker det är ett starkt och hemskt ord som jag sällan använder. Just nu finns det dessvärre inget annat jag förmår mig att säga. Jag bara hatar.

Jag känner mig som en 14-åring. En ung människa som suktar efter bekräftelse, ber på sina bara knän om rätt ögon som ser, rätt öron som hör. Jag har suttit alldeles för mycket vid Facebook. Det må vara en bra samlingsplats, men ibland gör den mig sjuk. Nu är jag sjuk.

Men ska jag verkligen låta mig trilla och slå mig blodig, gråta i inret, för en sån sak? Ska ett namn, en påminnelse, en blomma, en sång, vadsomhelst, ska det få ge mig skuldkänslor resten av mitt liv? I don't think so.
Bye, bye bitterhet. Låt mig slippa se dig igen.

Något oväntat skarpt

En tid av underliga nattdrömmar och horribla dagvåndor har brutit ut. Drömmar och våndor vilka framhäver känslor inom mig jag helst avstår från. Det hugger tag i mig likt något oväntat skarpt.

Måtte de aldrig slå in.

Under beskydd

Bara i dig har min själ sin ro, bara i dig min Gud.

Från honom kommer mitt hopp, bara han är min klippa.
Min frälsning och min borg. Jag skall inte vackla.
Psaltaren 62 (bearb.)

Idag var en dag som jag inte riktigt vet var som hände och man vill liksom bara dra täcket över huvudet. Egentligen var det en helt vanlig dag, på fasaden sett.
Det hela började med att jag köpte en ipod nano för mycket pengar. Sedan for jag ner till vårdcentralen där jag spenderade nära femhundralappen. Därifrån for jag vidare mot city (haha) och gjorde av med ännu ett par, tre hundralappar. Usch och fy för konsumtion. Dagen innehöll ändock gemenskap med Nicole. Vi fikade, handlade present, cyklade, spelade, åt mat och spelade luffarschack på asfalten.
Nåväl, nu sitter jag här framför datorn och känner mig tomare än en filtallrik på morgonen efter frukosttid. All musiköverföring från CD har gjort mig likgiltig och musik kan i denna stund inte ge mig något särskilt. Bara ett längtande hjärta efter mer. Det måste finnas något mer, något större, något annat.
Jag tror det gör det.

Mitt i.

Jag har en cykel en cykel som är blå

kanske du också har en cykel som är blå
om alla hade en cykel som jag så skulle det va´ renare i luften

Mitt i allt får man ta sådana här promenader. Med Nicole.
Där man bara får prata lite och lära ut nya sånger. Ta vara på ögonblicken.
Gå ut på bryggan, titta på vattnet, känna på vattnet och gå i vattnet.
Visa hemliga ställen i skogen från ens egen barndom. Berätta om saker som ingen annan orkar lyssna på. För en stund vara den som vet bäst och som kan allt. I alla fall nästan allt.

Virrvarr

Kom hem igårkväll vid cirkus 22.10, efter en dag full av kyrka, barn och arbete. Tänkte en snabb tanke att kolla mailen innan jag kröp till kojs. Visste att jag i all hast hade lovat att ta han om barnen vid halv åtta snåret,visste att jag behövde mina nio timmar. Visste särskilt att sömn var något lyxigt efter denna fyradagarshelg på campingen. Satte på mig the pyjamans, snodde in mig i en filt och unnande mig en tallrik fil med müsli och lingon. Vad som hände sedan kan jag inte riktigt till fullo deklarera över, men det innehöll musik. Strax efter halv två drog jag täcket över huvudet med ilska över mig själv. Idag vaknade jag lite lätt omtöcknad och försökte öppna ögonen efter på tok för lite sömn. Den måste ändock varit någorlunda välsignad eftersom det ändå gick så lätt att dra sig upp ;)

Annars så grubblar jag. Tänker på saker jag dras med, små och stora vanor jag har, sätt jag har och undrar om de går att bli av med några.

Jag måste lägga alla mina saker i lådor och ställa i ett mörkt hörn. Det tycker jag är lite jobbigt, för jag tror det kommer bli många lådor :/ men det tar jag en annan dag. Nu ska jag ut och fånga kvällen. Ciao!

Snart inte mitt

Detta är en tid av pinsamheter och dylikt, då det känns skönt att för en tid komma att avlägsna sig. Jag kan dock inte vara för konstig, jag ska ju tillbaka.

En Valborgsmässoafton på Prästängen

Med förväntan i luften närmade sig fyrverkerierna. På slänterna runt omkring elden och uppe på terrassen huttrade människor med lyft blick. Vinter passade nu på att efter solnedgången spela oss ett sista spratt. Så kom startskottet och den ena raketen efter den andra belyste den inte alltför dunkla kvällshimlen. Helt omedvetet så kom ett förtjusande "åhhhhh" från allas våra läppar, när det sista och största glitterregnet dansade ner över sjön. Stämningen var obeskrivlig. Nu var våren äntligen här.

Sedan var det bara att dra sig inåt och fortsätta betjäna cafégästerna :)

med stormsteg ljummen vind
genom håret drar den fram
solen torkar bottens strand
och göder våra skuggor

Ibland tar det emot att säga att allt är bra.

Med fyra glassburkar i kylskåpet innehållande korv, hamburgare och mos är livet ändå ganska bra. Men jag är nog lite ledsen för jag märker att jag inte har de egenskaperna jag trodde att jag hade. Jag som var den lugna, harmoniska, organiserade och stabila personen har övergått till att vara stressad, orolig för världsliga saker, vacklande och slarvig. Vad har hänt? Eller bara trodde jag så om mig själv därför att människor omkring mig intalade mig detta för att det var så de tolkade min tystnad och arbetsplikt?

Det finns mycket att arbeta på. Men just nu behöver jag bara en gudomlig axel att gråta ut hos.

Snälla, ge mig ett ord

Jag har ljud i min dator! Efter ett halvt år av tystnad, någon timmes undersökning och bön till Gud hade mannen, som vet mer om min dator än vad jag själv vet om mig själv, skapat fram en ljudvåg. Jag klappade i händerna och firade strax efter handskakning och "bye, bye" med den underbara Gib mir nur ein wort vilken väl nog demonstrerade min nu förgångna vädjan.

Förutom detta var gårdagen en dag då det bara flyter på, allt fungerar och tiden räcker till.

Allmänt prat om Gud som blivit lite "aha" för mig den senaste veckan: Det där med att söka Guds rike och få allt annat sedan kan visa sig i de mest besynnerliga sakerna. Och att söka Guds rike kan vara de mest oförutsägbara sakerna också. Så upp till bevis för att din löften stämmer, låt denna dagen också bli lika välsignad!

You can't do anything to make me stay in this box of ignorance

Det är sånt här som får mig att för alltid hata våren en aning
det är sånt här tar tag i mellangärdet och drar åt så att jag inte kan andas korrekt
det är sånt här som ger mig ångest och nära på tårar i ögonen
det är sånt här som får mig att på mina bara knän be om frihet
det är sånt här som ständigt, likt ett virus, infiltrerar mig hjärna
det är sånt här som inte är en del av mig
det är sånt här som i min framtid och mitt hopp (Tack gode Gud för det) ses som en bagatell

Unterwegs

Anders Sein kann auch bedeuten
Sich nicht jedes Mal zu häuten,
Wenn der Wind sich einmal dreht,
Schmerzhaft ins Gesicht Dir weht,
Nach dem eigenen Weg zu suchen,
Auch einmal für andere bluten!
Nicht die Augen zu verschlissen,
Und den Gegenwind geniessen!

Annars är jag glad.

Igår började jag med balsammetoden igen. Jag tycker inte om att tvätta håret, en av livets trista grejer. Men senaste månaderna har varit lite av en experimenttid. Jag har ett något dåligt tålamod så jag har inte tid att misslyckas, vilket kan vara själva grejen i en sån här procedur. Först var det balsam, fast med fel balsam. Sedan var det bikarbonat och vinäger, sedan var det ägg och honung och nu åter balsam, fast med rätt balsam och en timmes verkan. Några ytterligare tips? Jag brukar fråga Renling en massa, sen följer jag det halvt, resultatet blir dåligt och sen följer jag det helt och det blir bra. Spännande process jag har med rådfrågning. En sak som fungerar på en gång utan rådfrågning är kroppsskrubben olivolja blandat med socker. Dessutom gör det inget om man råkar få in det i munnen, man spotar inte ut det precis.

Ikväll ska vi sjunga Andersson Wijs "Där får jag andas ut" på mötet. Det är sådana små ting som får mig att må bra.

Förresten, är set någon som har en gigantisk (hmm, något överdrivet uttryckt) resväska, med eller utan hjul, till salu eller till skänks?

Liksom i en koma.

Okej, just nu är jag trött. Jag orkar inte med barn eller något annat krävande. Jag vill bara sova.

Mitt rum är dammigt och oorganiserat. Det finns en lista i en bok som måste börja bockas av.

Suck.

Jag längtar med bävan bort.

Jag har upptäckt saker att ta itu med, små psykiska överraskningar.

Jag, jag, jag, jag och åter jag.

Våren är på gång!

Det är varmt och man ler utan anledning, bilen som sopar gatorna fria från grus drar förbi, blåsipporna niger i backarna, barnen sliter av sig mössor och vantar, jag byter jacka och struntar i ordstävet att "frysa in hösten och svettas in våren". Vad är det som händer? Jo, det börjar bli VÅR!

Jag lever i en bubbla, där jag har svårt att inse väsentligheter. Jag har drabbats av stress, ofrivilligt, ytterst ofrivilligt. Denna stress får mig att tappa kontrollen och när det är som värst blir jag apatisk eller likgiltig. Nu, t ex, har jag en hel hög av saker att göra, men istället sätter jag mig här. Varför detta återkommande syndrom?

Förövrigt har min vecka på Fröhuset tagit slut. Idag var det vårstädning ute och i fönstren frodades de nyplanterade "brunögonen" i värmen av den reflekterade solen. Vi mös.

För övrigt går hjärnan igenom "pros 'n cons" med allt möjligt här i livet. Det ger perspektiv på livet och dess egenheter. Det är nog sant det där med att det mesta som ligger och gror i oss måste ut och bli hörbart, för en själv eller andra, för att det inte ska förvandlas till bitterhet eller något allvarligare. Jag jobbar på det. Försöker hitta rätta offer.

Igår satt Sanna och jag, övertrötta som vi var, och betraktade de märkligt folktomma bilderna från Falkensee. Dött som i en grav. Eller så står alla människor utanför kamerans blickfång. Eller så är det söndag. Eller så är det under arbetstid. Hur många "eller" kan det bli liksom?

2 april: Grattis på födelsedagen Mikael! Semletårta it is!

A day in the life.

Jag vaknade av att telefonen ringde 07.22. Maggan från Fröhuset behövde en vikarie.
- Ja...vilken tid? frågar jag.
- Så snabbt du kan alltså, svara hon.
Jo, det är ju klart. Det kanske var därför hon ringde så på morgonen, smarto. Tanken funkar inte riktigt efter mindre sömn än behövligt. En stund senare ringer Kristina från Solkatten. Jag har en vana att låta vikariebehövaren lägga ut texten maximalt innan jag säger att jag inte kan. Det är som att jag inte orkar avbryta innan personen i fråga har förklarat hur allt ligger till med hemma-för-sjukt-barn-syndromet och allt vad det nu kan vara. Så, efter att de har tömt ut allt sitt på mindre än några sekunder och pustar ut av utmattning, så säger jag lugnt och med medlidande röst: Tyvärr så har jag redan ett jobb idag. Vad nu det där "tyvärret" står för när man redan bokat upp sig på sitt favoritdagis.

Ja, ja. I all stress så ställde jag mig trotsigt i duschen för att prova bikarbonat och vinäger som shampoo. Hela proceduren ledde till att jag tiggde mamma om skjuts för att infinna mig på köpmangatan kl 08.00. Där började dagen med frukost med överfullt bord och sedan gympa på andra sidan gatan. Sedan hanns inte så mycket annat med förrän det var mat, korvstroganoff med pasta. Som vanligt inga halvfabrikat eller annat lömskt, utan ren och skär husmanskost, från grunden. Till efterrätt bjöds det på flarntårta av femårig flyttfågel. Efter maten var det läs- och mystajm och på en överbelamrad madrass trängde vi oss igenom en vinterdag med nalle Puh. Efter utelek var det dags för mig att dra mig hemmåt, med förhoppning om att åter få ses nästa dag.

Väl hemma väntade sysselsättning av liknande slag. Sömnen gjorde sig dock påmind och jag tog mig en liten tupplur i allt virrvarr. När sen mamma lekte spa med femåringen som varit duktig och fått spruta idag passade Ann-Karin på att vårda sin relation med minstingen. Tvättning, tandborstning, pussning, mysning och tv-tittning tills båda fröna somnade i sängkammaren. Det var nog första gången, ensam med mo(n)ster, som detta skedde utan gråt och tandagnisslan.

Men fint var det i alla fall.

Sedan började allvaret. Upprensning, upplockning, uppdiskning. Allt för att ordningsnerverna inte skulle krevera. Till sist kommer jag stupa i säng och sova sött och vara för trött för nödvändig tankeverksamhet, men med en undermedveten spänning om vad morgondagen har i sitt sköte.

- Har du en resväska hemma?

Okej, vad gör man när livet säger glädje och jag blir så nervös så jag kissar på mig?
I morse, eller snarare lunchtid, låg jag, med frukost och våfflor i magen, i min säng och grubblade. Jag kunde inte riktigt glädjas över tillvaron, fast jag ville det. För det är inte så lätt att tänka och tro när man inte riktigt vet vad man borde förvänta sig. Cristina sa: "It was not better or worse than my expectations. It was different". Okej, vad är annorlunda och vad skiljer mina förväntningar i jämförelse med hennes? Kan två helt olika förutsättningar skapa liknande förhoppningar? Bör jag sudda ut allt vad kopplar med denna topic, radera och starta på ruta ett, no-expectations-mindre-ångest-tänket? Vågar man hoppas på det bästa? Vågar man tro att Gud är med? Vågar man lita på bibelorden?
I lördags sa Johanna något jag fastnade för: "man ska leva som att man har det man vill ha och längtar efter, för då tror jag att man lättare får det". Jo, det borde ju förändra ens attityd och inställning radikalt. Denna quotation kan ju också sättas i liket med "det blir inte roligare än vad man gör det". Jag får helt enkelt lära mig att arbeta på det under ett par psykiskt påfrestande månader.

Nu är det dags!

Dags att styra
Dags att stressa upp sig
Dags att ta vara på tiden
Dags att inse ögonblickens verklighet
Dags att bli nervös
Dags att få ångest
Dags att se fram emot våren
Dags att träffa vänner
Dags att skriva en "dags-att-lista"
Dags att organisera och ordna
Dags att inse
Dags att leva
Dags att söka Gud

och nu är det

Dags att gå och lägga sig

"I have doubts"

En kväll som denna. Ja, vad säger den? Jag är för trött för att förstå livets bästa.

Helgen bakom. Helgen full av fniss och konsumtion, enchiladas och 1,5 liter läsk, coca-colautredningar och spinningpredikan. Jag var i Linköping hos Julia den fina tillsammans med Samuel den fräscha, med Louise medverkande i tanken ;)

Det blev en biofilm, dock en smula intryckslös med tanke på att besöket med vita duken känns overkligt och redan glömt. Titeln var Tvivel och den fick mig fundera kring mycket, men poängen kändes undangömd och vi var för trötta för att orka ägna tid till att gräva fram den, eller så inspirerade inte umgänget mig till att göra det. Autch.

Lördagskvällen fortlöpte med Melodifestival. No comments. Jag somnade på luft till djupa samtal. Det var trevligt. Ja, jag säger då det. Vilken helg. Jag blir glad.

Jag kom hem till barn och vuxna med kramar. Behövs någon annan bekräftelse? Inte just nu.

Men ikväll så har internetintrycken gjort mig fundersam, nervös, förväntansfull men mest nevös. Nervös ner till knäna. Det är dags att börja be. Be, be, be, be, be.

Efter regn kommer solsken.

Jag hörde på din röst att du var lycklig när du sa 'hej'
och nu spritter det i händer och fötter
Jag vill dansa till stationen med kisande ögon och
känslor som skapar ord
Jag kisar igen
Och ler
Mot den nyanlända vårsolen
Nu vill jag hem
Hem och bara le mot dig

I'm a lumberjack and I'm okay

Jag kom på att jag inte köpt kläder sen den 19:e augusti förra året. Är det sunt? Kommer jag sluta som personen man skäms för att den inte har någon stil eller är jag den redan? Vill jag vara den, inte ha någon stil för att jag vill vara den som inte lägger någon vikt kring det yttre?

Jag tänker en del på detta. När vänner omkring mig kommenterar sina egna och andras luffarkläder, vilka de bara bär när det är som slappast och som mest brist på klädinspiration, kan jag se likheten i mina bästa plagg.

Ibland kommer tanken till mig att jag borde förnya min garderob. Det händer att jag får en ångestreaktion, vilken inte brukar vara så länge, över det hela ibland. Tanken brukar gå till att jag då gärna vill köpa rättvisemärkta, ekologiska, second-handiga käder vilket brukar leda till att jag inser att det hela inte är något jag vill ödsla tid eller pengar på. Det brukar sluta med att jag tittar i mormors/mammas/pappas lådor eller kassar märkt "slängas", när idén överrumplade kommer över mig, eller att syster helt oväntat kommer med något hon inte vill ha.

Där kan man hitta allt möjligt. Oftast mina favoritkläder: mammas gröna kofta, mormors svarta jeans, pappas blå friluftsfrämjandett-shirt och Louises bruna bomullskofta.

Slutsats: nichts

Int som hä ska.

Kaos i kroppen och frustration över att hjärnan fladdrar iväg. Jag måste stanna upp, det här går inte längre. Det känns som om jag bara kör på, tänker inte, bara kör på. Lite som att kissa i byxorna. Speciellt denna vecka har kommunikationen med mig själv varit under all kritik.

Igår var det världspremier för FOCUS café. Vi bakade mängder under veckan, sov 30 % mindre varje natt, höll på att decka innan start, taggade till och gick på sparlåga sista timmarna, upp igen idag efter några timmars sömn, till kyrkan och producera, i annat café. Imorgon väntar söndag och barnskoj. Men visst blev öppnigsfredagen lyckad. 150 personer i vårt café och vårt stage/brasrum. Musiken från rapparna och senare Christofer Hiding med gang trängde genom fönstrena och dörrar in till oss bakom disken medan vi skrev "bristlista". Riktigt trevlig stämning. Och med en aning uppspärrade ögon tittade Samuel på mig oh sa: "så här mycket folk har jag aldrig sett i vår kyrka". Jag kunde inte annat än hålla med, i alla fall vad gäller källarenvåning.

Dagen idag bestod av norrländska. Jag tänker fortfarande på norrländska. Pasta med ost -och skinksås, bacon och möglig riven ost (haha) blev det under pratandet. Ekonomen och kreatören köpte mat för 17.50 per skalle. Ekologitänket blir nästa lektion.

Fast nu måste jag återgå till att möta sanningen och inte fly från mig själv eller någon annan.
Men ska jag vara ärlig har jag bara lust att skrika.

Igelkott.

Det är nästan så jag har lust att återvända till gamla hårvanor. Slippa alla flötiga testar som måste behandlas på rätt sätt. Kort hår ger bättre ekonomi, mindre vattenförbrukning och mer tid. Dessutom ingen ångest över om det ska vara uppsatt eller utsläppt.

Våren, snaggningarnas högsäsong är ju snart här...

To honour God and enjoy His riches forever

Vid check av mailen svepte ögonen som hastigast förbi en annonsstrof på msn.com, för msn sex & relationer. Där stod det någon i stil med: singel och lycklig är en omöjlig kombination. Ok, tänkte jag. Jag hoppas vid livet att inte Jesus skriver under på den, (han var ju dessutom singel, men det nämns aldrig om hans olycklighet). Det är inte lät att känna sig till freds med sig själv och hel, inte halv, i ett sådant samhälle, där singellivet är en abnormalitet, och inte accepteras när man kommit över 25.
Nej, slå i bordet för värdefull vänskap, för oss som inte känner att livet är en börda tills vi hittat vårt livs kärlek som kommer förgylla våra dagar intill tidens slut. Och som Maria Karlsson sa under folkisdagarna: "Vårt mål med livet är inte att gifta oss". Så egentligen vill jag bara dissa och spy galla över dessa förskräckliga kärleksfilmer, där det lyckliga slutet endast kan uppnås när de-två-blir-ett, filmer, vilka undermedvetet får mig tro att jag måste vara bekymrad, ömkansvärd och bitter.
Klart att jag drömmer om att finna en person som ömsesidigt ser mig på ett lite annorlunda sätt än övriga världen. Men om nu inte Gud kan fylla tomrummet märkt "lycka", vem kan då göra det?

Ett ögonblick.

Solen målar skuggor vid vår dörr när snön smälter på livets stig.
Himlen utsöndrar värme. Visuell. Med ett sken av brådska.

Det tillåts att finna ro på tom bänk, inandas kall luft och kisa med nyvakna ögon mot nyanlända strålar.

Inte mer än så.

För när ögonen öppnas faller gulnat löv vid vänstra axeln och den eviga våren försvann med en hast av en räddhågsen hare.

Att titta ut och se hur snön luktar vår.

I en värld av denna sort känner jag mig stundvis lycklig. Solen skiner in genom sovrumsfönstret, glittrar på snön som färgar världen vit och ljus. Jag har ont. Den pulserande smärtan i kindben, panna och gom har dämpats av piller som manipulerar. Det går ändå, det är i alla fall inte värre än att spy.

Åter en vecka av livet har passerat. Vilken vecka sen. Utförsåkning á la Åre, jämtlandsvinter, våga-följa-efter-Samuel-i-skogen-mod, skrattattacker, god "secret friend"-taktik, Gud i överflöd, glädje över beslut, sällskapsspel, Årechoklad, spysjukeångest, lägersånger, Fil 4:13 och känslan av att vara på rätt plats i rätt tid.

Idag är det den där dagen igen. Jag vill åka till Johanna och äta god mat och bara vara med en högt skattad vän.

- Herre du som har skapat himmel och jord, låt mig krya till mig, amen!

Min Gud tillhör äran.

"Tänk vad Gud är god ändå,
att Han ordnat allting så,
att för stora och för små,
finns det frälsning och hjälp att få."

Om Sam(u)el var här skulle vi lite halvironiskt klämma i från tårna i refrängen på den gamla läsarsången. Och visst är texten passande en kväll som denna, då barnen ligger i sina sängar, längtar efter mamma som jobbar kväll, medan mormor sjunger om Jesus som breder sina vingar om dem. En alldeles speciell eftermiddag med julklappsöppning á la februari, spel med mamma, lek med syster, pyssel med moster, mat med mormor, "the chipmunks" i underbar retro-vhs-version och inte minst av allt...liv som jag saknat så.

Tack för alla böner, tankar och uppmuntringar. Ni är alla guld värda. Minst.
Nej, nu ska jag gå och bara titta och nypa mig i armen.

Jag är så glad, jag kan nästan inte sluta skriva. Hihi.